Etikett: 2015

Publicerat

THE DIARY OF A TEENAGE GIRL

Jag undrar om The diary of a teenage girl kanske skulle kunna funka på samma sätt för amerikanska ungdomar som Fucking Åmål gjorde (gör?) på svenska? Det är liksom en helt vanlig tonåring i centrum, en tonårstjej som heter Minnie (Bel Powley) som inte tänker på så värst mycket annat än att knulla. Och knulla gör hon. Men många. Med allt (höll jag på att skriva men DET är inte riktigt sant), om nu ALLT även innefattar mammans (Kristen Wiig) pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård).

Det här är en film som visar väldigt mycket naket om man med naket menar icke skylda toppiga tonårsbröst. Den som längtar efter en spritt språngande näck Alexander Skarsgård får leta i andra filmer (eller i TV-serien Big Little Lies) men duger det med vilken Skarsgård som helst är mitt tips att punktmarkera pappa Stellan. Som Alexander sa i Conan O´Briens talkshow: ”Jag tror jag var fjorton när jag såg min pappa i byxor för första gången”.

Men nu är det Minnie som är huvudperson och filmen utspelar sig i 70-talets San Fransisco. Mysigt alltså, såklart. Hemtrevliga 70-talet med murriga sammetssoffor och stormönstrade ryamattor, utsvängda jeans, brunt, orange och blå ögonskugga. Marielle Heller har regisserat och hon gör ett riktigt bra jobb. Hon har även skrivit filmens manus baserad på en roman av Phoebe Gloeckner.

Rätt kvinnor på rätt plats (och rätt man!) och det blir en film som är sevärd OCH riktigt bra. Att den inte får högre betyg beror kanske på att 45-åriga kvinnor inte riktigt är målgruppen. Hade jag sett den när jag var 15 hade det antagligen varit full pott.

Psst. Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

LIFE

Frilansfotografen Dennis Stock (Robert Pattinson) kämpar på med att fota röda-mattan-arrangemang i Los Angeles. Filmstjärnor på bild säljer och han behöver, precis som alla andra, pengar för att överleva. I New York bor hans ex-flickvän och sonen Rodney som han träffar alldeles för sällan. Han skyller på jobbet. På att han skickar henne pengar när han kan.

Det är 1955 och en skådespelande nykomling vid namn James Dean (Dane DeHaan) är precis på väg att slå igenom stort med Öster om Eden. Dennis blir vän med den lite udda James och får i uppdrag att fota honom för Life Magazine. James är 24 år och känner sig tveksam till en plats i rampljuset. Han kommer från en liten stad i Indiana och får inte riktigt ihop allt. Han är aktuell för Ung Rebell men vet inte om han fått rollen. Han är förälskad i Pier Angeli (Alessandra Mastronardi) men vågar inte gå all in i relationen. Han dricker för mycket, han drar till med vita lögner för att slippa måsten och han känns inte helt stabil, inte på nåt sätt egentligen. Det är något melankoliskt över honom, nåt som åtminstone jag tycker lyser igenom när man ser hans filmer vilka han för övrigt är MAGISKT BRA i. Har du inte sett Öster om Eden, Ung Rebell eller Jätten, gör det nu!

Regissören Anton Corbijn har lyckats göra en snygg, lugn och underhållande film om vänskapen mellan James och Dennis och det är fint att se hur alla dessa ikoniska bilder blev till. Robert Pattinson och Dane DeHaan är på pricken-bra i sina roller, det är bara att sätta sig ner och titta på en hantverksmässig felfri film.

Life finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

THE MEDDLER

Marnie (Susan Sarandon) har inte mycket till eget liv. Åldrande, men inte gammal, märker hon att hon inte längre behövs i någons liv och definitivt inte i dottern Loris (Rose Byrne). Den högt älskade maken (och pappan till Lori) har precis dött och lämnat Marnie i ett jättelimbo. Massor med tid över OCH massor med ärvda pengar men ingen att lägga varken tid eller pengar på. Hur hon löser det? Hon punktmarkerar dottern som en galen människa, ringer, messar, hälsar helt oförhappandes på och har noll koll på personliga gränser. Skitjobbig människa helt enkelt. The Meddler handlar alltså om denna mamma Marnie och hur hon nästlar sig in i Loris vänners liv (när Lori stänger henne ute pga stalker) och hade inte Marnie haft dessa pengar hade hon inte kunnat nästla sig in. Hon KÖPER sig vänner. Otroligt äckligt.

