Etikett: 2015

Publicerat

EN VÄLDIG VÄNSKAP

Fúsi (Gunnar Jónsson) är en man runt 45-50 skulle jag gissa, en stor man med långt hår som fortfarande bor hemma hos mamma. Han har jobb och så men annars är det inte mycket ”normalt” med honom. Han har nån vän, det har han, men mestadels är han ensam, leker med sitt modellbygge föreställande nåt slag under andra världskriget.

Mammans jämnårige älskare tycker att Fúsi borde bege sig ut och träffa lite folk (aka fruntimmer) så han ger Fúsi ett presentkort på att lära sig linedance. Han klär upp sig och på sig och beger sig dit trots att han verkligen inte vill men efter några sejourer på dansgolvet lär han känna en kvinna som till och med bjuder hem honom på thé. Men eftersom han inte dricker thé utan bara mjölk tackar han nej. Idiot.

Det här är en såndär riktigt liten film och även om den är isländsk så känns den även svensk, eller nordisk om man så vill. Socialrealism med en komisk twist och en jättestor man i huvudrollen som jag har svårt att känna sympati för. Jag inser att det är synd om honom i vissa fall men samtidigt känner jag bara ”kom igen för faaaaaaan, skärp dig!”

Vad gäller den svenska titeln på filmen så tycker jag den mest är missvisande och dum. Originaltiteln är rätt och slätt Fúsi och det hade väl funkat bra även här? Virgin Mountain är inte heller klockren men En väldig vänskap signalerar en helt annan typ av film än det faktiskt är. Tycker jag.

En isländsk trevlig bagatell, det är min känsla för filmen. Och en fräsch motvikt till alla CGI-blockbusters med miljardbudgetar.

Publicerat

THE FAMILY FANG

När jag satt och zappade hejdlöst bland filmerna på Itunes fastnade blicken ”som av en händelse” på The Family Fang. Vadå ”som en händelse” kanske du undrar? Det är klart det inte är nån hejsanhoppsananledning till att blicken fastnar, det är klart jag halkade av soffan när jag såg Jason Batemans namn (både som skådespelare och regissör) OCH Nicole Kidmans! Christopher Walken är också med – och Kathryn Hahn! Och det är ett indiedrama helt utan cgi-effekter med hoppande djur som ser ut som om tassarna inte nuddar golvet.

Det här är realism! tänkte jag.
Det här är vardagsdrama! tänkte jag.
Det här blir bra! tänkte jag och klickade på Hyr och blev 39 kronor fattigare.

Historien kretsar kring familjen Fang (nähä?) där vi i filmens början får se barnen Baxter (Bateman) och Annie (Kidman) när dom i unga år kuskar land och rike runt med sina kreativa konstnärsföräldrar som oavbrutet hittar på pranks. I vuxen ålder har varken Baxter eller Annie nån direkt kontakt med föräldrarna. Det är inte förrän Baxter blir skjuten i huvudet och sjukhuset kontaktar föräldrarna som dom hörs av igen. Och lagom när syskonen besöker föräldrarna på deras hemmaplan försvinner dom. Igen. Sådär som dom alltid gjorde när barnen var små. Polisen misstänker brott, syskonen misstänker ingenting annat än att detta återigen *suck* är en dålig idé för ett konstprojekt.

Maken till sömnig film trots bra premisser. Dubbelgäsp. Jag fattar inte riktigt vad det är Jason Bateman vill berätta med den här filmen och jag fattar helt ärligt inte heller vad han såg i romanen manuset är baserad på. Jag hoppas boken är bättre än filmen för det här var banne mig ingen höjdare.

Publicerat

Veckans varulv: HOWL

Jag har kommit fram till att jag gillar filmer som utspelar sig på tåg. Det är nåt speciellt med den begränsade ytan, farten, den metalliska ytan och när sen elektriciteten kajkar ur blir det bra mörkt och läskigt eftersom tågen då oftast stannar nånstans i obygden, långt ifrån närmsta bemannade järnvägsstation.

Howl är en mycket enkelt berättad historia egentligen. En samling människor åker tåg och tåget attackeras av något stort och….ludet. Och med tanke på vilket tema dagens inlägg har så är det väl ingen överraskning att det handlar om varulvar, eller varulvsMONSTER kanske snarare. Riktigt rysliga figurer faktiskt. Jag blev faktiskt lite rädd.

Det finns inte jättemycket av värde att skriva om den här filmen tyvärr, inget mer än att det är en sevärd liten film i denna genre, helt klart.

Och nästa tisdag kommer det en ny liten varulvsfilm minsann. Kanske en som det går att skriva liiiite mer om. Vi får se.

 

 

Publicerat

MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.

Publicerat

POJKARNA

2011 skrev Jessica Schiefauer romanen Pojkarna och hon fick Augustpriset för den samma år i kategorin Barn- och ungdomsbok. Pojkarna handlar om Momo, Bella och Kim, tre fjortonåriga tjejer som är sjukt trötta på sättet dom blir behandlade på i skolan och då speciellt av killarna. Det är trakasserier och mobbing dagligen och personalen i skolan verkar inte göra ett dugg åt det.

