Etikett: 2015

Publicerat

EN UNDERBAR JÄVLA JUL

Det är sexton år sedan Tomten är far till alla barnen kom och att det är en klassisk svensk julfilm kan vi väl alla skriva under på oavsett vad vi tycker om den. En underbar jävla jul kommer också att hamna där, den kommer visas på SVT innan eller under julhelgen i många (massor) år framöver och det gör mig iiiingenting. Faktiskt ingenting alls.

Den stora skillnaden mellan Tomten är far till alla barnen och dagens film är att slapstickhumorn i stort sett är borta, komiken ligger på en helt annan nivå utan att för den skull vara ”bättre” eller ”sämre”. Jag inbillar mig att igenkänningsfaktorn är betydligt högre för många som ser En underbar jävla jul än för alla oss som otaliga gånger fnissat oss igenom Tomten. Dagens film gör liksom….ondare. Skrattet fastnar lite mer i halsen. I alla fall gör den det hos mig. Ogina föräldrar, smygrasister, översittare, socialt inkompetenta vuxna, relationer som skaver, respektlöshet, jag kan nästan lova att detta känns igen i varje svensk familj även om alla familjer kanske inte begåvats med hela färgpaletten vad gäller ågren och problem.

Manuset är snyggt skrivet av Helena Bergström, Daniel Réhn och Edward af Sillén och det är klart att det är komprimerat, skruvat och förenklat (framförallt slutet) men som helhet håller det otroligt bra. Det är många människotyper och politiskt inkorrekta åsikter och teman som behandlas här och även om det KAN kännas som att man blir skriven lite på näsan ibland så känns det ändå rätt…behövligt. Såhär ÄR det ju, känner jag. Gamla farsor (som Robert Gustafsson) kan VISST vara såhär surt patetiskt livrädda, jag känner flera stycken. Och hans fru (Maria Lundqvist) som curlat den där inskränkta fan i åratal men samtidigt är rätt svår att gilla, såna fruar finns det tolv på ett dussin av i den generationen. Okej, elva då.

Det jag vill komma till är att karaktärerna må kännas förenklade men jag köper dom, alla dessa finns i verkligheten och är det nångång vi alla blir karikatyrer av oss själva så är det kanske runt jul? Petitesser förstoras och små problem sopas under mattan och när mattan sen ska vädras tittar ett dregglande monster ut.

Det jag tyckte allra bäst om med filmen är julkänslan den förmedlar. Jag vill hem och JULPYNTA. Jag vill lyssna på julmusik och baka pepparkakor. Jag vill fira jul med uppklädda människor jag inte träffar så ofta. Jag tänker att filmen är lyckad. Det är SÅ en klassisk julfilm ska kännas. Den ska kännas som….jul….och det gör den här filmen. Bra jobbat, alla inblandade!

 

Vill du höra mig prata om filmen så går det jättebra. Klicka in på avsnitt 10 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

ME AND EARL AND THE DYING GIRL

En ung tjej, Rachel, får leukemi. En skolkamrat, Greg, tvingas av sin mamma att umgås med henne för att ”göra henne glad”. Greg har en kompis som heter Earl och dom två tillsammans är ena skönt kreativa och fantasifulla killar.

Utan att ha sett förra årets cancersnyftare Förr eller senare exploderar jag känns den här filmen som en ganska osentimental hipstervariant i jämförelse. Den förra filmen VET jag att jag inte kommer se (hur mycket min dotter än tjatar), den här hade jag inga större problem med annat än en scen som blir riktigt känslomässigt jobbig.

Thomas Mann som Greg, Olivia Cooke som Rachel och RJ Cyler som Earl, alla tre gör jättefina rollprestationer och jag tycker det var väldigt skönt att se unga nya ansikten. Detta tillsammans med snyggt kamera-arbete, fin musik och en kompetent berättad historia gör detta till en B R A film på alla sätt och vis. Kantboll på en fyra. Borde kanske vara en fyra. Fan, är jag snål nu?

Filmen visas på Stockholms Filmfestival.

Publicerat

GERMAN ANGST

 

 

 

Den tyska ångesten börjar med marsvinet Mucki som tappat två tår. Såren vill inte läka eftersom dom små benen sticker ut, sa veterinären och amputerade istället hela benet på Mucki. Lola Grave spelar den unga flickan och tillika Muckis ägare, en flicka som visar sig ha många strängar på sin lyra.

