MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

FART: A DOCUMENTARY

En fredagskväll, precis som vilken som helst, sitter jag och min kille och försöker klicka oss fram till den perfekta filmen. Efter att ha gått igenom hela Netflix utbud utan att fastnat vid något fortsätter vi till Prime Video, Amazons streamingtjänst. Det visar sig att det finns en hel del intressant där men trots detta tittar vi på varandra och nickar unisont när ikonen till Fart: A Documentary visar sig. En dokumentär om fisar! Hur illa kan det va? Pruttar som ääääää så roligt!

Det visar sig att hur kul prutthumor än är så är detta en osedvanligt torftigt berättad dokumentär där regissören Troy Hale försöker fylla sina 74 minuter med upprepande bilder och filmsnuttar blandat med lite snicketisnackande från folk som visar sig vara hans närmsta sörjande.

Även om han försöker få in både det fysiska i att släppa väder med den komiska, med skillnaden mellan män och kvinnors (offentliga) fisande och leksaker som pruttkuddar så är det liksom aldrig varken kul eller intressant. Tur att filmen åtminstone var kort.

BRIMSTONE

Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”

Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”

Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?

Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.

Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.

Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner  utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).

Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.

Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.

Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.

Skräckfilmssöndag: THE OTHER SIDE OF THE DOOR (2016)

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

Skräckfilmssöndag: FROM A HOUSE ON WILLOW STREET (2016)

Det har kommit några skräckfilmer på senare år där handlingen inte är som premissen först får oss att tro. Det handlar alltså inte om någon twist i egentlig mening utan mer om att vilka som är förövare och utsatta kan ändras under filmens gång.

I den här filmen är det en ung kvinna som kidnappas av tre personer men det kidnapparna inte vet är att det lurar en DEMON i skuggorna. Eller skuggor och skuggor….vi alla vet var demoner håller hus nånstans. Väl?

Jag roade mig med att läsa IMDb:s användarrecensioner av filmen och man kan väl säga att citatet: ”Why is the rating so high for a movie so horrible??” användes av många. Filmen var nämligen uppe på imponerande 7,9 i betyg (men har nu sjunkit till mer modesta 5,2). Personligen tyckte jag den hade vissa kvalitéer, jag gillar mörkret och scenografin jättemycket och jag har definitivt sett sämre filmer i den här genren MEN det är dom manliga skådespelarna som drar filmen i smutsen. Det är nämligen ingen effektfilm det här, det är en historia som i grund och botten handlar om människor och deras reaktioner på det som händer och då kan man inte stå med uppspärrade ögon och artikulera ord som om det saknades ett par kromosomer – eller tre.

Summa summarum, regissören Alastair Orr kanske är en snubbe man bör hålla koll på framöver om man gillar skräckfilm?

Här kan du läsa vilka övriga filmer jag skrivit om i detta söndagstema. Jag försöker hitta skräckfilmer från lite olika länder och denna är en sydafrikansk produktion.

TRE OM EN: Med Denzel i huvudrollen

 

INSIDE MAN (2006)
Regi: Spike Lee

Jag gillar inledningen på den här filmen jättemycket. Den känns ball. Skön musik, snyggt filmad, coola färger och bra tempo. Direkt in i smeten bara. Clive Owen spelar Dalton Russel, snubben som bestämt sig för att genomföra det perfekta rånet och han har valt att göra det mot Manhattan Trust på Wall Street. Han drar igång hela tjottaballongen med att ta över 50 pers som gisslan och det blir polisen Keith Frazier, spelad av Denzel Washington, som ska förhandla med Dalton.

Keith kommer ingen vart och börjar undra vad det egentligen är Dalton och hans rånargäng vill och när affärskvinnan plötsligt Madeleine White (Jodie Foster) dyker upp blir allting ännu mer luddigt.

Inside man är lite katt-och-råtta, lite Robin Hood, lite imponerande rollista, lite coolt regisserat av Spike Lee så summan av kardemumman blir en underhållande film jag inte minns när eftertexterna rullar. Men jag hade kul under tiden.

