Etikett: 2016

Publicerat

CAFÉ SOCIETY

Efter förra årets svidande magplask till filmjävel var mina förväntningar på årets Woody Allen-film kanske inte fullt lika höga som dom brukar vara. Och vad är det vi brukar säga om låga förväntningar? Ja precis. Låga förväntningar är för en film vad hunger är för en middag eller ett gott samvete för nattsömnen. Något som egentligen är ett minus blir hux flux ett plus.

I Café Society har Woody Allen valt Jesse Eisenberg i rollen som Bobby Dorfman, den neurotiske snabbpratande judiske unge mannen som i SÅ många filmer förut spelats av Woody själv. Ett genidrag kan jag tycka då allt detta känns som det kommer helt naturligt för Eisenberg i egentligen alla filmer han gör. Dessutom har han Hollywoods högsta midja och det gör honom om möjligt ännu mer lik Woody i kroppsspråk.

Bobby reser till Los Angeles från sitt barndomshem i New York för att försöka göra lyckan i Hollywood. På plats har han endast en bekant, morbrorn Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare inom filmbranschen men snart dyker det upp andra människor som blir viktiga för Bobby. Vonnie (Kristen Stewart) och Veronica (Blake Lively) till exempel.

Det är alldeles medvetet att jag väljer att inte berätta mer om handlingen nu, det är inte för att den är full med M. Night Shyamalan-twister eller oväntade dödsfall eller annat knas, det är för att jag tycker att du kan titta på filmen själv och detta med ett öppet sinne. Café Society förtjänar nämligen att bli sedd!

Jag tycker det här är en riktigt BRA Woody Allen-film och jag tycker den är bra för att den innehåller ALLA parametrar som gör att man älskar Woody Allen. Skön dialog, smarta scenlösningar (framförallt en, när Vonnie jobbar i garderoben och scenen ackompanjeras av en claves-spelande musiker som syns i dörrspringan i bakgrunden hela tiden), bra skådisar (jag retar mig inte ens på Kristen Stewart, sug på DEN!!!) och en mysig kärlekshistoria. Lägg därtill skön jazz, otroligt snygga miljöer och tidstypisk perfektion så är filmen helt hemma för mig.

Är du liksom jag så svårt nördig att till och med väldigt små ”fel” memoreras, tänk på att Kristen Stewart i en scen har klumpar i mascaran. Det har jag aldrig sett på film förut och jag är övertygad om att inte ens en sån liten petitess gjorts utan en baktanke.

Vad tycker mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Sofia
Henke
Jojje

Publicerat

LIVET EFTER DIG

Om jag hade läst Jojo Moyes roman som ligger till grund för den här filmen så hade jag ju vetat vad som väntade mig. Nu hade jag ingen aning, ingen mer aning än dom förutfattande meningar jag brottats med efter att ha sett en av dom lökigaste trailarna skapade under 2016.

Feelgoodmys medelst rullstolsburen man i huvudrollen,  det känns som man sett storyn förut så det är klart att jag gäspade kinderna ut led. Men så dök ett litet men upp och satte sig på axeln, jag kanske skulle se filmen ändå trots mina farhågor att den inte skulle vara nåt för mig? Ja, kanske det kanske. Jag har ju gjort det förr och ofta med riktigt hyggligt resultat. Sagt och gjort, trumtitrumtrum, bara att traska sig iväg till bion.

Men alltså, jag måste säga att dagens hjälte heter Jill Taylor! Vet du vem det är? Inte? Det är inte så konstigt, Jill Taylor är nämligen den kostymör som har designat kläderna som syns i filmen. Och Emilia Clarkes kläder SYNS i filmen! Hon är så himla himla fin så jag kan inte värja mig. Hennes färgglada outfits gör mig glad, så glad att jag kanske inte koncentrerar mig på riktigt alla tokfloskler om kärlek som övervinner allt och yada yada yada som filmen även innehåller.