German Angst är en antologifilm bestående av tre delar och det här segmentet heter Final Girl och är regisserat av Jörg Buttgereit. Enligt uppgift ska filmerna handla om kärlek, sex och död och ja, man skulle väl kunna säga att redan första filmen har prickat in full pott där med lite målmedveten problemlösning, kroppstympning och en redig mängd otäck stämning som grädde på moset.

Make a wish är del nummer två, i regi av Michal Kosakowski. Här spelar en amulett en viktig roll, en amulett som gör att människor kan ”byta plats”. Den här delen är alldeles på tok för lång (och rätt trist) och speciellt eftersom det kändes som att första delen var på tok för kort.

Så beger vi oss in i det tyska utelivet, en klubb med hög musik och en man och en kvinna som träffats på nån suspekt internetsajt och nu ska ses för en ”riktig dejt”. Jorå. Tjohejsan. Segmentet heter Alraune och det är Andreas Marschall som regisserat. Det hade förutsättningar till en början att bli riktigt bra men jag vet inte….den suggestiva otäcka känslan försvann illa kvickt. Fasiken, filmen började ju så bra med den där lilla håriga Mucki och en tysk ångest som i princip rann längst väggarna. Men ingen lycka varar för evigt och som helhet kan det inte bli godkänt, även om det är nära.

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

TRUE STORY

Christian Longo (James Franco) sitter bakom lås och bom, anklagad för mord. Denne Longo har tagit sig namnet Michael Finkel, ja, snott hela denne Finkels identitet och vem är då han? Jo, Michael Finkel (Jonah Hill) är journalist, bosatt i New York och inte så jäkla glad över att denne buse kallar sig för hans namn. Han vill såklart veta varför och Longo har såklart en baktanke. Men vilken? Och varför?

Det här är James Francos och Jonah Hills film och vad man än tycker om dom i andra filmer så tycker JAG att dom är riktigt bra här. Jag tror på dom båda, rollfigurerna tar över dom kända skådisnamnen och det imponerade på mig.

Filmen True story är precis vad den heter, en sann historia. Detta har hänt och precis som vanligt är det vettigare att INTE läsa om historien INNAN du ser filmen. Läs efteråt istället.

Och se filmen. Den är bra.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PAY THE GHOST

Ibland känns det som att det prånglas ut tolv spökfilmer på ett dussin, mediokra snabbmatsfilmer som ska mätta oss skräckfilmstokar med billiga tricks. Men så ibland kommer det en film som faktiskt sticker ut från mängden utan att för den skull vara superannorlunda. Det låter konstigt va?

Kanske sticker filmen ut en smula för att Nicolas Cage spelar huvudrollen och för att han spelar professor så man tror på honom? Kanske sticker den ut en smula för att jag faktiskt blev rädd några gånger? Kanske sticker den ut för att professorns son försvinner under Halloween-firande och jag är så inne i den här känslan att filmen blir extra mysig bara för det. Ungefär som julfilmer i december, typ.

Jag hade en riktigt trevlig stund med filmen. Ett extra plus är att titta på den med hörlurar på natten med ganska högt ljud samt vara nykissad innan. Ja, ny-annat också för den delen, för man hoppar till, det är liksom oundvikligt.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och imorgon återgår bloggen till sin vanliga behagliga mesighet igen.

Filmitch skriver om en annan skräckfilm idag och Sofia gör en kulturgärning och drar fram finfine Wesley Snipes i ljuset.

Sen vill jag passa på att säga TUSEN TACK till mina två fina filmbloggarkamrater för gott samarbete denna rysliga vecka och TACK för en hel massa härliga filmtips!

Vill du höra mer om just den här filmen, lyssna på podcasten Snacka om film där jag och Steffo nagelfar denna lilla rulle. Avsnitt 8. Här.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DARK SUMMER

17-årige Daniel (Keir Gilchrist) har gjort bort sig ordentligt. Han har stalkat en tjej på nätet så till den milda grad att han är dömd till fotboja, husarrest och han får inte vara i närheten av en dator med internetuppkoppling.

