ODÖDLIGA

Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.

Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.

I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.

Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!

Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.

Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.

När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

JOHAN FALK 18: BLODSDIAMANTER

Efter förra filmen som var filmseriens första och enda riktiga bottennapp var det bara att sätta sig i båten igen och bege sig in i Falk-världen. Blott tre filmer kvar att se, jag känner abstinensen redan.

När eftertexterna till Blodsdiamanter rullar messar jag den enda jag känner som fastnat i filmerna lika hårt som jag. ”Jag kommer behöva terapi när sista filmen är sedd. Jag hoppas nästan att sista två är ruttet dåliga så blir det lite lättare….

Kanske lättare men föga troligt att dom skulle vara så dåliga va? Nu JÄVLAR har nämligen nästa växel lagts i och spaken har inte varsamt förflyttats i rätt läge med hjälp av en ömsint kopplingsfot, nej, femman har tvingats i med en motor som varvas så det ryker och luktar bränt och koppling, vad är det? Det går väl att aggroväxla om man är på det humöret?

Och DET humöret är filmen på. Satan alltså! Det var spännande så jag fick stickningar under fingernaglarna! Jag hade så gärna sett den här filmen på bio. Tänk att se den i en fullsatt salong, det hade gått att ställa valfri PET-flaska direkt på luften, så stilla och så tjock hade den varit.

Det bästa av allt med filmen OCH med att ha en blogg där jag får skriva precis vad jag vill är att jag kan använda mig av min frihet och välja att inte skriva ett endaste någe om handlingen. För det bästa med filmen och anledningen till att jag hoppas att så många som möjligt ser den som den artonde filmen i ordningen och med sjutton sedda filmer innan – helst – är att den kommer få HÖGSTA BETYG! Det finns inget annat, jag är golvad, genomsvettig och superimponerad av alla inblandade!

Den artonde filmen och den första femman!

Manus: Peter Lindmark
Regi: Peter Lindmark

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

JOHAN FALK 17: TYST DIPLOMATI

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd.

Förra filmen, Ur askan i elden, kändes som ett steg tillbaka jämfört med dom tidigare filmerna, i alla fall för egen del i känsla och engagemang. Jag berördes inte alls på samma sätt som jag gjort med flera av dom andra filmerna.

Nu kommer Tyst diplomati och jag sitter som ett frågetecken i soffan. Är det såhär Johan Falk-sagan ska sluta, med ett sammelsurium av trådar som kretsar kring lettisk maffia, vapenhandel till tjetjenier och svartmuskiga terrorister som kallblodigt avrättar folk ”för skojs skull”, med skrattretande överspel hos några av dom nya kriminella fejsen (Daniel Larsson och Björn Bengtsson, kom igen!!), med ”relationen” mellan Sophie Nordh och Seth Rydell som känns så icke trovärdig att jag sitter och fnyser så det sprutar lite snor ur näsan.

Om poliser uppträder såhär i verkligheten, om dom sköter sina infiltratörer på detta vis, om dom så öppet kan smyger/filmar/fotar bus, ja då undrar jag om det inte finns fog för ett visst Kling&Klang-mobbande. Jag vill inte tro det, jag vill inte gå på det och OM jag inte går på det så blir hela handlingen bananas.

Tyst diplomati är från början till slut precis det i mina ögon. Bananas. Det här är larv.

Här nedan kan det förekomma vissa spoilers. Sluta läs här om du är känslig för sånt!

Jag köper inte Alexandra Rapaports agerande i filmen, jag tror inte på att lettiska maffian lägger upp bilder på Johan Falks son Ola på Instagram – på OLAS Instagram dessutom OCH jag tror inte på att hans mamma Helén (Marie Richardson) skulle lämna Ola för att resa från Göteborg till Stockholm för att träffa en intet ont anande – och övetridsarbetande – Johan på hotellet för att få honom att prata om maffian. Om ambassadfester sköts så klantigt som den i filmen tycker jag vi ska lägga ner all form av ambassadverksamhet och om det inte gick att hitta bättre skådisar än killarna med utländskt ursprung som ska spela bad guys så kanske man skulle ha skrivit om manuset, alternativt letat lite längre än näsan räckte.