Men jag tror på Emilia Clarkes personliga assistent Lou Clark och jag tror på Sam Claflin som spelar Will Traynor, den snygge överklasskillen som blir rullstolsburen efter en trafikolycka och får se hela sitt bratsliv gå i spillror men det jag inte riktigt köper är Disneyauran som ligger som en filt över filmen. Att sen filmen slutar som den gör är visserligen ett litet plus i kanten.

Filmen var dock betydligt mer sevärd än jag hade trott och Emilia Clarke visar att hon kan spela Daenerys Targaryen, Sarah Connor och  Lou Clark med samma intensitet. Så länge hon håller sig till starka kvinnor är hon hemma.


Moya tyckte att jag skulle se den här filmen och då är det klart jag lyssnar. Här kan du hitta fler filmer som jag sett efter tips från Moya.

Publicerat

MIN PAPPA TONI ERDMANN

Det finns filmer och så finns det filmer. Sen finns det filmer som blir snackisar fast man kanske inte riktigt förstår varför och dagens tyska film är en sådan.

Min pappa Toni Erdmann (eller originaltiteln Toni Erdmann) handlar om en pappa som inte alls heter Toni Erdmann. Han heter Winifried Conradi (Peter Simonischek) och har en vuxen dotter som heter Ines (Sandra Hüller) som har nåt höjdarjobb i Bukarest men som verkar vara allt annat än lycklig. Och vad vill alla normala pappor? Jo, se sin dotter glad naturligtvis. Så vad gör Winifried? Han tar en månads tjänstledigt från jobbet på skolan, åker till Bukarest och dyker helt oanmäld upp på dotterns arbetsplats. Där börjar en dråplig historia om en helt vanlig pappa som beter sig mycket märkligt och som i ett försök att göra gott sätter dottern i skiten i mängder av situationer som skulle ge vem som helst både stressfraktur i nacken och läckande magmun.

Min pappa Toni Erdmann är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Varför då? Det finns ingenting som talar FÖR att filmen behöver vara så väldans lång annat än att den är Tysklands Oscarsbidrag och ett Oscarsbidrag under 2,5 timme går ju inte för sig… Första halvan är väldigt långsam – på gränsen till seg – men den är inte sövande, bara just långsam. Det smygs in lite scener här och där som gör att man vaknar till lite (tack för det) men när eftertexterna rullade satt jag ändå och undrade vad the fuzz was all about.

Vad vill filmen säga? Att ett par löständer kan förändra världen? Att man aldrig får tappa sin humor? Att om man har glada barn kan man dö lycklig? Att det gäller att vara kreativ när det vankas teambuilding eller födelsedagskalas? Att om man ber om ”extra allt” på en grön kaka så är det dumt att få en rosa?

Det finns helt enkelt mycket att fundera på när det gäller den här filmen. Den inkluderar många – till och med väldigt många – lösa trådar men även om jag kanske förväntat mig mer än jag fick så känner jag mig tämligen nöjd trots träsmaken i baken. För mig är det Sandra Hüller som är The Boss i den här filmen, hon gör sin Ines förjävla bra och jag har aldrig förr sett ordet ”obekväm” gestaltas så ofta och innerligt som hon lyckas med här.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om denna tyska triumf? Klicka på länkarna så får du se.
Sofia
Henke
Jojje
Carl

 

 

Och vill du höra mig prata om denna film är det Snacka om films avsnitt 56 som gäller.

Publicerat

JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Publicerat

THE VVITCH: A NEW-ENGLAND FOLKTALE

Det är år 1630, vi befinner oss i New England och här är religion inget man tramsar bort i brådrasket. Det blir en fembarnsfamilj mer än lovligt medvetna om när dom blir utslängda (pga bristande gudfruktighet?) från kolonin och tvingas börja om på en ny plats, en ödemark men endast en mörk skog i sikte.