,

.

.

I SAMLARENS SPÅR
(The Bone Collector, 1999)
Regi: Phillip Noyce

En seriemördare härjar i New York och polisen Lincoln Rhyme (Denzel Washington)  är satt på att försöka lösa fallet.

Rhyme har blivit förlamad från nacken och nedåt efter en arbetsplatsolycka men han behövs fortfarande inom poliskåren och då det inte är något fel på hans hjärna kan han fortsätta jobba från sjuksängen i hemmet. Polisen Amelia Donaghy (Angelina Jolie) var först på plats när dom senaste liken hittades och Rhyme vill ha henne som partner i fallet.

Denzel gör inte så mycket i filmen, han ligger (fullt naturligt) mest och det är hans ansikte som får närbilderna. Det bästa med filmen – tycker jag – är Angelina Jolie. Hon gör sin Amelia otroligt nedtonad och trovärdig, hon är liksom inte ”läcker” i poliskläder, hon ÄR polis. Annars är filmen inte speciellt spännande, den tar sig själv på lite FÖR stort allvar för att bli det. Man förväntar sig en twist från den-första-kända-skådespelaren-med-onda-ögon till den sista.

Underhållning för stunden men inte riktigt med samma finess som Inside man.

.

.

.


FENCES
(2016)
Regi: Denzel Washington

”Some people build fences to keep people out, and other people build fences to keep people in.”

En riktig Oscarsfilm måste man väl kunna säga att Fences är? Nominerad till Bästa Film, Bästa manus baserad på annan förlaga, Bästa manliga huvudroll (Denzel själv) och en vinst till Viola Davis för Bästa kvinnliga biroll vid 2017-års gala. Det här är alltså en filmad teaterpjäs skriven av August Wilson och filmen känns rätt teatralisk tycker jag. På gott och ont. Gillar man teater är det ju okej, har man svårt för teater kan det kanske kännas lite…torrt.

Denzel spelar sopgubben Troy Maxson som lever med sin fru (Viola Davis) i Pittsburghs utkanter. Han är en pratglad och charmig man med ett mörkt inre och han delar en flaska gin med bästa polaren varje månaden när lönechecken trillat in. När han blir lite för högljudd och svart i sinnet kommer frugan ut och ”frugar” sig lite, klappar på huvudet (bildligt talat) och slätar över.

Det är ett segregerat 50-tals-USA som filmen utspelar sig i och man kan förstå att frustrationen bubblar över. Troy är den första afroamerikanen som blivit befordrad till förare av sopbilen och även om han såklart är stolt över det är han likväl ensam ”på toppen” med sin hudfärg.

Jag tycker filmen är som en liten förklaring av stora inrikespolitiska händelser om du förstår vad jag menar? En inblick i en vanlig svart familjs liv under en tidsperiod som verkligen inte var så länge sedan men känns som juraperioden. En fin film med jättebra skådespelarprestationer men inget som ger mig wow-känsla i magen.

 

 

MARAUDERS

Ett brutalt bankrån med maskerade rånare, kreativt och snyggt genomfört. Den som dör i rånet dör dock inte av en olyckshändelse, det är avrättning det handlar om och alla bevis leder till toppen, till bankchefen (Bruce Willis) och höjdarna han håller under armarna.

Polischefen Montgomery (Christopher Meloni) ger sig fan på att lösa brottet och till sin närmsta hjälp har han charmknutten och onelinerproffset Stockwell (Dave Bautista) och det nya stjärnskottet Wells (Adrian Grenier).

Det här är urtypen av en film som faktiskt är mycket mer och mycket bättre än man vid första anblicken kanske tror. Manuset har definitivt fler bottnar än jag någonsin hade kunnat förutse och det var dryga hundra riktigt underhållande minuter i soffan.

Som fredagskvällsunderhållning är Marauders perfekt, i alla fall för alla oss som gillar lite vanlig hederlig actionfilm. Denna inkluderar även lite skön humor OCH hjärta. Inte pjåkigt alls.

