Etikett: 2015

Publicerat

ALOHA

Vissa dagar mer än andra känner jag att jag behöver en film som är tydlig. Jag behöver ramar, jag behöver få förväntningar uppfyllda, jag behöver helt enkelt få vara fyrkantig i min tankeverksamhet för hjärnan pallar inte mer än så. Det är som om hjärncellerna behöver både rullator, vitaminshots, en fluffig madrass och en kram på en och samma gång.

När jag hittade Cameron Crowes senaste film på Itunes kändes det som mitt i prick. Aloha. Hawaii. En solbränd och plirig militär-Bradley Cooper som kommer tillbaka till ön, en charmig Emma Stone som spelar kapten, Rachel McAdams som Braddans före detta stora kärlek och sen lite andra sköna fejs i birollerna. Bill Murray är ett exempel. Alec Baldwin ett annat. Det lät bra helt enkelt och det såg bra ut och jag hyrde filmen. 39 spänn är billigt när man har fyrkantscravings.

Men när jag satt där i soffan med mitt surriga huvud och en stor kopp kaffe och försökte koppla av efter en extremt hattig dag visade det sig att istället för att filmen hjälpte mig komma ner i varv så hade den motsatt effekt. Jag vet nämligen inte vad det här är för film, vilken sorts film det är. Lite humor, lite drama, lite romantiskt mys, lite förvecklingar, lite politik, lite militärfloskler, lite rymdprogram, lite samhällskritik, lite musik. Den bjussade på bra scener, konstiga scener, skrik och överspel, skämskuddemåsten och glittrande blå ögon.

Så JÄVLA knorvligt alltså. Hjärnan pyser som en tryckkokare. Vad håller han på med, Cameron Crowe? Han som var så himla trofast, stabil och BRA förr i tiden, Singles, Almost famous, Vanilla Sky, En ny start, Jerry Maguire, bra filmer allihop. Och i ärlighetens namn är Aloha inte en jättedålig film men den är osedvanligt otydlig för att vara tydlig, på gränsen till konstig. Eller så är den min hjärna som är just det. Konstig.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK

Det finns ett visst värde i att få precis det man förväntar sig.

Beställer man en Big Mac så vet man att den smakar precis som en Big Mac. Man förväntar sig ingen saftig lammfärsburgare men heller ingen skolbespisningsskosula mellan två rostbröd.

Köper man en biljett till Glada hälsningar från Missångerträsk så förväntar man sig inget ångestdrypande drama eller actionstänkare, man förväntar sig ett småkuligt ytligt tjejigt romantiskt tidsfördriv som man glömmer i samma sekund som man lyft rumpan från biosätet och vet du, det är okej! Det är helt okej att vilja se sånt ibland och därför är det mer än okej att filmen ÄR precis som man tror.

Här köps ingen gris i säck, här snubblar Martina Haag och hon åker rullator och Ola Rapace är grinig och skäggig men charmig ändå och Bert-Åke Varg är ett såndär as till egoistisk gubbjävel som jag hoppas kommer dö ut i och med 30-talisterna. Det finns ingenting av förändra-världen-mentalitet, det är noll procent ledsen-klump-i-magen-scener och det närmaste Carpe Diem man kommer är att Martinas Erik-tatuering på överarmen zoomas in ett par gånger men den är numera snyggt övertatuerad med ett mer passande mönster.

Mellanmjölk är riktigt gott ibland.

Jag såg filmen tillsammans med Henke på Malmö Filmdagar. Klicka här för att läsa vad han tyckte om filmen. Sofia har också sett den men på hemmaplan. Här är hennes tankar om filmen.

Vill du höra mig prata om filmen så kan du lyssna på avsnitt 3 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

TRE OM EN: GRIZZLYFILMER

GRIZZLY MAN (2005)
Regi: Werner Herzog

Werner Herzogs dokumentär om Timothy Treadwell är antagligen jättebra men jag tycker den är otroligt sömnig. Hur kan jag tycka det kanske du frågar dig? En film som handlar om en man som är besatt av grizzlybjörnar, en man som blir UPPÄTEN av sådan, hur tusan kan det vara tråkigt? Jag har egentligen bara ETT ärligt svar på den frågan: jag tycker inte om djur. Jag tycker det är helt ointressant med djur och kanske ännu mer ointressant med människor som lever sina liv enbart med och för djur.