Det är ett tufft liv dom lever. Skitigt och eländigt. Pappa William (Ralph Ineson) sliter hårt fysiskt, mamma Katherine (Kate Dicke) sliter hårt på andra sätt med barnen, amning och en allmänt tuff vardag och hon tyr sig dagligen till Gud för tröst och råd. Den äldsta dottern Thomasin (Anna Taylor-Joy) försöker leva ett tonårsliv med allt vad det innebär av syndiga tankar och annat som bryter mot Guds lagar och regler och hon hamnar riktigt i skiten när hon är barnvakt till sitt yngsta syskon en dag och barnet hux flux försvinner. Ena sekunden låg han på filten och jollrade nästa sekund var han borta. Vad hände?

Det finns många såna scener i filmen, såna som gör att man sitter spikrak i ryggen med uppspärrade ögon och tänker ”VAD HÄNDE NU?!?” Det är också dessa scener som gör den här filmen till nånting betydligt mer än en ”vanlig” skräckfilm, man har nämligen ingen aning om vad som komma skall och framförallt varför. Det är en finfin känsla.

Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen måste jag säga. Det här är regissören och manusförfattaren Robert Eggers långfilmsdebut och jag är verkligen imponerad. Jättesnyggt hantverk, en gedigen story, bra skådespelare och jäkligt läbbigt ibland. Härligt!

Publicerat

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

Publicerat

SNOWDEN

När fredagsintressen krockar och dottern har bjudit hem femton vänner i tron att mamman och brodern är bortresta HELA helgen måste jag som familjens överhuvud tänka kreativt. Låsa in mig på rummet och titta på Idol med hörlurar och maxvolym eller göra nåt annat, nåt mysigare?

Valet blev enkelt. Bio såklart! Jag har inte varit på bio på flera veckor och för första gången sedan 1990 valde jag film efter spelängden. Snowden vann med sina två timmar och fjorton minuter och jag lyckades få en avskild sidofåtölj i den fullsatta biosalongen och med en stor kaffe i handen kändes detta som en bra fredag trots att jag var så osugen på Snowden att jag till och med valde bort den under Malmö Filmdagar.

Men ÅTERIGEN måste jag erkänna att brist på lust kan vara den bästa kryddan när det kommer till filmtittande. Garden är nere och sinnet öppet, förväntningarna har gått och lagt sig och vad som än händer känns som ett plus.

Till att börja med hade jag hört en del om Joseph Gordon-Levitts insats som Edward Snowden, att det var svårt att se honom som Snowden, att han mest spelade sig själv och att filmen därmed inte riktigt funkade. För egen del måste jag säga WOW. Alltså, jag kan till och med säga det med finsk stavning: VAU!

Jag hade inga problem med att tänka bort Joseph Gordon-Levitts person, för mig var han Snowden till hundra procent. Med förändrad röst, med råttfärgat hår och hackerhållning kändes han otroligt lik verklighetens Snowden och det visar regissören Oliver Stone med all önskvärd tydlighet om inte förr så väl i det fenomenala slutet där filmens huvudperson glider över och blir den verkliga Edward Snowden. Då fick jag kissrysningar i hela kroppen och det berodde inte bara på en överkonsumtion av java.

Det var inte bara Joseph Gordon-Levitt jag tyckte om, jag gillade allt med filmen. Tonen, tempot, försöket att berätta en historia som är så fullskiten med komplexa termer och förkortningar någorlunda begriplig, musiken, Shailene Woodley som Snowdens flickvän, Rhys Ifans som CIA-rekryteraren Corbin O´Brian och jag blev kanske onödigt förtjust i Oliver Stones överanvändning av genomskinliga textilier (och annat) som i sinnevärlden fungerar som avskärmande element men som egentligen släpper igenom både ljus och ljud. Jag tänker främst på dom ljusgrå tunna hotellgardinerna Snowden drar för men som varken mörkar ner eller minskar risken för insyn, på dom sjögräsbruna dragväggarna i den japanska lägenheten och på Snowdens immiga glasögon när han ser ut men ändå inte.

För att summera filmen så tycker jag den är väldigt sevärd och faktiskt även tankeväckande. Tänk dig själv, skulle du kunna ge upp allt för något som är en ”god sak för världen”?