Antagligen ska Marnie kännas som en öppen och charmig dam men jag avskyr henne. Att filmen ens går att se beror på att Susan Sarandon är en sån sjukt bra skådespelare. Men usch annars. Folk som köper sig makt och inflytande är sällan bra folk och allt Marnie gör ger en sur eftersmak i munnen. I min alltså. Inte i hennes uppenbarligen. Karaktärsutveckling var det ja? Hmmm. Det finns en del övrigt att önska gällande detta i dagens film.

Publicerat

WE ARE YOUR FRIENDS

Eftersom jag tycks fastnat i Zac Efron-vinkelvolten en smula blir det en film med denne tajte man i huvudrollen även idag. I dagens film spelar han Cole Carter, en ung kille som drömmer om ett liv som discjockey. Det är inte speciellt spännande, ej heller intressant, inte för någon som inte finner ett onaturligt intresse i den Zac Efronistiska ytan med magrutor och oljeglansiga axlar. Filmen är dock inte extremt dålig, den är bara ungdomlig sådär på ett dåligt sätt, sådär så att en medelålders cynisk och lite trött kvinna som jag inte riktigt kan ta till sig historien. Det är nämligen en kärlekshistoria inblandad också, en såndär jag egentligen inte tror på men Cole är betuttad och kärlek är aldrig lätt när man är liten och livet drar i en. MEN kärlek KAN vara lättare när man är docksöt, tajt och glider runt på en räkmacka.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: SOUTHBOUND

Episodfilmer kan nästan ses som en egen skräckgenre. Några (oftast) välskrivna, kluriga och otäcka kortfilmer samsas i en lång film där det ibland finns en röd genomgående tråd, ibland inte.

Det bästa med dessa filmer är att det nästan alltid är en eller två kortfilmer som sticker ut och är riktigt härligt läbbiga, det verkar vara SÅ mycket lättare att få en historia att hålla i 15-20 minuter än att göra om den till ett långfilmsmanus.

I Southbound är det Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvath och någon som kallar sig Radio Silence som står bakom regin och det är personer som även varit inblandade i filmer som V/H/S, Entrance, The Pact II, The Signal och XX. Rätt duktigt folk alltså. Regissörer som klarar av att både berätta en historia OCH smälla till med sköna effekter om så behövs.

Det fina med Southbound är att det finns en gemensam nämnare, något som gör att jag som tittar upplever det som EN film, inte flera. Det är visserligen filmer-i-filmen och olika grupper av skådespelare MEN dessa ingenmanslandsmotorvägar i ett kargt amerikanskt ökenlandskap spelar helt klart huvudrollen. Det kan liksom inte gå bra om man får motorhaveri på en sån väg. Eller om man försöker få lite mat i sig på ett motell. Eller om man – hemska tanke! – råkar köra på någon.

Rolling Stone Magazine rankade Southbound som nummer 8 på sin topp 10-lista över bästa skräckfilmerna från 2016 (med The VVitch på första plats och Don´t Breathe på andra) och absolut, den har en given plats på den listan.

Southbound finns att hyra på Itunes och är väl värd 29 kr.

Vad har Johan och Sofia tagit sig an idag måntro? Sofias tisdagsskräckis hittar du här och Johans är här.

 

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

Publicerat

ABOUT RAY

Ray (Elle Fanning) föddes som Ramona och är uppväxt med sin ensamstående mamma (Naomi Watts), mormor (Susan Sarandon) och mormorns fru (Linda Emond). En bra uppväxt även om Ramona bara ville ha en familj som alla andras. Något ”vanligt”.

Men familjesituationen blev ungefär lika vanlig som hennes eget liv. Hon kände jättetidigt att hon var en pojke i en flickas kropp och nu när hon är 16 vill hon börja förvandlas till man på riktigt. För att få göra det behöver hon målsmans godkännande. Båda målsmännen. Hennes pappa behöver alltså få reda på detta och ge sitt medgivande, pappan som inte funnits i Rays liv alls.

Det finns mycket – på pappret – med den här filmen som känns intressant men efter att ha sett den känns det som ALLT slarvades bort. Elle Fanning gör sitt bästa för att bete sig som en dude och det går väl…sådär. Susan Sarandon känns också tveksam i sin roll, nåt jag sällan brukar känna. Naomi Watts gör även hon säkerligen sitt bästa men det är en del manusmässiga fadäser hon tvingas igenom då detta drama gränsar till fars och för mig funkar det inte alls.

Mer än en tvåa i betyg kan det inte bli för detta super-pk-familjedrama som från början hette Three Generations. En visserligen sann titel men ack så missvisande. About Ray är precis vad filmen är, den handlar bara om Ray.