Den fullt rimliga följdfrågan blir därför: varför ser jag då TRE filmen om och med grizzlybjörnar? Beats me. Jag fick ett ryck bara. Ett grizzlyryck. Så kan det bli ibland.

 

GRIZZLY PARK (2008)
Regi: Tom Skull

När ett gäng missanpassade äldre tonåringar tvingas åka bussresa till – och bo i – en typ av lägerskola belägen i en grizzlybjörnstät skog så vill man (läs jag) ingenting hellre än att björnjäveln ska gå bärsärk på byket och käka upp dom allihop. Så känner jag från filmens första bildruta till den sista och flera av filmens tråkigaste och längsta scener (plus eftertexterna) är ackompanjerade av nån jäkla barnvisa (”campfire song”) som heter I Met a Bear som sätter sig i huvudet som utkletat smaklöst tuggummi och sen bara kliar.

Som skräckfilm är den kass, som ungdomskomedi är den kass och som grizzlyfilm är den kass. Det finns helt enkelt noll anledningar till att se den. Tro mig på mitt ord, please.

.

 

 

INTO THE GRIZZLY MAZE (2015)
Regi: David Hackl

När det radas upp skådespelarnamn som James Marsden, Scott Glenn, Thomas Jane, Piper Perabo och Billy Bob Thornton i förtexterna känns det som att det ligger mer i manus än den lökiga titeln antyder. Att Billy Bobs namn hamnar efter Bart The Bear får man strunta i då det ju egentligen är Bart som är The Main Man i hela den här grizzly….soppan.

Fast soppan är rätt god, ska tillstås. Lagad med både omtanke, kärlek och koll på ingredienserna som krävs av en djurskräckis för att bli mer än en ”läskig affisch”. Här finns faktiskt en stabil grundstory, det finns karaktärer med (visst) djup och det finns effekter som inte skäms för sig.

Vackra vyer över Alaskas vildmark, vyer som får naturklaustrofobikern i mig att svettas ymnigt och spännande tajta scener mellan människa och blodtörstig björn gör också att filmen höjer sig utöver det vanliga. Det som gör att betyget ”bara” stannar på en mycket stark trea är att jag inte tycker björnar är så speciellt otäcka. Ormar, spindlar, hajar, krokodiler….jafan….GÄDDOR är läskigare!

Tydligen kom denna film redan 2014 under namnet Grizzly (alternativ titel Red Machine) men om detta finns ingenting skrivet på ImdB längre ( recensionen finns dock att läsa hos Flmr). Men nu är det Into the Grizzly Maze och 2015 som gäller (och söker man på Red Machine kommer man till samma film).

Publicerat

SICARIO

Det är riktigt ordentligt och snyggt spacklade gipsväggar för att vara i en trashig fattig förort i Arizona hann jag tänka några minuter in i filmen.

Det är nog den första gången i mitt filmtittarliv som underarbetet gör mig tveksam. Konstiga val av tapeter, javisst, det händer, men att någon varit för ordentlig med spacklingen för att jag ska köpa det, DET har aldrig hänt.

Men för att ta det från början.

Sicario var den enda av filmerna som visades på Malmö Filmdagar som jag på förhand var superpepp på. Jag hade inte sett trailern, inte läst så värst mycket om den men i min värld räcker det att Denis Villeneuve är regissör så går jag liksom ner i split (eller ja… så mycket det nu går innan nånting krasas sönder och jag behöver assistans för att komma upp på fötter igen). Det sköna var att mina höga förväntningar till trots så var jag inte orolig när filmen började. Jag var helt lugn. Ett enda litet böööööööööööööö [tänk monotont ödesmättat bakgrundsljud] och jag var hemma. Det där ljudet alltså, eller ”musiken” eller vad man nu ska kalla det, det låg som en stickig otäck filt över hela filmen och JÄVLAR vad den är mitt i prick!

Emily Blunt är FBI-agenten Kate Macer som är filmens nav. Runt henne ”dansar” diverse CIA-män av lite olika anledningar men Josh Brolin (iklädd strandtofflor) och Benicio Del Toro har dom största rollerna. Mexicos undre värld spelar också en viktig roll – och knark. Och dom där spacklade väggarna spelar en annan roll än min arbetsskadade hjärna först trodde. På ett bra sätt. Jag behövde inte bli arg på scenografer med dålig koll för är det nånting Denis Villenuve och hans crew har så är det JÄRNKOLL. På allt. Jag behöver inte oroa mig för att bli lurad eller besviken för den här mannen kan göra film!