Sofia och Jojje såg filmen i Malmö.

Publicerat

LOVE & FRIENDSHIP

Hur mycket kan man sova under en film och ändå kunna säga att man sett den? Hur mycket får man missa och ändå ha rätt att recensera den offentligt, till och med betygssätta den?

Jag var inte det minsta trött när jag satte mig i biofåtöljen för att se Whit Stillmans adaption av Jane Austen-romanen Lady Susan, jag var lagom mätt, hade kaffe med mig in i salongen, var varken pepp eller opepp, tyckte mest livet var bra najs. Så började filmen. Och det pratades och pratades och pratades. Och ingenting blir någonsin lerigt i en Jane Austen-inspirerad film. Hästdroskor, klänningar, skor, allt är naturvitt och vackert och herrejävlar vad det pratas och nu var det visst kul också för hej vad det fnissas runt omkring mig. Men segt är det, jävligt segt och oj vad det var skönt att blunda lite, bara vila ögonen liksom, en liten stund.

Filmen gled vidare liksom jag in i min sköna sömn, jag vaknade till nu och då, tittade lite, förundrades över Kate Beckinsales hud mellan näsa och överläpp som fått sig en rejäl omgång av injektioner och nej, jag kan bara konstatera att om denna typ av film ska vara nåt alldeles extra för mig så behövs det betydligt mer än Whit Stillman kan ge mig.

Betyget får därmed tas med en nypa salt. Jag sov en hel del men såg också en hel del. Vad du gör med den informationen får vara upp till dig, jag vet vad jag tycker om filmen.

 

Men nu är det såhär finfintt sörru att när jag misslyckas med mitt värv kommer det en kollega till undsättning. Här nedan är nämligen en BONUSRECENSION av filmen från en tjej som faktiskt sett hela under vaket tillstånd. Håll tillgodo med en recension av dagens film skriven av min jobbkollega Hanna.


Det finns få saker i livet lika underbart som välgjord kostymfilm. Alla de stormande känslorna som måste hållas i schack under ett väluppfostrat yttre. Öden förseglade genom ekonomiska överenskommelser. Alla kvinnor. Alla män. Alla brev, droskor, tekoppar, sidentyger, håruppsättningar, blickar och kyssar. Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och Känsla (från 1995) kan enligt mej vara den bästa film som någonsin gjorts.

Plötsligt dök det upp en förhandsvisning av Love & Friendship, baserad på Jane Austens Lady Susan, och jag kunde inte klicka mig fram till biljetter snabbt nog! På pappret skulle det här vara en fullträff. Bra skådisar, fantastisk kostym, ståtliga miljöer, underfundig dialog. Den ränksmidande, snabbsnackande, toksmarta änkan Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är på jakt efter någonstans att bo hos släkt och vänner, helst med ännu en rolig flört åt sig själv medan hon letar efter en lämplig make till sin, enligt henne, bångstyriga dotter Frederica. På förslag till sådan hittas den något enfaldige, men makalöst förmögna, Sir James Martin. Denne spelas så briljant av Tom Bennett, och det känns som om hans improvisationsskillz har släppts helt lös att virvla fritt – och SOM det funkar! Jag skrattade så jag grät, jag ville säga åt biomaskinisten att spola tebax och visa IGEN IGEN IGEN!

Nu kommer det lilla kruxet.

Hur ska man ta till sig en huvudperson som är… ehmm… hur ska jag nu säga det här lite diplomatiskt…

FULLBLODSPSYKOPAT?!

Lady Susan verkar inte besitta en enda empatisk känsla, hon leker med folks lycka och olycka för sitt egna höga nöjes skull, och jag som publik vill mest att hon ska dö så de andra fina karaktärerna ska kunna få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag ska inte berätta hur det hela slutar, men filmen är absolut sevärd om man kan hålla ett lite mer öppet sinne än jag hade när jag klev in i salongen. Jane Austens kvinnliga huvudkaraktärer är tydligen inte alls samma skrot och korn, kan man ju lätt konstatera.