Bellas stora hobby är odling och en dag planterar hon ett frö som verkar växa extremt fort, poff säger det och blir till en blomma. Av nån anledning som jag inte riktigt förstår smakar tjejerna på blommans nektar och det gör att dom förvandlas till pojkar ett helt dygn. Dom blir liksom utseendemässigt förvandlade, flickkropparna blir till pojkditon och dom får uppleva hur det är att vara en unga killar, hur dom tänker, känner och – framförallt – blir behandlade av andra.

2015 skrev Alexandra-Therese Keining ett manus baserat på boken och regisserade även filmen och jag måste säga att jag blev positiv överraskad av filmen. Känslan pendlar mellan verklighetstrogen, saga och konstfilm och Sophia Erssons specialkomponerade musik förhöjer stämningen enormt, i alla fall för mig, vilket KAN bero på att jag är väldigt förtjust i denna typ av elektronisk musik.

Jag tänker att det inte kan vara helt lätt att sammanfoga alla dessa delar till en fungerande film, att det är lättare i en bok där man själv kan läsa, spela upp scenerna framför sig i huvudet och kanske få övernaturligheter att kännas lite mer realistiska. Dock, sett till förutsättningar, Pojkarna är väl värd en titt och det är dessutom en skruvad och intressant take på hela genusprylen.

 

Publicerat

THE BIG SHORT

När det var dags för Oscarsgala förra året dök det upp en film som förvånade många av oss. The Big Short, hade den verkligen nåt i Oscarssammanhang att göra? Och varför blir denna Christian Bale Oscarsnominerad så fort han visar sina vassa tänder på vita duken? Han börjar bli den manliga varianten av Meryl Streep. Gäsp alltså.

Nåja. Jag såg filmen då och blev inte särskilt imponerad. Kanske berodde det på att jag såg den otextad och alla som sett filmen utan att vara extremt bevandrade i amerikansk engelska kan skriva under på att det är inte superenkelt att hänga med i svängarna. Jag valde därför att inte skriva om den för det kändes inte rättvist. Att jag är så jävla korkad att jag 1. inte kan engelska bättre än såhär och 2. ser en snabbsnackande-full-med-svåra-termer-film utan text är inte filmens fel. Alltså, jag lät bli, men när filmen dök upp på Netflix såg jag om den – MED text – och nu är jag redo att avlägga min dom.

Jag minns att DN skrev en smart grej om filmen när det begav sig: ”Finanshajar som hajar”. Det är exakt vad filmen handlar om (och hade den producerats på 90-talet hade detta kanske blivit filmens svenska undertitel?) Den 15:e september 2008 hände nämligen en mycket stor skräll i USA, investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs och det blev starskottet för en ekonomi i totalt haveri – och inte enbart i USA. Till saken hör att det fanns finanshajar som faktiskt hajade att detta var på väg att ske långt innan några andra förståsigpåare fattade ett jota och det är om dessa män The Big Short handlar om.

Det är ett försök att bena upp och förklara hur den amerikanska ekonomin kunde funka som den gjorde trots att den egentligen inte var något annat än A Big Hole. Ett luftslott. Fölk lånade och lånade, bankerna lånade ut och lånade ut och mitt i allt detta satt ett gäng investerare och investerade allt dom ägde och hade i att allt skulle kollapsa. Vilket det gjorde. Till allas förskräckelse. Ja till och med till vinnarnas förskräckelse eftersom världsekonomin gick åt helvete.

Det är en underhållande film det här, en smart film, en välspelad och framförallt välklippt film som tar till lite nya grepp för att hålla intresset uppe hos oss som tittar. Att se den textad var givetvis ett plus men jag förstod nog mer än jag trodde även vid den otextade tittningen. Betyget blir nämligen detsamma nu som när jag såg den första gången. Det är en BRA film på alla sätt men mer än så gör den inte för mig.

Mitt tips blir att du ser den här filmen först och sen fortsätter med kanonfilmen 99 Homes. Då får du hela biten, allt ifrån vad som händer med ”dom stora” till ”dom små”, dvs, dom som lånade ut alla pengarna och dom som lånade. Dom som borde veta bättre och dom som litade på vad dom som har pengar som yrke lovade och svor.

Publicerat

LUCKA #24: CHRISTMAS EVE

Då var vi framme vid den tjugofjärde luckan, det är med andra ord….JULAFTON! Här kommer en julhälsning från mig via en julfilm som utspelar sig i staden som är den perfekta kulissen för ALLA julfilmer: New York!

Det är ena mastiga förtexter måste jag säga. Hela filmens premiss läggs upp dom första minuterna och det är riktigt snyggt gjort. Massor med människor presenteras liksom en handfull hissar samt en snubbe i en minivan och det är snubben som är själva katalysatorn till hela historien. Han tabbar sig nämligen i trafiken, kör av vägen och orsakar ett strömavbrott, ett elfel (svårtläst ord när man ser det på pränt men det är alltså el-fel jag menar, inte elf-el) som i sin tur gör att alla dessa hissar vi har fått se stannar.