Om du upplever att texten ovan osar irritation så är det helt rätt uppsnappat. Jag känner mig vred. Det här är riktigt dåligt och jag är inte van vid det, jag blir beklämd. Det är bara tre filmer kvar nu och jag är LIVRÄDD att det ska urarta ännu mer.

Jag önskar att nästkommande filmer backar lite, kommer tillbaka till det lilla, till relationsproblematiken som skötts så snyggt i alla tidigare delar. Jag har alltid känt att jag bryr mig om rollfigurerna men i den här filmen kunde jag inte vara mindre intresserad av hur det går, inte för nån av dom. Spräng hela GSI i luften, who cares, ja typ så och jag vill inte känna såååååå.

Manus: Richard Holm och Tage Åström
Regi: Peter Lindmark

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.

JOHAN FALK 16: UR ASKAN I ELDEN

Nu har denna filmserien börjat gå ner för landning kan man man säga. Ur askan i elden är den första av dom sista fem filmerna som släppts en och en med jämna mellanrum i sommar.

Jag har sett fram emot dom här nya filmerna som tusan och nu när jag precis sett Ur askan i elden känner jag att jag har jättesvårt att skriva om den. Första gången det händer under hela filmserien. Jag är liksom…lite….blank.

Jag känner nämligen att själva huvudhistorien i filmen inte engagerar mig alls, vilket är konstigt för den BORDE kanske göra det men ja, nej, tyvärr gör den det inte. Johan Falk (Jakob Eklund) åker (i princip) mot sin vilja till Lettland ”för att göra en grej jag inte tänker spoila här”. Men Johan mår inge bra. Han lider av återkommande mardrömmar och ångest, han borde inte jobba alls. Nu blev det så. Han har inget val.

Om jag koncentrerar mig på sidohistorien(-erna) i filmen så är dom desto mer intressanta. Jag tycker väldigt mycket om TV-seriekänslan, att det är bekanta från förr jag nu får chans att se mer av. Den känslan är alltid ett plus.

Seth Rydell (Jens Hultén) försöker sköta sitt liv som deltidspappa till lilla Luna och hans rövargäng blir färre och färre i antal. Nu har en av hans ”män”, en polare från fängelsetiden vid namn Jack (Björn Bengtsson) muckat och det förändrar maktförhållandena i gänget.

Jag tycker det här känns som en lagomfilm, en mellanfilm, ett gasning på tomgång som startskott för vad som komma skall i dom sista fyra filmerna. Mysigt att ha alla tillbaka på banan igen och det är absolut inte en underkänd film, den är bara lite….genomskinlig.

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

RUN ALL NIGHT

Den spanske regissören Jaume Collet-Serra gillar Liam Neeson. Det gör jag med – ibland. Och ibland inte alls. Det känns som Herr Neeson väljer att göra en hel del filmer enbart för att klara privatekonomin, knappast för att det är kreativt stimulerande eller ens särskilt roligt. Han spelar nämligen samma roll i film efter film efter film efter film efter fil…..zzzzzzzzzzz.

Jaume Collet-Serra jobbade ihop med Liam Neeson i Unknown och Non-stop innan det var dags för dagens film. Run all night, ja precis, filmen utspelar sig under en natt, eller en dryg sådan. Sexton timmar, typ.

Joel Kinnaman spelar Neesons son. Neeson är packad. Nu längtar jag efter att se Neeson som IOGT-höjdare eller ägare av ett kattpensionat eller nåt. Räcker det inte nu, har han inte osat sprit på vita duken tillräckligt många gånger?