3 starka Korsetter av 5 möjliga. Näe, vet du vad. 4 blire.

PS: Vill man se mer Austen så rekommenderar jag BBCs miniserie Stolthet och Fördom på alldeles för korta sex timmar från 1995. (Bra kostymår, tydligen!) Inte den där nyproduktionen med eländiga Underbettet Knightly. I övrigt starka insatser all round på den, bara att varje gång hon stolpar in i bild, så förstörs ju illusionen. Varför får hon roller? Vad ser man hos henne? Hon är bra i en endaste film, och det är The Duchess (förvånande nog OXÅ kostymfilm! Ses gärna även för Ralph Fiennes svidande ondskefulla karaktär och Charlotte Ramplings iskallt förnuftiga moderstolkning.) – där hon iofs är svinbra! Nog om Kiera, kvoten är fylld. Kanske. DS.

 

Mina filmspanarvänner var kanske lite vaknare än jag? Ja, eventuellt. Klicka in på deras länkar för att läsa recensionerna som samtliga publiceras imorgon fredag.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Publicerat

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

Publicerat

ELVIS & NIXON

Det är den 21 december 1970. Elvis Presley (Michael Shannon) tar tillsammans med sin vän Jerry Schilling (Alex Pettyfer) nattflyget från Los Angeles till Washington (med en pistol i innerfickan). Han, Elvis, skriver ett brev. Det är till USA:s president Nixon (Kevin Spacey) och han, Elvis, vill skriftligen meddela att han önskar bli en hemlig federal agent för att hjälpa till i kampen mot droger och hans mål är alltså att personligen överlämna detta brev till Nixon himself.

Elvis är ingen man säger nej till. Uppenbarligen. Han verkar inte vara så värst van vid motgångar av något slag så han är ytterst framfusig när det gäller att ta sig in i Vita Huset och genomföra sin plan.

Filmen är ”baserad på en verklig händelse”, så verklig detta nu kan vara eftersom ingen annan än Elvis och Nixon var närvarande vid deras möte. Manuset är i vilket fall baserat på två böcker varav den ena är skriven av Jerry Schilling själv och den andra av Nixons medarbetare Egil Krogh och dom båda fanns på plats i Vita Huset när mötet mellan giganterna ägde rum.

För mig spelar faktiskt historien mindre roll, det här blir istället ett möte mellan två skådespelargiganter som får spela ut hela sina register och jag får ynnesten att titta på. Michael Shannon är helt enkelt briljant här (ja, som alltid) men bara hans närvaro i filmen är värd biljettpriset. Regissören heter Liza Johnson och det är en kvinna jag har noll koll på sen innan men efter lite grävande har hon gjort åtminstone en film innan som verkar värd att kolla upp: Hateship Loveship med Kristen Wiig bland annat.

Elvis & Nixon är i vilket fall en liten film och en stor – alldeles samtidigt.

I avsnitt 54 av Snacka om film snackas det en hel del mer om just den här filmen. Bland annat.

Publicerat

BRIDGET JONES´S BABY

Det är ”nåt” med långa torra män. Nåt odefinierbart, lite som smaken av koriander. Hur ska man annars kunna förklara kvinnors dimmiga blickar när Colin Firth visar sig i bild? Han är fuktig som mossa efter en skogsbrand men det spelar ingen roll, han har ”det”.

Samma ”det” har inte Renee Zellweger. Tycker jag. Jag tycker hon är otroligt ”o-det:ig” men inte ens det spelar någon roll eftersom hon ÄR Bridget Jones och har så varit i två filmer redan. Synd att hon spelade över så infernaliskt i dom första två filmerna bara. Förväntningarna på denna film är nämligen noll och ingenting hos mig men jag märker i takt med att biosalongen fylls att kvinnorna runt omkring mig är av annan åsikt. ”Äntligen en ny Bridget Jones-film!” verkar dom tänka medan jag är mer i synk med min reptilhjärna som kör mantrat: mysigt-sitta-still-dricka-kaffe-mysigt-sitta-still-dricka-kaffe.