Daniels mamma är på jobbresa hela sommaren och således är han alldeles ensam hemma under hela sin husarrest. Såklart. Det orimliga i detta får man helt enkelt bara svälja. Hans närmaste polare kommer på besök ibland men det är också allt. Annars är han ensam med sina tankar, vanföreställningar, rädslor och syner. För visst händer det konstiga saker i huset? Tjejen han stalkade, Mona Wilson, är inte hon död?

Dark summer är en såndär anspråkslös skräckfilm som kan funka alldeles toppen om man ser den vid rätt tillfälle, i ett perfekt sammanhang. Som under en halloween-natt med ett kompisgäng till exempel.

Den är otäck på ett ”lagom” sätt. Effekterna är snygga, stämningen rätt skön. Peter Stormare gör korta inspel i filmen som den enda vuxna människan man ser och han har väl kanske inte några av sina bättre dagar på jobbet men det spelar ingen roll. Filmen är solid, den utger sig inte för att vara mer än den är.

Jag blir nyfiken på regissören Paul Solet och kommer definitivt leta upp hans tidigare film, Grace.

Filmitch kör en fredagseftermiddagsskräckis även han.

Publicerat

CRIMSON PEAK

Månadens filmspanarfilm valdes av Jojjenito och det kändes både som ett givet och ett jättebra val. Det finns väl inte en filmintresserad människa som INTE har något att säga och tycka om regissören Guillermo del Toro? Pans labyrint, Hellboy, Hellboy II, Mimic, Blade II, Pacific Rim, det är filmer många har sett – och kanske även TV-serien The Strain? Att han varit med och skrivit manus till Hobbitfilmerna (alla tre faktiskt) förvånar mig dock lite.

I min värld är del Toro en hjälte då Pans labyrint är en av mina favoritfilmer genom alla tider. MEN, precis som jag och filmspanarvännerna pratade om efter filmen, det är dumt att tro att allt han gör kan och ska jämföras med Pans labyrint. Det borde fanimej vara omöjligt att göra nåt som kommer upp i den nivån igen. Och ja, det verkar som att det ÄR omöjligt. Crimson Peak lyckas i alla fall inte komma ens i närheten av labyrintens storhet MEN det gör den å andra sidan inte till en dålig film. Inte alls. Det är Pans labyrint som är otroligt bra!

Med Crimson Peak bjussar del Toro på en redig spöksaga toppad med en kärlekshistoria, ett familjedrama, industriell framåtanda (Tom Hiddlestons Thomas Sharpe har dock en hel del att lära av ”I´m an oiiiiiil man you seeeee”, dvs Daniel Day Lewis karaktär i There will be blood), närgångna skärsårsscener som får mig att korva mig i biofåtöljen på samma sätt som hälsene-scenen i Jurtjyrkogården och lite krälande, blodiga och rykande CGI-spöken.

Det blir helt enkelt lite smått och gott som är både smått och gott men kanske lite…smaklöst?

Visuellt är Crimson Peak en njutning. Satan så snyggt allt är! Varenda bildvinkel, varenda stuckatur, lampa, snöflinga, tekopp, klegg-cistern, allt är magnifikt snyggt scenografiskt ihopsatt, det finns ingenting att klaga på. Tom Hiddleston är självlysande med den där blicken som kan smälta gravstenar om han fokuserar blicken tillräckligt länge, Mia Wasikowska fortsätter att vara Hollywoods största kvinnliga neutrum, Charlie Hunnam har rolig frisyr och Jessica Chastain är obegripligt bra som Lucille Sharpe, Thomas syster.

Jag tror det är genren det faller på. Vad är det för genre egentligen, vad är det jag nyss sett? Knappast en skräckfilm va? En spökfilm, ja, men den var inte det minsta ruggig eller spännande. Ett drama? Javisst. Men jag nöjer mig inte med det.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund, ögonen mådde finemangs med alla fina färger överallt. Men….filmen rockar inte. Den gungar knappt. Den håller sig liksom i båten på grunt vatten utan varken styv kuling eller stora gäddor som flaxar med den där….vad heter den….den där som sitter längst bak på fisken…..? Fenan? Men visst är den godkänd, absolut är den det!