THE BAD BATCH

Sällan har väl låten All that she wants med Ace of Base använts i ett intressantare sammanhang än just här? Några minuter in i The Bad Batch får Arlen (Suki Waterhouse) delar av sin kropp avsågade med just denna låt i bakgrunden. Krocken blir total och jag jublar! Woooow! Sånt här gillar jag! Galenskaper, knaserier, att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se – och det är över hundra minuter kvar! Mums!

The Bad Batch är skriven och regisserad av kvinnan som gav oss A girl walks home alone at night härom året. Ana Lily Amirpour heter hon och efter att ha sett den här filmen måste jag säga att hon känns som en av dom stora framtidsnamnen när det kommer filmskapande. Utan att ta i så jag kräks så fick jag Tarantino-vibbar av den här filmen och detta trots att filmen är extremt dialogfattig.

I en postapokalyptisk värld nånstans strax utanför Texas utspelas denna historia om den självständiga, supercoola och lemlästade Arlen som kämpar för sin överlevnad bland kroppsbyggare, ökentorka, kannibalism, laglöshet, extremvåld och diverse udda karaktärer.

Dessa udda karaktärer ja, vilken cast! Vi får se Keanu Reeves, Giovanni Ribisi, Jason Momoa och Jim Carrey glida in i filmen och sätta guldkant på birollerna och alla gör det väldigt bra. Fotot av Lyle Vincent är absolut flawless, alltså filmen är snygg så man smäller av och musiken är jättehärlig rätt igenom med några extrema glädjespridare i form av Die Antwoord, nämnda Ace of Base och Culture Club (!!) som grädde på moset.

Jag tror inte det här är en film för alla men det är definitivt en film för mig. Den känns som en mix av Planet Terror, The Road, Bone Tomahawk och Mad Max men sedd genom en kvinnas ögon. Att filmen är liiiite för lång och med fördel hade kunnat tajtats till en aning är petitesser i sammanhanget. Bege dig in på ett äventyr tillsammans med Suki Waterhouse som definitivt är en kvinna i min bok efter den här filmen.

Filmen finns att se på Netflix!

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Pete/Peter (Oakes Fegley) är en liten kille på roadtrip med sina föräldrar. En helt vanlig biltur genom vackra skogsvägar alltså. Han sitter i baksätet, föräldrarna fram, allt är precis som vanligt förutom en liten grej: det händer en olycka. Båda föräldrarna dör där i skogen och Peter går ur bilen alldeles ledsen och vimsig. Längre och längre in i skogen går han och mitt i en glänta ser han den, den där stora varelsen. Draken.

Peter och draken Elliott är nästan samma saga som Djungelboken om man ser till att Mowgli tas om hand av djur och Peter växer upp med en drake som vårdnadshavare. Andra människor syns inte till, inte förrän Peter hamnar hos en familj med en mamma (Bryce Dallas Howard), en pappa (Wes Bentley), en syster (Oona Laurence) och en morfar (Robert Redford) som berättat skrönor om den där gröna draken i skogen så länge familjen kan minnas.

Jag tycker det här är en trevlig film, välgjord, mysig och väldigt snäll. En familjefilm i så motto att även vuxna kan se den och ha utbyte av den. Såna filmer kryllar det inte av.

Ps. Karl Urban är också med i rollistan. Jag väljer att ignorera det. Ds.

PARIS CAN WAIT

Att som kvinna långfilmsdebutera som regissör när man precis fyllt 80, det är inte många förunnat. Kanske hade det inte gått den här gången heller om nu inte kvinnan i fråga hetat Coppola i efternamn.

Det är nästan ett år sedan jag skrev om peppen på denna film på en Fredagsfemma och jag har faktiskt gått och småfunderat på den sen dess. Undrat var den tog vägen. Men så hux flux dök den upp på Itunes och den sena natten fick bli ännu senare. Jag måste ju bara se filmen!