Publicerat

Sista filmen i temat Asiensommar: UNDER KÖRSBÄRSTRÄDEN (AN, 2015)

Sentarô (Masatoshi Nagase) driver en foodtruck alldeles själv och han känner att han skulle behöva lite hjälp. Han säljer sina dorayakis som ser ut som två små amerikanska pannkakor med söt bönpasta emellan fast pannkakorna heter egentligen kasutera och är typ japansk sockerkaka.

En dag kommer Tokue (Kirin Kiki) förbi. Hon söker jobbet han erbjuder men han tackar nej då Tokue är gammal och han inte tror att hon orkar med det fysiskt tunga jobbet. Men Tokue ger inte upp, hon kommer tillbaka och denna gång överlämnar hon en plastburk med sin egen hemkokta bönpasta. För honom att smaka. Om han vill.

Han tackar ödmjukast och framåt kvällen öppnar han locket och stoppar ner fingret. Han kan inte sluta äta. Tokues bönpasta är den godaste han någonsin ätit och vad han än tycker om denna underliga gamla gumma med dom krokiga fingrarna och rödflammiga händerna så känner han att han MÅSTE anställa henne. Sagt och gjort, Tokue börjar jobba i foodtrucken och där börjar också en typ av relation som inte enbart kommer handla om jobb och bönpasta.

Vilken otroligt fin film det här är! Jag sitter med en klump i halsen nästan hela filmen igenom, det är nåt med bilderna, musiken, den gamla damen och den ödmjuke Sentarô som gör att jag smälter inombords. Filmen är så väldigt grundsnäll och ibland är det precis vad jag behöver även om historien egentligen är hemskt sorglig. Jag kan hur som helst inte värja mig, jag tycker det här är en fantastiskt bra film och ett värdigt avslut på sommarens Asien-tema!

Tusen tack Daniel för dom utvalda filmerna jag tagit mig an under dessa tolv sommarveckor! Medelbetyget är riktigt högt och jag har verkligen fått upp ögonen för asiatisk film på ett bredare sätt än förut. Det här har varit både väldigt lärorikt och väldigt roligt! Här finns en lista på filmerna jag sett och skrivit om i temat som i och med dagens inlägg obönhörligen är slut.

Dagens film finns att se på C More. Gört, bara gört!

Publicerat

EQUALS

I en värld där människor med alla typer av känslor och människor som behöver fysisk närhet anses bära på en sjukdom är det lätt att känna sig sjuk. Angiveri premieras och att ha ångest är bland det värsta som finns, nästan lika illa som att bli kär. Men Silas (Nicholas Hoult) blir kär i Nia (Kristen Stewart) och det är en kärlek som inte kan motarbetas, den tar över dom båda och det är ett problem som saknar lösning i denna utopiska värld.

Equals är en rätt snygg film med rätt finurlig premiss men jag får ändå en känsla av B-film. Kanske beror det på att jag upplever alla små ”dataljud” som helt fel. I en högteknologisk värld skulle dessa monotona ljud knappast vara så höga, jag tror inte på det.

Det jag tror på är Nicholas Hoults blick, men det är nog det enda.

Jag såg filmen på C more och även om just denna film kanske inte är nåt supertips så finns det mängder av andra bra filmer att se där. Klicka här för att få en gratismånad.

Publicerat

HELLO, MY NAME IS DORIS

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.

 

Publicerat

LOUDER THAN BOMBS

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Dagens duo: LILA & EVE

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt. Alltså, såhär var det. Jag hittade den här filmen av en ren slump och ser man bara postern är det lätt att tro att det är en polisfilm man ska få se. Viola Davis och Jennifer Lopez som två hårdkokta storstadspoliser, kan man tänka sig nåt fräsigare?

Så jag sätter på filmen, fortfarande i tron att det är nån form av polisaction jag ska få se, men nix pix, det visade sig vara en helt annan typ av film. Inte nödvändigtvis sämre men helt annorlunda mot vad jag trott och det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om mina förväntningar.

Viola Davis spelar Lila, en mamma till två tonårspojkar varav den ene, Stephon (Aml Ameen) mördas på väg hem en kväll. Sorgen är förlamande för Lila, ingenting fungerar, inte jobbet och hon har svårt att orka med sin andre son fullt ut. Hon går därför till en diskussionsgrupp för och med mammor som är i samma situation som henne (lite som ett AA-möte men som sagt för mammor vars barn blivit dödade) och där stöter hon på Eve (Jennifer Lopez) och äntligen har hon någon att prata med.

Det här är en klurig liten film. Inte pjåkig alls. Framförallt har den två OTROLIGT BRA skådespelare i huvudrollerna och det räcker långt. Jennifer Lopez tycker jag alltid har varit underskattad på vita duken och Viola Davis får visserligen mer cred (och väljer kanske andra typer av filmer än Lopez) men jag skulle gärna se henne i ännu fler filmer.