Det hade kunnat bli litervis med dreggel på kudden när jag såg Run all night OM det inte hade varit så att det bjöds på pangpang med en decibellstyrka som endast kan klås av en Motörheadkonsert. Det smattrade i öronen så det ekade i hjärnan och det tog liksom aldrig slut. Så det var ljudkillen som fixade biffen, inte skådisarna eller regissören.

CHAPPIE

Att Neill Blomkamps filmer efter Disctrict 9 inte fått några superhyllningar direkt måste bero på höga förväntningar. Bara. Väl? Lite samma sak som M. Night Shyamalan har fått uppleva efter Sjätte sinnet. Att göra en omvälvande, nyskapande, type of klassiker som första film kan verkligen inte vara lätt, speciellt inte om man har för avsikt att göra fler.

För egen del känns det som att jag går mot strömmen när det gället Blomkamp. Jag tyckte visserligen District 9 var en mycket bra film men Elysium knockade mig helt. Jävlariminlillalåda vilken bra film! Och nu har jag äntligen sett Chappie, filmen som försvann så snabbt från biograferna att inte ens en doer som jag hann med.

Jag har drömt om att köpa och bo i en industrilokal i snart tjugo år. Längtan går lite upp och ner i styrka men den finns alltid där, latent, redo att när som helst blomma ut. Efter att ha sett Chappie håller jag nästan på att bli tossig både i huvudet och hjärtat. Jag vill så gäääärna bo där Yolandi och Ninja håller till, med streckgubbarna kvar på väggarna såklart. Jag njuter av varenda sekund som filmas i dessa omgivningar – och det är många.

Yolandi och Ninja förresten… Die Antwoord, det finfina sydafrikanska elektrotechnobandet, ringer det en klocka? Alla som någon gång sett en video med bandet måste känna igen gruppens två frontfigurer och dom passar verkligen som händer i handskar i Chappie, dom behövde nog knappt byta kläder mellan fritid och screentime.

Det som känns nytt med filmen Chappie är egentligen inte så mycket. Chappie är en robocop som stjäls av programmeraren Deon (Dev Patel) och Deon gör liksom om Chappie från början, programmerar hen så att hen blir som ett barn som får lära sig allt från början, allt från att prata och måla till att känna tillit. Inget nytt under solen, varken robocop-grejen eller att göra en AI som kan känna och tänka. Ändå….ändå känns det så himla fräscht! Jag blir glad av filmen. Den sprudlar av energi och skaparglädje och den är ofantligt snyggt filmad. Jag kan inte INTE tycka om Chappie. Det går bara inte.

Neill Blomkamps lägstanivå är skyhög och peppen inför 2016 och hans Alien-film är högre än högst. Han har helt klart en plats på topp-10 av världens mest intressanta regissörer.

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

KVINNAN I GULD

1907 målade den kände konstnären Gustav Klimt ett porträtt av en kvinna vid namn Adele Bloch-Bauer. En kvinna i guld helt enkelt. Denna kvinnas brorsbarn hette Maria Altmann (Helen Mirren) och hon flydde från Wien till USA under andra världskriget.

Den här filmen handlar om Marias kamp att återfå den konst som nazisterna stal av hennes familj under kriget och som hängt på museum i Österrike sedan dess. Det rörde sig om totalt fem tavlor signerade Gustav Klimt men det var just tavlan föreställande Adele som var viktigast för Maria.

Till sin hjälp tar hon sin väninnas son Randol Schoenberg (Ryan Reynolds), en nybakad jurist med privata skulder som precis som fått jobb på ett advokatkontor.

Filmen är en BOATS (based on a true story) och den typen av film kan vara riktigt svår att få till. Oftast är problemet att det är en känd människas hela liv som ska berättas och det blir bara snifferier på ytan av det hela och därför ganska…tråkigt. Här är problemet lite mer komplext än så.