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarkollegor om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

FINDERS KEEPERS

Shannon Whisnant köper en grill på auktion. Väl hemma med grillen öppnar han locket och får till sin fasa se en fot. En människofot.

Han ringer polisen och efter lite efterforskningar visar det sig att foten tillhör en man vid namn John Wood som blev av med foten i en flygolycka 2004 och John vill ha sin fot tillbaka. Det vill dock inte Shannon. Han anser att han köpte grillen ”i befintligt skick” och att foten ingick i köpet. Han har dessutom börjat göra business på foten, tar entréavgift av nyfikna som vill se grillen (och foten), trycker upp t-shirts med sitt eget fejs och kallar sig The Footman.

Shannon och John är riktiga människor och foten-i-grillen-historien är i allra högsta grad sann. Finders keepers är således en dokumentärfilm och som sådan är den både skitfånig, intressant och riktigt bra gjord.

Det som gör den fånig är att själva grundstoryn är så dum så klockorna stannar, men det finns säkert miljarder såna här historier i världen med människor inblandade som verkar sakna både en och två hjärnceller. Samtidigt är det spännande att komma nära personer som är SÅ långt ifrån en själv och som tänker och agerar så totalt annorlunda mot dom allra flesta av oss. Alltid lär man sig nåt.

För egen del lärde jag mig att hålla mig långt borta från människor vars största dröm här i världen är att ”bli känd” samt att aldrig någonsin köpa en begagnad grill.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

BLACK MASS

Ännu en såndär film om män, tänker jag. En film med en massa män, män i alla huvudroller, män i alla biroller, män som heter John och Jack och James och Brian och Steve och Kevin och alla andra vanliga amerkanska mansnamn man kan tänka sig. Och alla är elaka, alla har sluga jävulska baktankar, alla går över lik för att rädda sina skinn och alla ser till att rätt människor blir till lik om och när det passar deras agenda.

Black Mass handlar om män som är insyltade med varandra. Lögner, hårda knogar och handeldvapen. Jeans, kostymer, solglasögon och gubb-bilar. Ihopbitna kindtänder, ögon som säger hej men menar hej då och så denna jävla iskalla ondska överallt.

Den irländsk-amerikanska höjdaren i den del av Bostonmaffian som kallades Winter Hill Gang heter James ”Whitey” Bulger (Johny Depp) och det är han som är själva navet i filmen. När historien om honom berättas passerar en mängd namnkunniga skådespelare revy, bland annat Benedict Cumberbatch som hans bror William ”Billy” Burger som var senator och allt. Jag ids inte rabbla resten av männen, varken skådisarna eller rollfigurerna för du hinner gå i pension innan du läst klart.

Det roliga är att jag tittar på filmen och tänker att den är tråkig men ändå sitter jag framåtlutad på kanten på fåtöljen så fort Johnny Depp är i bild – och han är i bild OFTA. Han lyser, han gör det och det är så himla kul att se för det var banne mig inte igår han var klockren och jättebra i en roll. Så filmen är inte tråkig egentligen, det blir bara enahanda med alla dessa jävla…..män….överallt. Det är liksom inga nyanser alls och det är både synd och föga förvånande och jag har rätt svårt att hålla isär alla namn ända fram till eftertexterna faktiskt.

Filmen är alltså based on a true story (med allt vad det innebär) och vill du läsa mer om Whitey Bulger är mitt tips att du klickar här. Mitt andra tips är att du ser filmen. Den är nämligen betydligt bättre än vad min text eventuellt skvallrar om. En mycket stabil trea får den från mig.

Publicerat

THE MARTIAN

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: ”Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: ”Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?

Publicerat

THE WALK

Philippe Petite (Joseph Gordon-Levitt) är en excentrisk fransos som 1974 fick för sig att han skulle gå på lina mellan tvillingtornen på det då alldeles nybyggda World Trade Center i New York.

En sån jävla idiotidé kan man tycka, kanske till och med en dummare än att klättra upp på Mount Everest men precis som med Everest så gör sig vansinniga och till synes dödliga idéer i 3D. Jag var dessutom bra mycket mer svettig på handflatorna av att se The Walk än Everest, mest för att jag har väldigt svårt för höjder, såna ger mig svindel. Och att se The Walk var – faktiskt – värre för höjdskräcken än att åka Fritt fall på Grönan.

