Etikett: 2016

Publicerat

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

THE DO-OVER

Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.

”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”

Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.

En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”

Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.

”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.

Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.

I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

”APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen ”bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt ”bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte ”bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

Publicerat

NOW YOU SEE ME 2

– Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

– Jättebra, sa han.
– Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
– Ja. En fyra.
– Lika bra som första filmen alltså?
– Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

Publicerat

THE NICE GUYS

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

GREASE LIVE!

När Grease-fanet #1 – aka Steffo – berättar att det finns en Grease-film som är en blandning av livemusikal och film, ja då är det klart jag letar upp den och tittar. Och en bättre beskrivning än just livemusikal och film finns nog inte för detta är just det.

Filmad för TV inför levande publik (i motsats till död, eller vadå?) där publiken dessutom är en del av alltihop, alltså det är en MIX av allt som känns riktigt…fräsch!

Till en början blev jag nästan lite nervös. Det kändes…konstigt…att titta, som att jag tjuvkikade på en granne som pysslade med oegentligheter (eller frigörande dans) men ju längre musikalen fortskred ju mer bekväm blev jag. Dansnumren är spektakulärt bra – precis som i filmen – och skådespelarna är handplockade med vita handskar och noggrannhet.

Gillar du Grease som film tycker jag du absolut ska ta dig en titt på denna uppsluppna musikalmorf om du springer på den OCH det kan du faktiskt göra redan ikväll om du vill. Klockan 20.00 på SVT1 för att vara exakt.

Publicerat

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

Publicerat

ÅRETS SOMMARTEMA!

Förra sommaren gjorde Keanu Reeves bloggen sällskap en dag i veckan, 2014 var det James Stewart, 2013 Mads Mikkelsen, 2012 var det serietidningshjältar och 2011 var det katastroffilmer.

Idag börjar temat som kommer att ge bloggsommaren 2016 en liten guldkant och även i år är det en man inblandad MEN det är inte en skådespelare denna gång. Det är faktiskt inte ens en regissör. Det är en…

 

ta-daaaaaaa….

 

….författare!

 

Temat för sommaren 2016 är nämligen STEPHEN KING!

Klockan 10 idag kommer första filmrecensionen och sen tickar det på varje tisdag ända till sista augusti. Tretton veckor, tretton filmer som är baserade och inspirerade av Stephen Kings böcker och texter.

Jag har redan skrivit om Stand by me, The Shining, Carrie (remaken), Carrie (originalet), The running man, Den gröna milen, The Mist, Lida, Jurtjyrkogården, Sleepwalkers (denna text är inte skriven av mig), Children of the corn, Cujo och 1408 men det är en produktiv man vi pratar om och det finns mycket jag har osett, många filmer jag kommer se om och faktiskt till och med en TV-serie jag ska beta av.

Välkommen att hänga med mig på resan in i världens bästa skräckförfattares hjärna. Jag undrar dessutom om han inte är bäst även om man tar bort prefixen skräck? Otroligt bra är han alldeles oavsett, frågan är om filmerna alltid matchar böckerna?

Är du redo?
Det är jag!

Här är filmerna jag skrivit om i temat:

1. The Dead Zone (1983 – Regi: David Cronenberg)
2. Tills döden skiljer oss åt (A good marriage – 2014 – Regi: Peter Askin)
3. Hjärtan i Atlantis (Hearts in Atlantis – 2001 – Regi: Scott Hicks)
4. Big Driver (2014 – Regi: Mikael Salomon)
5. Cat´s eye (1985 – Regi: Lewis Teague)
6. 11.22.63 (2016 – Regi: James Strong, John David Coles, James Franco, James Kent, Kevin Macdonald och Fred Toye)
7. Christine (1983 – Regi: John Carpenter)
8. Köplust (Needful things – 1993 – Regi: Fraser C. Heston)
9. Cell (2016 – Regi: Tod Williams)
10. Gräsklipparmannen (1992 – The lawnmower man – Regi: Brett Leonard)
11. Sömngångare (1992 – Sleepwalkers – Regi: Mick Garris)
12. Sommardåd (1998 – Apt pupil – Regi: Bryan Singer)
13. Nyckeln till frihet (1994 – The Shawshank Redemption – Regi: Frank Darabont)