Jag vill inte skriva mer om handlingen och kanske inte heller om skådespelarnas prestationer men det jag VILL är att se om filmen i ett tillstånd av utsövdhet och full med energismoothies och gott kaffe för jag lyckades tyvärr sona ut några minuter under filmens mest spännande del och det stör mig som fan. Jag kan ärligt skylla på att detta var den nionde av tio biofilmer jag såg på tre dagar men det hindrar mig inte från att känna mig både förvirrad och förtvivlad. Sätter jag rätt betyg? Filmen var bra som fan men är den en fyra eller en femma?

Jag gör såhär. Jag sätter en fyra nu för det var så det kändes direkt efter visningen. En fyra med guldstjärna. Sen återkommer jag när jag sett om filmen. Det kommer inte dröja.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några filmspanarvänner. Här är deras recensioner (klickbara länkar när texterna är publicerade).
Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito.

Är du nyfiken på Denis Villeneuves tidigare filmer, klicka här för att komma till mina recensioner.
Maelström
Un 32 août sur terre
Polytechnique
Nawals hemlighet
Enemy
Prisoners

Vill du höra mig prata mer om Sicario (eller….ja….så himla mycket mer kanske jag inte säger egentligen)? Men, ja, okejdå, om du ändå vill höra, klicka in dig på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

STRAIGHT OUTTA COMPTON

”You are now about to witness the strength of street knowledge”

Så börjar låten Straight Outta Compton med gangsterrapbandet N.W.A, en grupp som jag innan jag såg denna film hade noll relation till.

Självklart vet jag vilka Dr Dre, Ice Cube, Eazy-E, MC Ren och DJ Yella är, herregud, Ice Cube har ju en stor roll i en av mina favorit-jätteorm-filmer, bara en sån sak! Men hur mycket jag än känner till detta gäng så har jag aldrig riktigt lyssnat på deras musik.

Jag satte mig därför i biosalongen en tidig morgon under Malmö Filmdagar, morgonen efter ett mingelparty (och väldigt lite sömn) med noll förväntningar annat än att kanske få slumra till en stund där i mörkret. Men se, där fick jag tji!

Straight Outta Compton visade sig nämligen vara en riktigt bra film! Skönt flow, ball musik, jättebra skådespelare som är otroligt porträttlika verklighetens rapstjärnor: Jason Mitchell som Eazy-E, Corey Hawkins som Dr Dre och O’Shea Jackson Jr som Ice Cube. Att den sistnämnde skådisen är i det närmaste otäck lik Ice Cube KAN bero på att iskuben är hans pappa.

Jag såg alltså filmen på Malmö Filmdagar MEN jag såg den igen i lördags, på filmspanarträffen. Carl valde film och det var ett bra val. Men att SF inte sätter in personal i salongen är fanimej ett SKÄMT. Hela visningen var ”gangsta” med kepsprydda personer som verkade vara där enbart för att höras och jävlas och sällan har jag hört så många olika människor unisont ropa ”Håll käften” till folk som är högljudda under filmen.

När jag och Cecilia gick och pratade med personalen efter visningen visade det sig att filmen är ”stämplad” som en film under vilken det ofta blir bråk i salongen. Ändå håller sig personalen långt därifrån under filmens gång.  ”Vi har faktiskt 14 salonger!”, sa SF-tjejen.  Ja, men bara EN som visar just denna film som ni VET är ”stämplad”!

Som grädde på moset fick vi såklart höra den där trötta kommentaren som man ALLTID får höra av biografpersonalen:  ”Ni ska komma ut under filmens gång för att säga till, inte efteråt.” Jovisst. Men nu sa vi inte till för att få ersättningsbiljetter (vilket vi fick ändå), vi sa till för att 21-visningen kanske kunde få bli lugnare för biobesökarna än vår visning var. Och vad skulle en stammande 20-årig biografpersonal kunna göra för skillnad inne i en salong med femtio kepsprydda ungdomar som uppenbarligen enbart hade ”jävlas som fan” på agendan? In med riktiga vakter, in med folk med stake och befogenheter att plocka ut dessa skithögar till biobesökare!