En av mina verkliga mys-feel-good-favorit-filmer är Under Toscanas sol – med Diane Lane i huvudrollen. Hon har huvudrollen även här och handlingen är inte förlagd till Italien utan till en roadtrip genom Frankrikes landsbygd. Anne Lockwood (Lane) befinner sig i Frankrike med sin ”filmmogul” till man, Michael (Alec Baldwin). Dom umgås med Michaels vän Jacques (Arnaud Viard) och när Michael tvingas åka snabbare än väntat för jobbets skull beslutar dom sig för att sammanstråla i Paris om några dagar. Jacques ska ändå åka dit med bil och erbjuder Anne skjuts istället för att ta tåget. Sagt och gjort, det blir en resa genom natur- och matupplevelser som borde kunna bli väldigt mysigt att beskåda.

Borde skriver jag. Borde. Allt med den här filmen borde klicka – på pappret. Vackra vyer, närbilder på extremt vällagad mat, klirr i dyra glas, mysiga boendes, picknickar, doften av hav, blommor och bensin.

För att en film som den här ska ta sig in i kroppen på mig måste EN sak funka 100% – kemin mellan mannen och kvinnan. Och det är här skon klämmer för mig. Vad det är meningen att Anne eventuellt ska se i Jacques är för mig omöjligt att förstå. HON ÄR GIFT MED ALEC BALDWIN FÖR BÖVELEN!! Om Fru Coppola hade bytt plats på männen och satt Baldwin i rollen som Jacques hade filmen blivit klockren – tror jag. Att karaktären Jacques är skriven som ett stort naivt barn gör inte saken bättre MEN med en sprakande personkemi hade jag kanske köpt det? Jag finner honom inte charmig alls. Dom där stora stirrande bruna ögonen som säkert ska kännas inbjudande, öppna, varma och intensiva blir för mig bara SLUTA GLO!! Alla närmanden när fingrar plötsligt rör fingrar blir bara larv och det är så SYND, så jättesynd!

Diane Lane gör det hon ska, det finns ingenting att klaga på där och filmen går givetvis att se som tidsfördriv men någon ny Under Toscanas sol är den verkligen inte.

Skräckfilmssöndag: SCARE CAMPAIGN (2016)

Det här med pranks verkar ju vara modernt men för egen del fattar jag ingenting av dess storhet. Att skrämma folk från vettet av till synes ingen annan anledning än ”underhållning för stunden” är för mig obegripligt. Det är nåt med det där att göra sig lustig på andras bekostnad som stör mig. Antagligen för att det är för banalt. Det är helt enkelt ett jävla sätt att rikta nån slags komikerspotlight på sig själv (som prankare) när det enda det egentligen syftar till är att utnyttja någon annans goda minne och känsloliv.

Dagens film, den australienska skräckfilmen Scare Campaign handlar om just precis det. Att pranka folk, att skrämma skiten ur dom och att filma eländet samtidigt. För att det ”är kul”. För att det är ”bra TV”. Jag blir tokig. Samtidigt, jag TYCKER att det är läskigt och jag har inga problem med att sätta mig själv in i dom utsattas ställe. Kanske är det därför jag inte kan se filmens komiska sidor, något jag inser att den har men som sagt, jag skrattar inte.

Scare Campaign är alltså namnet på TV-showen, en populär sådan som dragit tittare i många år. Men med ökad konkurrens i samma liga behöver programmet utvecklas, stramas till, göras ÄNNU mer edgy och eftersom money talks och tittare räknas är det bara att dra åt snaran och göra pranksen ännu mer utstuderade, det är ju det som krävs.

Jag måste erkänna att jag hoppade till ett ANTAL gånger under den här tittningen. Det är liksom jump-scare-fest för hela slanten och lika tröttsamt som det kan kännas, lika effektivt är det för blodtrycket. Så som skräckfilm funkar den även om jag retar mig på premissen som sådan. Det är ju liksom två helt skilda frågor.

Filmen är skriven och regisserad av bröderna Cameron och Colin Cairnes och det är deras andra gemensamma långfilm. Den första, 100 Bloody Acres (2012) verkar vara en film i samma anda.