Det är en sann berättelse och det som skildras är en del av Europas historia som inte får glömmas bort. Jag är med där. Både Maria Altmann och Randol Schoenberg har säkert varit både noga och ärliga när dom skrivit ner sina minnen MEN jag tror att det här är nåt som gör sig bättre i bokform. På film blir det viktigare att personerna känns åtminstone liiiiite ”omtyckningsbara” och jag är ledsen men för egen del känns både Maria, Randol och Randols fru (Katie Holmes) som personer jag inte känner varken för eller med. Jag har även svårt att se bortom skådespelarna, det blir bara Ryan Reynolds i fula 90-talskläder och Helen Mirren med bruna linser och tysk brytning.

Det mest intressanta med filmen är egentligen tavlan titeln syftar till. Den 18 juni 2006 såldes den vid en auktion i New York för 135 miljoner dollar. Det gjorde den till den dyraste tavla som dittills hade sålts. Och nej, det är ingen spoiler.

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

FAR FROM THE MADDING CROWD

Är den här filmen det ultimata beviset för att ingenting på film är säkert? Även om det är rätt man och rätt kvinna på till synes rätt plats så kan slutresultatet bli allt annat än tillfredsställande.

Kolla här bara.

Den brittiske författaren Thomas Hardy skrev 1874 boken Far from the Madding Crowd. Det översattes till svenska 1920 och hette då Fjärran från vimlets yra. Det var även den svenska titeln på den första filmatiseringen som kom 1967, regisserad av John Schlesinger med Julie Christie, Peter Finch och Terence Stamp i huvudrollerna. Nu är det alltså dags för en remake. SOM vi längtat! Det har verkligen varit ett ekande tomt HÅL i världens filmproduktion som just den här historien hade kostym nog att fylla. Inte? Säger du det?

Den charmige En dag-författaren David Nicholls sätter sig ner och skriver ett manus till filmen, ett manus som den duktige danska regissören Thomas Vinterberg av nån anledning (som jag inte har kunnat googla fram) blir sugen på. Den begåvade skådespelaren Carey Mulligan castas till den kvinnliga huvudrollen som den självständiga Bathsheba Everdene som var rätt före sin tid i sin strävan att klara sig själv och att inte se ett äktenskap som den naturliga vägen till lycka och trygghet. Männen runt henne blir den belgiske karaktärsskådespelaren Matthias Schoenaerts och Michael Sheen som är med typ överallt men jag minns honom sällan.

Hittills har jag inte kunnat hitta EN ENDA punkt som skaver, som gör att filmen borde kunna bli det oengagerade iskalla sömnpiller som det är men….MEN….det fiffiga på film – liksom i verkligheten – är att personkemi inte alltid kan förutspås. Människor som på pappret borde vara både vackra och spännande tillsammans (typ Mulligan och Schoenaerts) blir till könlösa pappfigurer i varandras närhet. Schoenaerts utstrålar IQ hamsterbur och Mulligan….ja….Carey Mulligan…. Hur ska jag förklara? Jo! Jag drar en liten jämförelse till mig själv.

Mina barn säger att jag blir ”som en fjortonåring” när jag tittar mig i spegeln för att fixa till håret. Dom säger att jag putar med munnen som om jag vore en selfiebimbo men själv fattar jag ingenting för jag tänker inte på det. Carey Mulligan gör preciiiiis samma sak varje gång hon är i bild. Hon putar med munnen på nåt sätt, ”stramar till sig” som att hon försöker skärpa sig eller nåt och det blir rätt konstigt i längden. Att hon dessutom verkar ha gått på en diet bestående av vatten och bröd men utan bröd en längre tid gör inte saken bättre. Hon är otroligt smal här. Om jag formar mina händer till en ring skulle den nå runt hennes midja.