Publicerat

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

Publicerat

MONEY MONSTER

Lee Gates (George Clooney) är en TV-personlighet som leder ett program som heter Money Monster som handlar om finanser, aktiemarknaden, ja, ekonomi, typ, fast på ett superytligt amerikanske sätt. Han ger råd om köp och sälj till tonerna av tuff musik och grafiska effekter och Amerika lyssnar. Som person verkar han vara en buffel med ett ego stort som Vintergatan och producenten Patty (Julia Roberts) vänder ut och in på sig själv för att dels få programmet att flyta och dels slippa magsår. Ett nytt jobb på en annan TV-kanal ligger i pajpen men det är ingenting hon berättat för Lee om. Varför skulle hon? Som om han skulle bry sig?

Mitt under direktsändning dyker plötsligt en ung man upp i studion bärandes på ett par kartonger. Kyle Budwell (Jack O´Connell) har en liten annan agenda än en vanlig budkille skulle ha, han är nämligen en av alla som lyssnat på Lee´s råd och köpt aktier i ett bolag som i ett huj gått fullständigt bankrutt och nu är alla besparingarna borta. Han är vansinnig över vinster som storföretag gör på småfolkets bekostnad och han tycker att Lee bör ta ansvar för det han säger och gör. Att kidnappa honom i direktsändning och under pistolhot skulle alltså hjälpa tycker Kyle (som inte är den vassaste kniven i lådan för att uttrycka det diplomatiskt).

Jag tänker att manuset till Money Monster säkert är okej skrivet. Jag tänker att Jodie Foster antagligen gjort det hon kan som regissör. Jag tänker att George Clooney och Julia Roberts kan bibehålla sin levnadsstandard ett tag till i och med denna lönecheck men det är inga utmanande roller direkt. Agera med vänsterhanden klarar dom dock fint, båda lever på sina sympatiska anletsdrag och jag köper det. Jack O´Connell har visat världsklassform i flera filmer men här är det mycket grimaser och överspel. Kanske stod det i manus, kanske freebejsade han, I dunno. Jag vet bara att jag satt i biosalongen och försökte ta på vad tusan det är som gör att filmen känns banal. Skulle man analysera alla turer filmen presenterar skulle man säkert upptäcka hål i Marianergravensize, grejen är bara den att filmen är så smart klippt att man blir bortkollrad.

Jag blir som en av Money Monsters åskådare, jag litar på att det jag ser är bra/verkligt/sant och som TV-tittarna litar på Lee Gates så litar jag på Jodie Foster. Jag tror inte hon skulle göra nåt som är helt knas, hennes lägstanivå är hög, hon är smart. Men hur jag än tänker, betygsmässigt hamnar jag på en rätt svag men ändock trea. Filmen är tidsfördriv, inget mer än så.

I avsnitt 39 av Snacka om film lägger jag ut texten lite mer om filmen samtidigt som jag får leverans av veckans matkassar.

Publicerat

X-MEN: APOCALYPSE

Jag älskade X-Men: First Class men jag hade svårare för X-Men: Days of future past. Förväntningarna på dagens film var därmed modesta och jag såg filmen på premiärdagen utan att ha fått den det minsta spoilad vare sig vad gäller historien eller åsikter.

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen!

Det är alltså regissören till X-Men, X-Men 2 och X-Men: Days of future past som är tillbaka, Bryan Singer heter han och alla som är det minsta intresserad av film känner säkerligen till honom väl. Mannen som gjorde De misstänkta, hallååå liksom. När det gäller X-Men franschisen så tycker jag han har tagit ett steg framåt jämfört med förra filmen men det är långt kvar innan han kommer upp i First Class-nivån.

Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund trots ”superhjältelängd” på filmen (närmare 2,5 timme) och effekterna är riktigt maffiga. Självklart får filmen godkänt! Att jag slapp se den i 3D hjälpte säkerligen till på traven.

I avsnitt 38 av Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Hoppa in här för att lyssna.

Publicerat

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.