Regissören Robert Zemeckis har (väl?) i hela sitt yrkesverksamma liv legat i täten när gäller att utnyttja filmiska effekter på bästa sätt. Jag tänker på Roger Rabbit, på Tillbaka till framtiden-filmerna, på Forrest Gump (bara en sån liten grej som fjädern!) och på Cast away. Med The Walk tar han ett otroligt kliv (hehe) framåt vad gäller effekter som påverkar oss som tittar och för egen del tycker jag att det är PRECIS SÅHÄR 3D-tekniken ska användas. Jag skiter högaktningsfullt i 3D när det används för att skapa ”mer djup inåt i bilden”, jag vill känna det som att jag åker berg-och-dalbana när jag ser 3D-filmer och det gjorde jag nu. Alltså, verkligen.

Problemet med denna typ av effektbaserade ”vanliga” filmer (till skillnad mot ”ovanliga” eller vadå? Nej, jag menar till skillnad mot filmer med monster/robotar/transformerade bilar/rymdfarkoster, alltså filmer som handlar om påhittade saker) är att det blir ganska tröttsamt att titta på eftersom jag känner att hela filmen är gjord med hjälp av datorer och en green screen. Jag känner mig mer ”lurad” av den här typen av film än av till exempel Pacific Rim eller Godzilla. Jag vill ju tro att det är sant på riktigt och att skådespelarna levererar men jag vet helt ärligt inte i vissa scener om Joseph Gordon-Levitt ens var på inspelningsplatsen eller om han är datagjord. Samma typ av problem upplevde jag med Martin Scorseses film Hugo. Det blir liksom…too much.

Självklart är The Walk en godkänd film och självklart är dokumentären Man on wire som kom 2008 egentligen en bättre film men trots att filmerna handlar om exakt samma sak så känns det som att jag jämför körsbär med bananer. Se båda filmerna vettja!

Filmen:

3D-effekterna i World Trade Center-scenerna:

I avsnitt 5 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om The Walk och andra based-on-a-true-story-filmer (bland annat). Klicka här för att lyssna.

Publicerat

GET HARD

Att vägra såga filmer på förhand kan vara en positiv egenskap men det kan också vara världens jäkla fail. Att jag inte skulle gilla en film med Will Ferrell och Kevin Hart i huvudrollerna skulle en hamsterbebis kunna räkna ut men då jag läst fina recensioner av både Fripps filmrevyer och Flmr bestämde jag mig för att ge filmen en chans, 39 kronor och 100 minuter av mitt liv.

Will Ferrell spelar den framgångsrike företagsmiljonärsmagnaten James Knight och han är precis lika träig och uttryckslös som vanligt. Tom blick, iskall utstrålning och grimaser verkar efter tjugo år i branschen vara hans melodi och antingen köper (och gillar) man det eller så gör man det inte. Jag gillar det inte. Det funkar inte. Jag tycker inte han är varken rolig eller bra.

Kevin Hart spelar biltvättaren Darnell som på alla sätt och vis försöker få ihop pengar för att kunna sätta dottern i en bättre skola. Kevin Hart är otroligt kort. Är det hans främsta företräde? Skådespelarmässigt knäpper han Will Ferrell ordentligt på fingrarna men det är heller inte särskilt svårt.

Vad handlar filmen om då? Jo…..Herr Knight åker fast för ekonomiskt trassel och döms till fängelse på inget mindre ställe än San Quentin. Nu har han några veckor på sig att ”bli hård” eller ”tuff” eller helt enkelt sluta grina och eftersom Herr Knight är ett fördomsfullt dumhuvve tror han att Darnell suttit inne enbart för att han är svart. Vem kan då vara bättre att lära ut konsten att överleva en fängelsevistelse än minifiguren Darnell?

Suck.

När det bästa med filmen är att höra Icona Pop under förtexterna kan jag inte säga annat än att det är en totalt menlös film på alla plan.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i Ferrell och Hart (och vi tycker inte lika!). Klicka på avsnitt nummer 4.