Så kör filmen igång och redan under förtexterna känner jag att jag ler. Jag ler mer under dessa två minuter än under hela förra filmen. Bridget har nån form av swag jag inte uppfattat henne ha förut eller så är det helt enkelt Renee Zellweger som är mer bekväm i sin normala smala kropp än hon var i den ”uppätna tjocka” som det skrevs spaltmeter om när första filmen var aktuell. Alla manér och överspelsklyschor hon drogs med i ettan och tvåan är nämligen helt borta här. Nu behöver hon inte ”spela tjock” utan kan slappna av och thank you Lord vilken skillnad det blir.

När filmen börjar fyller Bridget 43 och hon fortsätter följa min aktuella ålder minus ett. Hon är singel, hon är barnlös MEN hon har ett bra jobb och en mysig lägenhet (eller ska jag skriva och istället för men?). Hon går på begravning och springer på Mark Darcy (Firth). Dom har inte setts på tio år och han är gift nu med en långbent brunett vid namn Camilla. Nån vecka senare ska hon bli gudmor till sin kompis barn och på dopet träffar hon på Mr Darcy – igen – och det visar sig att han inte längre ÄR gift och att känslorna dom emellan inte riktigt slocknat helt. Så det blir lite härlig återförening mellan lakanen.

Mellan begravningen och dopet har Bridget dock hunnit besöka en musikfestival med sin roliga kompis/arbetskamrat Miranda (Sarah Solemani) och där fått till en lyxtälts-bortamatch hos en snygging vid namn Jack (Patrick Dempsey). När hon några veckor senare upptäcker att hon är gravid kommer den jobbiga frågan som ett brev på posten: vem är pappan? Jack eller Mark? Ångest, förvecklingar, knasigheter och en hel del frågetecken hopar sig – såklart.

Det här är en romantisk komedi som klockar in på strax över två timmar. Sånt funkar ju aldrig. Det här den tredje filmen i en serie som inte var kanonbra ens från början. Jag menar, vem orkar med en trea, egentligen? Det här är en film som fick mig att både mys-skratta och fin-gråta. ALLTSÅ HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT???

Jag trodde mitt Bridget Jones-hjärta var gjort av sten men närå, där satt jag och hade det alldeles förträffligt fint och – tro´t eller ej – jag KÄNDE TILL OCH MED IGEN MIG i Bridget! Ja faktiskt, hon dansade loss till Gangnam Style sådär som jag också kan göra ibland. Med vingar på ryggen. Som tur är stannar igenkänningen där. Det räcker liksom bra så. Men filmen är supermysig. Härlig nästan. Och Renee Zellweger, ja, jag gillar henne med. Det GÅR att lära gamla hundar att sitta!

Pssst. Spontana applåder i salongen när filmen är slut – på en pressvisning, det händer aaaaaldrig. Men det hände efter den här filmen. Just sayin.

Jag pratar mer om filmen och min förvåning att den var så bra i avsnitt 54 av Snacka om film.

 

Publicerat

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Publicerat

THE SHALLOWS

En hajfilm. En hajfilm! EN HAJFILM!

The Shallows är en film jag sett fram emot länge länge länge. Det är liksom en ”riktig” hajfilm, det är EN haj, det är en haj som ser ut som en haj, den är inte ditritad i paint i efterproduktionen, den här hajen känns så verklig som en haj på film kan göra.

Blake Lively är Nancy, tjejen som letat upp en hemlig strand i Mexiko som var hennes mammas favoritställe, mamman som nu är död i cancer och anledningen till att Nancy – till synes utan mål – reser runt i världen istället för att gå klart läkarlinjen. Att bota och läka känns meningslöst när inte mammans liv gick att rädda.

Det känns som att äventyret hon strax ska genomlida kommer leda till en av två saker: hon dör eller hon fattar meningen med sitt liv och fixar sin läkarlegitimation. Man behöver heller inte vara med i Mensa för att kunna räkna bort den ena av dessa två men det är en annan femma.