Nästa vecka reser vi från Australien till en annan del av världen. Här kan du se vilka filmer och länder temat tagit sig till hittills.

Skräckfilmssöndag: HUSET (2016)

Huset känns som urtypen av en ”man tager vad man haver-skräckis”, i alla fall i nordisk bemärkelse. Det är vinter, det är kallt och urrigt, det är kargt, sparsamt med ljus och det är säkert jätteexotiskt – om man är till exempel amerikan, asiat eller sydeuropé.

Filmen handlar om Jurgen och Andreas, två tyska soldater som tar norrmannen Max till fånga. Det är andra världskriget, Norge är ockuperat av tyskarna och bara DÄR är grundpremissen läbbig. Sen att dom dessutom väljer att låsa in Max i ett ödsligt hus mitt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Eller sämre. I huset finns åtminstone värme vad det verkar, maten står och puttrar på spisen och Jurgen och Andreas tycker dom hittat ett smultronställe. Men om maten håller på att lagas bor det kanske någon där? Eller?

Det är rätt bra atmosfär i filmen som sagt, det ligger en viss spänning i luften när man börjar fundera på vem – eller vad – som befinner sig i huset men jag tycker inte riktigt premisserna håller för en långfilm. En femton minuter lång kortfilm, absolut, men det blir lite utdraget det här. Jag hade dock inte tråkigt när jag såg filmen, det saknades bara ”det” för ett högre betyg.

Nästa söndag dyker det upp en ny skräckfilm här på bloggen. Ingen norsk dock.

Skräckfilmssöndag: WICHITA (2016)

Inte sedan Tommy Wiseaus uppsyn i The Room har en skådespelare och en film gett mig samma klåda innanför huden. Här heter rollfiguren Jeb och skådespelaren Trevor Peterson. Jag avskyr den jäveln och jag avskyr varenda bildruta i den här förbannade filmen.

Uselt manus, värdelös regi, hemsk ljussättning, ful scenografi, allt, alltså ALLT gör mig sjukt irriterad. VARFÖR I HELA HELVETE HYRDE JAG DENNA FILM PÅ ITUNES? 49 SPÄNN! 49!!!! Maken till ovärd utgift alltså. Jag hoppas att jag slipper se Trevor Petersons skådespelande fejs så länge jag lever. Han är creepy på ett dåligt sätt. Han ser inte frisk ut. Han utstrålar obehandlad urinvägsinfektion, rödkål och silverfiskar i kalsongerna. Och filmen är så dålig så dålig så dålig att jag får ont i lederna.

Hoppas på bättre tur nästa söndag.

Skräckfilmssöndag: SHELLEY (2016)

En dansk Rosemary´s baby, så skulle man kunna beskriva Shelley i något förenklade ordalag.

Filmen handlar om paret Louise (Ellen Dorrit Petersen) och Kasper (Peter Christoffersen) som bor tillsammans i ett enkelt hur långt ute i den danska spenaten. Dom försöker leva självförsörjande och har inte ens el i stugan. Deras största önskan är att bli föräldrar, något som är en omöjlighet då Louise fått en sent missfall och efter det fått komplikationer och tvingats operera bort livmodern. Den dödfödda dottern klarade 24 veckor i magen innan Louise var tvungen att föda fram henne bara för att direkt begrava henne.

Den unga rumänska (och enligt IMDb hushållerskan) Elena (Cosmina Stratan) reser till paret i Danmark för att föda deras barn och här kan jag erkänna att jag blir lite bortkollrad i manuset, ja, det blir jag. Hur och varför är för mig oklart men äsch, man kan inte få allt här i livet.

Elena är hur som helst gravid och hon känner hela tiden att något är fel. Hon går på koll hos barnmorskan som hela tiden bedyrar att Louise känslor är fel, att barnet mår bra och att allt är normalt. Men nej, Elenas graviditet är inte normal, det är en SKRÄCKFILM vi pratar om här.