Hur som helst och bortsett från det jag just skrev,  Straight Outta Compton är en KANONFILM som var ÄNNU bättre andra gången! En 2,5-timme lång film som jag vill se om direkt när eftertexterna rullar trots att jag redan sett den två gånger, såna filmer kryllar det inte av.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojje, Henke och Sofia. I lördags såg jag den igen på månadens filmspanarträff med Carl, Jennifer, Jojje, Cecilia och Sofia. Även podden Den perfekta filmen har sett filmen.

Publicerat

ETT PÄRON TILL FARSA – NÄSTA GENERATION

Det hände första gången 2004 med Along came Polly. Jag skrattade så jag halkade ner mellan stolsraderna på bion, låg på golvet och kippade efter andan. Två år senare var det dags igen och denna gång hette filmen Borat. Jag skrattade så kinderna låste sig i upp-läge och jag hade träningsvärk i flera dygn efteråt.

Det tog hela sju år tills jag skulle få en skrattattack av samma magnitud igen och denna gång var det till filmen Movie 43, denna kritikerhyllade publiksuccé. Nähä, var den inte det? Så konstigt. Fölk har förjävla konstig smak ibland och är uppenbarligen helt humorlösa men JAG älskar den filmen i alla fall, även om jag är ensam på jorden om just det.

Men nu är det 2015 och vem kunde ana att detta år skulle bjuda på en sån skrattupplevelse, en filmvisning på Malmö Filmdagar som blev nånting så alldeles hysteriskt galet over-the-top-kul att jag utan att tveka tjongar till med bloggens allra högsta betyg för Ett päron till farsa – Nästa generation.

Jag skrattade så jag grät och jag kunde inte sluta vare sig skratta eller gråta. Jag skrattade så det blev såndär ”baksugsljud” och ibland fick jag inte luft. Jag hade en t-shirt i väskan (oklart varför men det var tur) som jag torkade ögonen med och när filmen var slut satt varenda uns av smink på tröjan. Glasögonen var prickiga av saltvatten och utsmetad mascara och bredvid mig satt Henke och om han hade varit en välsminkad man i sina bästa år hade hans ansikte troligtvis varit lika rengråtet som mitt.

För att sätta betyget i någon form av perspektiv (annat än att jag hade jävligt roligt) så måste jag tillägga att jag inte är något fan av någon av dom gamla Ett päron till farsa-filmerna och anledningarna till det kan nog vara många. Kanske beror det på att jag har rätt svårt för Chevy Chase? Kanske såg jag dom när jag var för gammal, alltså, jag har ingen som helst nostalgi kopplad till filmerna? Kanske är dom helt enkelt inte kul? Hur det än är med den saken så tycker jag att den här nya filmen träffar HELT RÄTT i alla försök att både vara nyskapande OCH kärleksfullt blinkande mot föregångarna.

Ed Helms som Rusty Griswold, Christina Appelgate som frugan Debbie, Skyler Grisondo som äldste sonen James (I just love him!!!!), Steele Stebbins som den yngsta brorsan Kevin, Leslie Mann som Rustys syster Audrey, Chris Hemsworth som Audreys snubbe Stone  (jävlar vad han bjussar på sig själv här!) och – såklart – Beverly D´Angelo och Chevy Chase som Ellen och Clark Griswold – ALLA är toppenbra, ALLA är perfekt castade och jag vill gruppkramas med hela högen och åka i en blå albansk hyrbil till Walley World, bada i varma källor, kolla på tvättbrädor och träffa kor.

Men det jag ALLRA HELST VILL just nu är att se om filmen! Och det kommer jag göra. Många gånger!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Henke från Fripps filmrevyer. Här är hans tankar om filmen.

Vill du även höra mig prata om filmen, klicka här för att komma till första avsnittet av filmpodden Snacka om film.

Publicerat

RICKI AND THE FLASH

Get ready for Ricki står det på filmaffischen. Get ready for WHAT? är frågan jag ställer mig. Eller, Get ready – varför då??

Varför behöver jag ”göra mig redo” för en över-medelålders ”rockersbrud” vars musikaliska uttryckssätt knappast ens kan ses som rock?

Ricki och hennes band The Flash är ett medelmåttigt kvarterskrogscoverband på sin höjd och skulle jag mäta min min puls under filmens musikaliska nummer skulle diagnosen antagligen bli att jag är medvetslös. Det är förlamande tråkig musik som spelas och det spelar ingen roll att bandet ”hottar upp sig” genom att trycka in dansbandscovers på Lady Gaga och Pink.