Publicerat

THE BOY NEXT DOOR

Claire (Jennifer Lopez) jobbar med att slicka sina sår efter att ha fått reda på att maken Garrett (John Corbett) varit otrogen både mycket och länge. Skilsmässopappren är inte inskickade men hon försöker ”tuffa på sig” och tänka ut hur hon vill ha framtiden. Ska hon gå tillbaka till honom? Är han att lita på nu? Knappast va?

Hon bor med tonårssonen Kevin (Ian Nelson), en kille som mobbas i vissa scener i filmen men som annars känns som en jordad och ”vanlig” tonårskille utan direkta problem. Granngubben Mr Sandborn (Jack Wallace) får efter en olycka ta hand om en yngre föräldralös släkting, 20-årige Noah (Ryan Guzman) och det tar inte många sekunder innan det börjar spraka mellan dom. En sexuellt utsvulten medelålders kvinna och tillika lärare som inte kan hålla tassarna borta från en yngling som skulle kunna vara både hennes son och elev.

Den föredetta advokatassistenten Barbara Curry har skrivit ett filmmanus som skulle kunna vara en våt dröm för all icke purunga kvinnliga bekräftelsetorskar om det inte vore så att hon knorrar till historien med att först sträcka fram kakan och sen ta tillbaka den och samtidigt slå så hårt på handen med en plastlinjal att fingrarna går av. No cookie for you! Det finns psykopater maskerade i både discokroppar och dess motsatser.

Jag tycker om Jennifer Lopez som skådespelare. Hon är varm på nåt vis. Jag köper hennes rollfigur och dom flesta av hennes ageranden. Hade jag inte gjort det hade filmen fallerat helt. Nu blev det istället en helt okej stalkerthriller.

Publicerat

IRRATIONAL MAN

Ibland är gammal inte bara äldst utan även sämst.

Woody Allen är lite av en favoritregissör för mig och jag brukar hävda att ingen nu levande regissör har lika hög lägstanivå som han. Det är en åsikt jag nu får äta upp likt en förlorande vadslagare som käkar upp sin gamla sko med lite trött Aromat som enda krydda.

Irrational man kanske heter Irrational man för att filmen handlar om en irrationell man och dito filosofiprofessor (Joaquin Phoenix) eller så heter den så för att titeln syftar till boken Irrational Man: A Study In Existential Philosophy som skrevs av William Barrett 1958 och som därmed introducerade existentialismen för den läskunniga engelskspråkiga publiken.

Woody har säkert en smart baktanke med titeln men MIN tanke är att det är Woody själv den handlar om. Med detta manus är han nämligen en levande tombola innehållande endast ljusrosa nitlotter med tryckta frågetecken.

Hoppsanhejsan, nu kör jag på i det sedan decennier invanda spåret med en manchesterkavajprydd intellektuell missförstådd medelålders man och ojsan, hihi, vi tjoffar in en ung vacker kvinnlig studerande också (Emma Stone) som inte har några andra kläder i garderoben än minishorts, oogh det blir spännande och framförallt skönt med en Viagra-fri inspelningsmånad och wohoooooo, nu känns det som att det pirrar i pungen, nu blir det kräääjsytajms, vi sätter en lösmage på Joaquin, en av Vänner-Rachels gamla gravidmagar som jag ropade in billigt på eBay en natt när Soon-Yi var bortrest och den borde göra Emma Stone ÄNNU mer sexuellt frustrerad och redo att kasta sig över honom…hmmm…nu har jag tio minuter färdig film klar, whattodo whattodo vad fan ska filmen HANDLA OM DÅÅÅÅ?

Det var nog så den kom till, nödlösningen, och maken till dito när det gäller manusskrivande har jag aldrig förut skådat. Aldrig. Nåt så jävla dumt! Lärar-Abe (Phoenix) och student-Jill (Stone) överhör nämligen ett samtal på en restaurang och det dom gör av den informationen är det filmen handlar om.

Jag har så otroligt svårt att skriva någonting positivt om den här filmen, den känns helt enkelt urvattnad in i minsta kameravinkel.

Jag såg Irrational Man på Malmö Filmdagar. Det gjorde Sofia, Henke och Jojje också. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Fjärde avsnittet av filmpodden Snacka om film bjussar på lite av ett Woody Allen-tema. Förutom att vi listar våra favorit-Woody-filmer pratar jag om Irrational man, det som nu finns att säga om denna busskrock till film.