Jag önskar jag kunde säga att det här är en ny Love actually eller att den i alla fall hade ambitionen att komma i närheten men det är den inte och det gör den inte. Den enda episoden i filmen som berör mig är hissen i vilken den skeptiske läkaren Dr Roberts (Gary Cole) sitter fast ihop med en sjuksköterska och en svårt sjuk ung kvinna. Filmen för övrigt är häpnadsväckande….lam. Det skulle gå att göra så himla mycket mer. Tanken är rätt fascinerande. Okända människor som fastnar i en begränsad yta på självaste julafton, wow liksom, hjärnan spinner ju loss direkt – på mig. Synd att det inte gjorde detsamma hos manusförfattarna.

Hur som helst så önskar jag dig en RIKTIGT GOD JUL samt tid och lust att se en hel massa BRA film i helgen. För egen del är jag rätt glad att detta tema är över och att jag ”slipper” julfilm i minst elva månader nu men… risken är överhängande att det blir en filmisk nedräkning nästa år igen.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla som filmen ger (och allt detta får man under förtexterna):

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

Publicerat

LUCKA #6: A CHRISTMAS HORROR STORY

Ja…herregud.

Här trodde jag kanske att jag kunde få tipsa om en härligt julskön skräckfilm, perfekt för en snöfallande julnatt. Men nä, det här är ingen film jag vill tipsa ens min värsta fiende om. Ren jävla tortyr att titta på är vad det är.

Den säljs in som en ”antologifilm” och dom tre historierna är ihopklippta i varandra istället för att man får se en berättelse i taget. Dessutom är filmen så illa klippa att det bara blir rutten potatismos av alltihop istället för – åtminstone – en ätbar soppa, om än smaklös.

 

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

Publicerat

LUCKA #4: KRAMPUS – THE RECKONING

Krampus, vad är det för figur då? Man skulle kunna säga att han är antitomten. Där Tomten belönar snälla barn med julklappar där straffar den djävulslike Krampus dom elaka.

Han är kanske inte lika känd här som han är i vissa andra europeiska länder (som Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien till exempel) men jag tror bara det är en tidsfråga tills kidsen har lika bra koll på honom (om Krampus nu är en han?) som på andra…monster.

Den här filmen handlar om en liten familj med unga Zoe i centrum (Amelia Haberman), en liten tjej som ritar en teckning föreställande sina närmaste men ”glömmer” sin syster. Var är hon nånstans? Den här lilla tjejen tror att nåt som heter Krampus finns och att den är hennes vän. Doktorer tror att hon hallucinerar, hon själv är bombsäker.

Jag sitter och väntar och väntar på att nåt läskigt ska hända, på att krampusen ska dyka upp, på att det ska bli lite effekternas julafton men jäääävlar vad jag fick vänta. Filmen utger sig för att vara betydligt mer än den är, om man ska vara snäll och det ska man väl annars kommer Krampus…

Betyg på filmen:

Mängden julmys:

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

Publicerat

THE GIRL IN THE BOOK

Den unga Alice (Ana Mulvoy-Ten) drömmer om att bli författare och hon skriver jämt jämt jämt. Hennes pappa är förläggare och på grund av det kommer hon i kontakt med författaren – och den mycket äldre mannen – Milan Daneker (Michael Nyqvist).

Milan vill försöka hjälpa Alice med skrivandet men han har helt klart baktankar med deras möten, precis som Alice också har. Hon har starka känslor för denne man och hon vet att det inte är riktigt….okej. Han är ju så himla mycket äldre. Samtidigt, Milan fattar också att deras relation inte är helt kosher men han kan ändå inte hålla tassarna borta.

Många år senare jobbar Alice (Emily VanCamp) på pappans förlag och kämpar med att hitta och signa egna författare vars böcker hon kan ge ut via pappans försorg. Alice har klara problem med det manliga könet så tillvida att bestående relationer inte är hennes grej. Kortare sexuella möten går bra men inte mer än så och hon förstår vad detta beror på. Milan. Hans beteende mot henne var långtifrån schysst och efter det kan hon inte lita på män.

När Milan dyker upp på förlaget då hans nya bok ska lanseras vaknar många minnen till liv hos Alice och hon kan inte längre blunda för allt hon mosat ner i det undermedvetna.

Marya Cohn har skrivit och regisserat detta drama och jag tycker hon gjort det mycket bra. Manuset känns gediget och rollfigurerna är precis lagom komplexa. Filmen är inget som lämnar starka bestående minnen men den var bra för stunden och säga vad man vill om Michael Nyqvist, han är bra på att spela Michael Nyqvist.

Ana Mulvoy-Ten som spelar den unga Alice ser dock så extremt ung ut att det är svårt att inte få pedofilrysningar under vissa scener men jag antar att det är precis det som är meningen.

I avsnitt 55 av Snacka om film pratar jag mer om denna kanske-på-gränsen-till-peddo-film.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.