För såhär är det. Ricki (Meryl Streep) är en ”artist”, en trebarnsmamma som lämnade sina barn när dom var små till fadern (Kevin Kline) och lät honom ta allt ansvar för hon ”kan inte leva och andas utan musiken”. Girlpower? Feministisk förebild? Nä. Knappast. En Ingrid Bergman-klon kanske? Japp, till hundra procent.

Ricki är dessutom är en medioker sångerska som knappt kan försörja sig på musiken och än mindre spela gitarr även om jag som tittar förväntas TRO det. Meryl Streep är bra på mycket men INTE på att se bekväm och trovärdig ut med en gitarr på magen. Hon tittar lika mycket på strängarna som en tredjeklassare som tar sin första gitarrlektion framför en lärare med Stig Järrel-aura.

Den här filmen förbryllar mig så jävla mycket! Jag såg den för några veckor sedan på Malmö Filmdagar och jag valde att se den på grund av en recension jag läst där skribenten skrev att det var ”en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer” och att ” Cody (manusförfattaren Diablo Cody) är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.”

Det var längesedan jag höll med någon så lite som jag håller med denna recensent. I mina ögon kryllar nämligen filmen av närmast äckligt stereotypa kvinnokaraktärer med barnens fars nya fru som den värsta av dom alla. Maken till leende, förstående, verbal, förlåtande, oklanderligt vuxet agerande och samtidigt – givetvis – übervacker kvinna har jag aldrig skådat och hon är alltså allt detta TROTS att hon tvingats hantera Rickis omogna skitbeteende sen dom nu vuxna barnen var små.

Nää, jag köper ungefär till noll procent att det här är en må-bra-film. Det är rent larv, inget mer än det. Och vad är det för jävla trend att göra film av morsor som sätter ett gäng barn till världen och sen lämnar dom för att ”förverkliga sig själv” – och sen HYLLAS dessa kvinnor för sitt beteende?

Jag ÄLSKAR verkligen människor som lyssnar på sin inre drivkraft och försöker leva sina liv på sätt som gör dom lyckliga MEN när det görs på bekostnad av barn så kan jag bara inte klappa händerna – och det gäller oavsett kön på föräldern. Det är INTE skuldbeläggande och bestraffning av just kvinnor så don´t go there.

Får Meryl Streep en tröttsam oscarsnominering för den här rollen kommer jag att hånskratta. Rick Springfield (som hennes pojkvän) gör däremot en väldigt fin rollprestation. Han KAN dessutom spela gitarr på riktigt.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes tankar om filmen.

Publicerat

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

STUNG

Ett bi gör ingen sommar. Två är en liten klunga. Tre en trio väl värd att ducka för. Fyra…alltså nu börjar det bli otrevligt. Fem, sex, sju, åtta ettriga jävlar, nu vill man gå in.

Men vad skulle du göra om det kom en hel drös getingar stora som hamstrar, eller ännu värre, i människostorlek?

I den här filmen får man i alla fall reda på vad Paul (Matt O´Leary) och Julia (Jessica Cook) skulle göra i just den situationen. Dom håller i catering och servering för ett utomhusparty på landsbygden och partyt urartar kan man säga.

För att vara en B-film (om jag är snäll) så innehåller Stung en hel del scener med riktigt bra effekter. Det är slemmigt och blodigt och precis sådär härligt gore:igt som man vill att det ska vara i den här typen av film, inte alls billigt och plastigt som det ofta kan vara. Det märks att en hel del av budgeten på 2 500 000 dollar har lagts på effekterna, desto mindre på skådespelare av rang. Den enda skådisen jag kände igen var Clifton Collins Jr, hans rollfigur Sydney känns som en udda fågel jämfört med roller han vanligtvis spelar.

Rätt underhållande och ganska dumt men samtidigt ingenting att se om man har fobi för flygfän.

Publicerat

JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
”En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

INSIDAN UT

Som mamma till tonårsbarn kan jag ibland känna att vafan, har dom ingenting mellan öronen, är det helt fucking TOMT därinne? Jag synar dom i sömmarna, ser att motoriken fungerar men sen då? Var ligger fokus? Var tar hjärnenergin vägen?