För att vara en skräckis så är Shelley en diskbänksrealistisk sådan, det är inga storvulna effekter eller blodiga klafsscener. Det här är smygande skräck och effekterna är sparsmakande men funktionella. Jag gillade filmen, jag tyckte om den smutsiga känslan och preggoskräckisar ÄR alltid otäcka tycker jag, det är nämligen inte så svårt att leva sig in i situationen och känna rädslan över att barnet i magen är något annat än ”bara” en liten bebis…

I skräckfilmsavsnittet nummer 112 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Här kan du lyssna på avsnittet. Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen.

Söndagarna under 2018 vigs åt skräckfilm. Bara skräckfilm.

Under hela 2014 hade jag ett och samma tema på söndagarna: Svensk film. Det var himla kul. Jag gillar svensk film och det var en utmaning att få till en bra blandning på filmer och samtidigt en chans att få se 52 nya (och gamla) filmer där alla pratade svenska.

Nu har det gått några år och jag har saknat att göra ett sånt där riktigt MASTODONTTEMA. Så, nu kommer det! Varje söndag under hela 2018 kommer vigas åt en av mina favoritfilmgenres: Skräckfilm.

Känner jag mig själv rätt kommer det antagligen mest bli relativt nya filmer men en och annan gammal goding kommer säkert slinka igenom. På den här sidan kommer jag samla länkar till alla filmer jag skrivit om. SOM jag ser fram emot detta!!! Gör du?

1. Shelley (Danmark/Sverige, 2016)
2. The haunting of Helena (Italien, 2016)
3. Leatherface (USA, 2017)
4. Hellraiser (Storbrittanien, 1987)
5. Temple (Japan/USA, 2017)
6. Cronos (Mexiko, 1993)
7. The Ritual (Storbrittanien, 2017)
8. Slither (Kanada/USA, 2006)
9. Wichita (USA, 2016)
10. Huset (Norge, 2016)
11. Scare Campaign (Australien, 2016)
12. Replace (Tyskland/Kanada, 2017)
13. Les Affamés (Kanada, 2017)
14. Nekromantik (Västtyskland, 1987)
15. Cage Dive (Australien, 2017)
16. Possession (USA, 2008)
17. The Complex (Japan, 2013)
18. From a house on Willow Street (Sydafrika, 2016)
19. Dark Waters (Ryssland, 1993)
20. Revenge (Frankrike, 2017)
21. Lust (Norge, 2017)
22. On the other side of the door (Storbrittanien/USA/Indien, 2016)
23. Insidious: The Last Key (Kanada/USA, 2018)
24. Event Horizon (Storbrittannien/USA, 2007)
25. Blood and Chocolate (USA/Storbrittanien/Tyskland/Rumänien, 2007)
26. Ghostland (Frankrike/Kanada, 2018)
27. Death Note (USA, 2018)
28. Snakehead Swamp (USA, 2014)
29. Invalid (USA, 2014)
30. Vargtimmen (Sverige, 1968)
31. Hereditary (USA, 2018)
32. Cargo (Australien, 2017)
33. Fender Bender (USA, 2016)
34. The Terrible Two (USA, 2018)
35. Rammbock (Tyskland, 2010)
36. Bodom (Finland, 2016)
37. Nails (Irland, 2017)
38. Mindhunters (Nederländerna/Storbrittanien/Finland/USA, 2004)
39. Feral (USA, 2017)
40. Ghost House (USA/Thailand, 2017)
41. Jigsaw (USA/Kanada, 2017)
42. We are not alone (Peru, 2016)
43. Halloween (USA, 2018)
44. The Final Girls (USA, 2015)
45. Possession (Frankrike/Västtyskland, 1981)
46. Mandy (USA/Belgien/Storbrittanien, 2018)
47. Atterados (Argentina, 2017)
48. Boar (Australien, 2018)
49. Wish upon (USA/Kanada, 2017)
50. American Mary (Kanada, 2012)
51. The Clovehitch Killer (USA, 2018)
52. Tonight she comes (USA, 2016)