En timma och tjugosex minuter är en alldeles perfekt speltid för en film som denna. Den hinner aldrig sagga till även om anrättningen kryddas med mer än lovligt många slowmotion-surf-scener som börjar ovanför vattenytan och slutar under. Men regissören Jaume Collet-Serra har gjort en jäkligt snygg film och det är svårt att klaga på nåt egentligen. Jag köper att Blake Livelys perfekta bikinitrosaklädda skinkor zoomas in för manuset gör henne till allt annat än ett ordinärt skräckfilmsvåp. Hon är helt enkelt som klippt och skuren för den här rollen.

Efter att ha sett Lively både här och i Woody Allens nya film Café Society måste jag säga att jag omvärderat min syn på henne, en syn som för övrigt enbart är baserat på korkade fördomar om att Gossip Girl är en skitserie och att Serena van der Woodsen är ett aplökig namn på en rollfigur alldeles oavsett sammanhang.

The Shallows är som en dålig reklamfilm för bada-gärna-i-havet-bland-djur-och-maneter men det är ju just det som gör den till en sevärd film. En stark trea till filmen men betydligt högre till Blake Lively och Nancys kreativitet.

 

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MIDNIGHT SPECIAL

Min mamma har den mest konstiga egenhet när det gäller kommentarer på min och sina barnbarns Instagram. Hon skriver ”Lycka”. Bara det. Lycka. Bilden kan föreställa nästan vad som helst men kommentaren är allt som oftast densamma. Lycka.

Troligtvis känner hon lycka när hon ser bilden och även om det är smått snurrigt att en bild på en frukostskål med fil och jordgubbar kan göra någon mer än den som äter euforisk så kan jag liksom inte dissa det helt. Lycka för henne kanske inte är lycka för mig eller dig men likväl, det är ett ord man inte bör klanka ner på i onödan.

Det första som slår mig när Jeff Nichols nya film Midnight Special drar igång är nämligen precis detta ord. Jag skulle vilja pausa filmen, lägga upp en bild föreställande Michael Shannon och en liten pojke med blå simglasögon på Instagram och kommentera bilden med ett enda ord. Lycka.

Den här filmen får mig nämligen att känna just det. Lycka över att det finns regissörer och manusförfattare som Jeff Nichols som i film efter film visar en extrem hög kvalité, ett mod och som bjuder oss filmtittare på helt unika filmiska stämningar men som ändå har hans namn som en vattenstämpel över alltihop. Lägg därtill David Wingos fullständigt f ö r t r o l l a n d e score, musik som ger mig ståpäls precis överallt och exakt hela tiden.

Michael Shannon kan vara en av dom mest elektriska skådespelarna som finns just nu och speciellt när han agerar i denna typ av filmer (ta 99 Homes till exempel). När han spelar pappa, en far med ett ok på sina axlar. Ögonen alltså, den där no-mercy-blicken, livsfarlig är han! Den lille pojken, själva huvudrollen, spelas av Jaeden Lieberher, killen som hade en stor roll mot Bill Murray i den ljuvliga filmen St. Vincent.

Att jag inte ger filmen ett högre betyg än jag gör beror på sista kvarten. Jag tror jag behöver en omtitt för att hamna ”rätt” där, eller så är betyget helt korrekt. Och du! Har du inte koll på Jeff Nichols – LYLLO DIG! Du har tre jättebra filmer till att beskåda: Shotgun stories, Take Shelter och Mud. Michael Shannon är med i alla dessa fyra filmerna OCH han är med i Jeff Nichols nästa film som kommer lite senare i år: Loving.

För att lyssna på filmmusiken som alltså är komponerad av David Wingo och anledningen till att han blivit ett tema här på bloggen (alltså för att han är så JÄVLA BRA PÅ SITT JOBB!) – klicka här!

.

I avsnitt 43 av Snacka om film pratar både jag och Steffo oss varma om den här filmen. OCH vi passar på att fundera på det här tokiga med att filmer som Midnight Special sällan går upp på bio.