Efter att ha morrat en stund alternativt bitit mig i tungan brukar jag försöka minnas hur jag själv var i den åldern och då inser jag att dom nog inte är så annorlunda mot vilka andra tonåringar som helst. Jag var också sån. Hjärndöd. Totalt jävla blåst i perioder på grund av att hjärnan helt enkelt hade siktet inställt på viktigare saker än hjälpa till med disken eller lägga smutstvätt i tvättkorgen. Jag tänkte på killar. Och döden. Och att hoppa fallskärm. Och killar. Och att åka motorcykel. Och att köpa rosa hushållsattiraljer till mitt första egna hem. Och killar.

Tänk om det hade funnits en film som Insidan ut när jag var tonåring. Då hade jag kunnat ta med min mamma på den och fräst i biomörkret: ”Såhär funkar det. Såhär funkar alla. Det ÄR inte JAG som är kockobello, det är i såna fall hela mänskligheten. Sluta gnäll och kolla nu!”

Nu när jag ser filmen och är mamma själv känner jag samma sak MEN jag vill ta med min son och fräsa till honom i biomörkret: ”Såhär funkar det. Såhär funkar alla. Här har du en förklaring till varför du just nu är idiot OCH till varför jag ibland blir arg på dig! Anteckna unge!!”

Insidan ut är en genialisk film på så himla många sätt. Den bryter ner tankebarriärer till – för en vuxen – tämligen lättfattliga segment men jag är inte säker på att små barn kommer förstå nånting alls annat än att det är ”roliga färgglada gubbar”. Det är synd. Det borde vara 11-årsgräns på filmen, alternativt att den enbart visades med engelsk tal och svensk text för att hålla dom icke läskunniga minstingarna borta. Som jag ser på saken är Insidan ut mycket mer en vuxenfilm än en barnfilm, vilket säkerligen kan vara svårt att förstå om man bara ser till reklamen OCH till det faktum att den i många städer endast visas i dubbad version.

Det här är en film som kan funka som diskussionsunderlag både i skolklasser och hemma vid köksbordet, den kan vara ställföreträdande psykolog om man behöver bena ut ett och annat med sitt eget mående och den kan ses enbart ur underhållningssyfte – för den ÄR just det, den är både klok, rolig, smart, annorlunda och färgglad. Härliga egenskaper för en film!

Så se filmen och säg HEJ till Ilska, Glädje, Avsky, Vemod och Rädsla. Du kommer aldrig känna någon av dessa känslor igen utan att tänka på den här filmen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några bloggvänner. När deras recensioner är publicerade finns länkar här nedan.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

JOHAN FALK 20: SLUTET

Jag sitter i soffan. Ögonen rinner samtidigt som dom är torra för jag minns inte när jag blinkade sist. Eftertexterna rullar och med den visas korta klipp från filmserien jag just sett klart. Tjugo fristående filmer men samtidigt en lång grundberättelse som inte kan varken förstås eller tas in till fullo om man inte varit med från början.

Johan Falks utveckling från Noll tolerans till Slutet är inte bara att han åldrats sexton år på pappret, han har varit med om så mycket skit, sett nära vänner dö, fru och barn hotas till livet och arbetsgivare som ifrågasätter hans existens. Han känns som ”samma gamla Johan” när man varit med på resan hela vägen men samtidigt, nej, han är ingenting av gamla Johan. Nu är han trött, slut, stenhård och asförbannad. Nu har han fått så jävla nog!

Det är slut nu. Obönhörligen slut. Tomheten som sveper över mig är hanterbar men inte desto mindre känslosam. Jag känner mig ledsen på riktigt.

Anders Nilsson och Joakim Hansson har lyckats skapa ett persongalleri av karaktärer som jag tror på, känner med, känner för, bryr mig om. Samtidigt, tempot, actionscenerna, spänningen i den här filmen klår ALLT jag sett i svensk film förut. Den som säger att Johan Falk-filmerna INTE  håller högsta internationella actionthrillerklass kan bara hålla käften. Ja. Faktiskt. Får jag höra en hånande Johan Falk-diss en gång till av någon som inte sett hela serien så kommer jag gå helt fucking bananas. Man kan inte fördomssåga filmer lika lite som man kan fördomshylla filmer.

Jag sitter i soffan och undrar vad Anders Nilsson skulle kunna skapa med hollywoodpengar nu när han visat hur enormt mycket bang for the buck det går att göra i lilla Sverige. Det här är inget annat än en storartad filmserie med ett slut som kommer följa med mig länge…länge.