Jag vet inte om baktanken med att göra en remake av denna film just nu är att den ska ha nånting med kvinnokamp och jämställdhet att göra, om Bathsheba ska ses som nån form av feministisk ledstjärna? OM baktanken är detta skjuter filmen förbi målet rejält. Om baktanken är att alla dessa inblandade personer som normalt sett är väldigt bra på sina jobb helt enkelt ville göra filmen för att dom TRODDE den skulle bli bra, ja, jo, så kan det också vara. Den skjuter dock precis lika snett i såna fall.

Att filmen klarar tvåan beror på filmfotografen Charlotte Bruus Christensen. Hon jobbade även med Vinterbergs Jakten och hon är väldigt duktig på att skapa stämning i bilderna.

Den här filmen har gått upp på ett par biosalonger i Stockholm. Ex Machina gick inte upp på någon. Jag förstår ingenting.

THE WOLFPACK

Sex bröder och en syster lever instängda i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Dom går aldrig ut. Dom har aldrig gått ut. Dom har levt hela sina liv inomhus och det enda sällskap dom haft förutom varandra är….film.

Dom leker film, lever film, skapar filmscener, härmar skådespelare, tillverkar Batmandräkter och Jasonmasker och klär upp sig som Mr White, Mr Pink och dom andra herrarna i Reservoir dogs.

Familjen Angulo är verkligen inte som andra och dokumentärfilmaren Crystal Moselle har lyckats komma dom riktigt nära, kanske lite för nära om man betänker att det trots allt är socialt dysfunktionella personer som (kan man tycka) borde vara både avvaktande och kanske lite rädda för utomstående. Som en av bröderna säger i filmen så är Crystal den första människan utanför familjen som någonsin besöker lägenheten och jag känner en hel del klockor ringa, magkänslan säger att det är nåt som inte stämmer, eller nåt förresten….ganska mycket.

Jag inser att berättelser även i dokumentära filmer slipas till för att filmen ska bli ”bättre” men jag kan inte låta bli att tänka en hel del kritiska tankar när det kommer till den här filmen. Som pappans beteende. Han sätter sju barn till världen men tänker leva efter sin egen övertygelse om att han inte vill jobba. Nähä. Okej. Men hur får familjen pengar? Barnen är hela, rena, har kläder och ser ut att äta sig mätta, sånt kommer inte gratis. Dom bor i en visserligen sunkig men ändock lägenhet i New York, det kommer verkligen inte gratis. Och alla filmer som äger, prylar dom har, var kommer pengarna ifrån? Har dessa sju barn aldrig varit sjuka och behövt besöka en läkare? Dom hemskolas av mamman (som jag förstår det), okej, men har samhället ingen som kontrollerar detta, nån socialsekreterare som gör hembesök och kollar att allt går till som det ska?

Det finns som sagt en handfull (minst) frågor jag har som inte får svar i filmen MEN det jag tar med mig allra mest efter att ha sett den är kanske inte familjens historia i sig utan det faktum att vi är många runt om i världen som i perioder, ofta eller för det mesta lever våra liv just genom film.

Vi lär oss hur världen ser ut genom att se på film, inte genom att besöka den. Vi lär oss hur relationer fungerar, inte genom att ge oss in i dom och uppleva verkliga känslor utan genom att på tryggt avstånd beskåda andras romantiska vedermödor. Vi pratar och diskuterar via filmer vi sett och om den vi pratar med inte förstår så är det hen det är ”fel” på, inte oss.

Att vara kunnig och snabbt kunna droppa populärkulturella referenser är i många vardagliga situationer mer värt än att vara högt utbildad så har man sett mycket film kan man glida igenom vilket mingelparty som helst och komma ut helskinnad på andra sidan. På så sätt finns det en liten Wolfpack-broder i många av oss.

Som helhet är The Wolfpack en mycket intressant och sevärd film men för att betyget ska bli högre hade jag velat bena ut fler frågetecken kring det mest basala i familjen. Tankarna jag bär med mig efteråt, funderingarna kring mitt eget filmtittande, känns dock som fem plus. I alla fall för mig i min egen hjärna.

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!