Summa summarum var detta en redig film om kärlek, sorg och hämnd och jag är glad att jag sprang på den.

Som duo är Jennifer Lopez och Viola Davis kanonhärliga MEN jag tror att dom skulle kunna komma ännu mer till sin rätt om detta hade varit den polisfilm jag trodde den var. Tänk dessa två som nutidens Cagney & Lacey? Då skulle duo-betyget skjuta REJÄLT i höjden!

(Tips! Missa inte Jennifer Lopez som stenhård polis i TV-serien Shades of Blue. Fan va bra hon är alltså!)

 

Publicerat

Nypremiär för veckotemat Dagens duo: FRANK AND CINDY

 

G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.

Cindy och Frank har varit gifta i en herrans massa år men både G.J och jag som tittar kliar oss i hårbotten och undrar VARFÖR DÅ? Kanske kan G.J med en rullande filmkamera gräva sig in sina föräldrars liv litegrann och förstå sig på den där dysfunktionella relationen som från början faktiskt var en spirande kärlekshistoria.

Rene Russo är förjäkla bra alltså! Det känns som att hon upplever lite av en revival efter att hon dom senaste åren fått en hel del sköna roller att bita i. Tänk bara på Nightcrawler! Filmmässigt är dagens film ingen som tar sig till historien men den var sevärd under tiden, om än lättglömd.

Som kärlekspar och duo sprakar det kanske inte om Rene Russo och Oliver Platt men å andra sidan, dom två ihop är långt mycket mer trovärdiga än Russo och Robert DeNiro i The Intern…

 

 

.

Det finns många duos att ta sig an i filmvärlden, så pass många att jag bestämde mig för att återvända till ett veckotema jag hade i början av 2016. Vill du se vilka filmduos jag redan skrivit om – klicka här. Nästa tisdag kan du se en ny sådan här på bloggen.

 

Publicerat

I AM YOUR FATHER

David Prowse är mannen bakom Darth Vaders mask i dom första tre Star Wars-filmerna. Han gick omkring där, lång och bastant, i dom karakteristiska kläderna och hjälmen som täckte allt vad hud heter. I en enda scen i dessa filmer får man se hans ansikte, i slutet av Jedins återkomst. Det var Davids chans till sina femton sekunder i rampljuset men då tog filmteamet in en annan snubbe som fick bli Vaders fejs – utan att säga något till David. Han såg det först på filmens premiär. Det är 35 år sedan och det sveket sitter fortfarande kvar i Davids stora kropp.

Är han bara en långsint jävel? Är han filmhistoriens största vita kränkta man? Har han blivit överkörd och helt felaktigt behandlad? Var han en sladdertacka som pratade bredvid munnen till pressen så fort nåt inte passade? Tycker jag synd om honom eller blir jag irriterad? Frågorna hopar sig och när jag sett Marcos Cabotá och Toni Besterds dokumentärfilm som behandlar alla dessa frågor sitter jag i soffan och en mening har bitit sig fast. Den när David Prowses fru beskriver vad hon tycker om alltihop. För mig beskriver hennes synpunkt allt och nej, jag tänker inte spoila hennes åsikt ifatt du tänkt se filmen, det jag undrar är bara hur många maskförsedda skådespelare har det funnits i världshistorien och är det ett stort problem att dom spelat roller med mask och därmed inte fått visa upp sig ”på riktigt”?

Det är fullt möjligt att andra ser mer plus i den här dokumentären än jag men för mig blev det bara ett enda stort ”booo-hooooo” åt en man som tillåtit sig att slösa energi på något han inte kan påverka i över trettio år. Det säger mer om honom än om George Lucas, även om filmen försöker säga en hel del även om den sistnämnde mannen och hans anhang.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

GREEN ROOM

Vad härligt det är att bli överraskad ändå. När man sätter sig ner och tror att man ska få se en viss sorts film och sen bara BADABLAFFS händer nåt som tar historien i en helt annan riktning. Samma sak hände mig med Blue Ruin härom året och det coolaste med alltihop är att det är samma manusförfattare och regissör bakom båda dessa filmer: Jeremy Saulnier.

I Green Room får vi följa ett obskyrt punkband som har en spelning…som urartar….kan man säga. Behöver man säga mer? Nej fan, jag tycker inte det. Tänker du se filmen tjänar du på att veta så lite som möjligt. Att Anton Yelchin, Imogen Poots och Patrick Stewart är dom stora skådespelarnamnen kanske kan vara bra att känna till men annars…nä. Spänn fast säkerhetsbältet och enjoy the ride. Eller enjoy och enjoy förresten…tycker du det är otäckt med blod, preppa med en kudde. Den kan behövas framför ögonen.