Här hittas samlingsinlägget med länkar till alla Falk-recensionerna.

Publicerat

JOHAN FALK 19: LOCKDOWN

Slutet närmar sig obönhörligen. Snaran dras åt runt GSI, det finns en råtta i polishuset, Patrik (Mikael Tornving) ska få sin dom gällande prostatacancern och letterna fortsätter att hota Johan (Jakob Eklund) och hans familj.

Själv sitter jag i soffan med klump i halsen och saltsprängda tårar som vill ta sig ut. Denna del i filmserien är den absolut starkaste och den som berört mig allra mest ända in i hjärteroten. Jag känner mig nästan lite illamående. Vissa delar av vissa scener ligger väldigt nära min egen verklighet och sånt jag tvingats gå igenom själv. Oftast kan jag hantera sånt rätt bra men när det skildras så verklighetstroget som det gör i den här filmen då är det svårt att inte dras in i det. Och nej, det handlar inte om att sälja stulna diamanter, kom igen, jag är en snällis.

Manuset är fortfarande väldigt välskrivet men det känns som att det tajtats till ännu ett snäpp nu på sluttampen. Filmens enda svaga kort är Johan Hedenberg som Örjan. Lite tveksamt skådespeleri där kan man säga om man vill vara diplomatisk.

Efter att ha varit lite i bakgrunden ett tag kliver nu Johan fram igen och visar var skåpet ska stå, vem som är Falken! Och jag jublar. Och ryser. Och gråter lite. Fy faaaan va bra det är!

Publicerat

Fredagsfemman #185

5. Rectify på Netflix

När jag läser på Moviezine att Rectify är en av dom bästa TV-serierna dom senaste fem åren, den ligger till och med före Game of Thrones, så är det klart jag blir nyfiken. Jag blir också väldans glad när jag hittar den på Netflix samma dag som regnet öser ner och jag är ledig. Jag ser således hela första säsongen under en och samma dag och ja, visst är det en bra serie men är den verkligen SÅ bra? 3/5 skulle jag säga. Skönt tempo, bra skådespelare, okej manus.

.

.

.

4. Megan och Brian skiljer sig

Jag har länge tänkt att anledningen till att Megan Fox inte riktigt har blivit den där massmediahypade dock-vackra bimbon som hon castades som i Transformers är att hon varit tillsammans med – och sedan gift med – Brian Austin Green, C-skådisen som är ”känd” från Beverly Hills 90210 och inte så mycket mer än så (och det var 25 år sedan). Nu ska dom skiljas efter elva år tillsammans. Mitt stalltips är att Megans milf-aktier kommer stiga vrålsnabbt och Brian-aktierna kommer sjunka som lossade betongfundament över Marianergraven.

.

.

.

3. En vecka till Peace & Love-filmfestival

Nästa söndag (30/8) börjar Peace & Love-filmfestival som nu flyttat från mysiga Borlänge till mysiga Örebro. Massor med film kommer visas i dagarna sex, det blir utomhusbio, barnfilm, dokumentärer och en himla massa annat kul. Hade festivalen varit någon annan vecka på året än just denna hade jag varit på plats men nu krockar det lite med en annan härlig grej (plats nummer ett), för även om dom inte är precis samtidigt så säger både livet, jobbet och rumpan nej till två veckors filmfestivalande i rad. (Info om Peace&Love finns här)

.

.

.

2. Madeleine Martin och Filip Berg

Idag har filmen Odödliga premiär. Idag kommer Madeleine Martin och Filip Berg bli ett såntdär odödligt filmpar för massor av unga människor som ser filmen, dom kommer förknippas med sina rollfigurer Em och Isak resten av sina yrkesliv – och det på ett bra sätt. Isak och Em är som en svensk variant av Mickey och Mallory, fast mycket lättare att tycka om.

.

.

.

1. Malmö Filmdagar!

På måndag bär det av mot Malmö och årets upplaga av Malmö Filmdagar. I dagarna tre ska det konsumeras film från tidig morgon till sen kväll och en hel drös av höstens stora filmpremiärer ska avnjutas. Och det ska drickas enorma mängder kaffe, ätas dammsugare, skrivas recensioner, pratas med andra filmfantaster och sovas lite för lite. Bästa och mysigaste veckan på året är i antågande! Hurraaaaaa!