Etikett: 2016

Publicerat

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN

Det här är en film som självklart aldrig hade blivit gjord om inte Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade blivit en sån formidabel succé. Men som så många gånger förut är ett framkrystat uppföljarmanus inte den bästa huvudkudden för ännu en framgång Jag hoppas att sagan om Robert Gustafsson i gammelgubbemaskering är slut nu och jag hoppas det för samtliga inblandades skull.

Jaaaa……visst, jag är cynisk nog för att förstå att vissa personers bankkonton har mått jättebra av den här filmen men räcker det? Är det anledning nog?

Filmen finns att se på C More. Som tur är finns det MASSOR med andra filmer att se där – också! Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.

Publicerat

WALK WITH ME

25-årige Thomas (Mikkel Boe Følsgaard) är vad man skulle kunna kalla ”en riktig stridis”. På plats i Afghanistan trivs han som fisken i vattnet i soldatmundering och tung beväpning. Det känns som hans kall. Han ÄR en soldat och som sådan är han fullt övertygad om att han gör gott. Att han gör skillnad, speciellt för barnen i byn.

Sen händer det som inte får hända. Hans bästa kompis, minröjaren Jimmy (Morten Holst), gör sitt bästa med att pricka ut gömda minor men det hjälper inte, Thomas kliver på en och blir av med inte bara båda benen utan också – såklart – sin soldattjänst.

Sjukhusvistelsen blir lång, det krävs en hel del av både träning och acceptans för att Thomas ska komma ikapp med kropp och själ och det är inte helt lätt för flickvännen att hänga med i svängarna.

Walk with me, eller De standhaftige som filmen heter i danskt original, skulle väldigt enkelt kunna bli en standardfilm enligt vilken krymplingsmodell-på-film som helst men jag tycker den klarar sig från både vägbulor och diken. Det är ett kärleksdrama som inte enbart handlar om att bli ”räddad” av någon annan och bli ”hel” av kärlek, nej jag tycker den här filmen har fler bottnar än så. Den berörde mig starkt och jag förstår att den blev utvald som en av tre presumtiva oscarskandidater från Danmark förra året. Det filmen föll på är att 2016 var ett väldigt starkt danskt filmår och att tävla mot Kollektivet och (vinnaren) Under sanden är ingen enkel match. Ett annat år hade det kanske gått vägen?

Filmen är regisserad av svenska Lisa Ohlin och manuset är skrivet av henne och Karina Dam.  Huvudrollsinnehavarna Mikkel Boe Følsgaard och Cecilie Lassen är så bra att man sällan tänker på att det är en film man tittar på. Alltså, det är väldigt bra gjort av ALLA inblandade! Ett absolut filmtips om man längtar efter att se ett romantiskt drama med både hjärta och själ.

Tillgänglig på C More till 7 februari 2018!

Publicerat

LEJONKVINNAN

Tågstationschef Gustav Arctander (Rolf Lassgård) väntar barn med sin söta fru men nånting går jättefel. Frun dör i barnsäng och kvar står Arctander med en dotter som enligt hans egen utsago ser ut som en….lo.

Vi befinner oss någonstans i Norge 1912 och att vara udda är ingen instagramvänlig gimmik direkt. Arctanders första reaktion på barnet är att han vill att hon ska försvinna, att hon ska dö. Han kan inte ta henne till sig och det anställs en kvinna för att sköta den biten. Den superludna bebisen döps till Eva och där börjar berättelsen om Lejonkvinnan, om Eva som tvingas acceptera och leva med den enda skillnaden mellan henne och alla andra tjejer: hon har päls.

Filmens manus är baserad på romanen Løvekvinnen av Erik Fosnes Hansen och det är filmens regissör Vibeke Idsøe som överfört bokens text till film. Jag kan tänka mig att boken är både maffig och mustig på ett sätt som filmen kanske inte riktigt är MEN filmen är å andra sidan något så härligt som en tvättäkta familjefilmsmatiné. Det här är en film att se under julhelgen med en mormor, en faster, barnen, farfarsfar och undre laget i en Aladdin-ask som sällskap.

Filmen är välgjord och mysig, den är tänkvärd och hemsk, den tar upp många kluriga frågor som handlar om vem man är, om det är insidan eller utsidan som räknas, om det tuffa i att vara annorlunda och det ännu tuffare i att bli illa behandlad av personer i sin närhet. Och i dessa #metoo-tider finns det scener i filmen som gör ont på fler än ett sätt.

Filmen finns att hyra på Itunes (men bara med norsk, dansk eller finsk text) och den finns att köpa på DVD på tex Discshop.

 

Publicerat

MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES

Okej. Det finns filmtitlar och så finns det filmtitlar. Personligen tycker jag att en filmtitel ska vara just en titel, nåt klatschigt, nåt inbjudande, nåt som gör sig bra i snygga typsnitt på posters, inte en innehållsförteckning.

Filmen Mike and Dave need wedding dates handlar om precis just det och titeln är således inte missvisande men det är så båååååring. Hade den hetat något annat hade den antagligen hamnat i min fast lane vad gäller att se filmjäkeln men nu….ja….den kändes sisådär helt enkelt.

Hur kan en film som Mike and Dave need wedding dates kännas sisådär kanske du undrar? Med skådespelare som Zac Efron, Anna Kendrik, Aubrey Plaza och Adam Devine i huvudrollerna, hallååååå personaaaaaalen, det finns absolut ingenting att ogilla där. Det är faktiskt bara titeln som får mig att känna så och nu när jag sett filmen tycker jag titeln är om möjligt ännu sämre. Det här är nämligen en riktigt kul film! Det är en lyckad komedi på många sätt och jag hoppas den når fram till sina rätta tittare oavsett vad den heter.

Skådiskvartetten filmen kretsar kring är klockrena alla fyra och det är extra fint att få se Kumail Nanjani (från The Big Sick) i rollen som massören Keanu. 98 minuter försvann i ett HUJ och jag kanske inte gapflabbade oavbrutet men jag fnissade till en hel del gånger. Inombords.

Den här filmen kan du se på C More ända till 14 juli 2018!  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 47 METERS DOWN

Kan jag avsluta årets skräckfilmsvecka på ett bättre sätt än att tjonga till med en HAJSKRÄCKIS såhär på fina söndagen? Bästa sortens skräckfilm om du frågar mig.

Djurfilmer i allmänhet är alltid otäcka i min värld och hajfilmer i synnerhet, därför är det extra kul när Johannes Roberts med sin 47 meters down levererar ett gastkramande undervattensdrama som ger mig andningssvårigheter. Jag har sån enorm respekt för vatten, jag har svårt att hålla andan när jag kommer under ytan, jag får liksom drunkningspanik jättelätt och kanske är det därför jag har extra svårt att se filmer som denna utan att sitta och kippa efter andan och bli blå i fejset.

Här är det två unga tjejer i fokus, systrarna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt) som – och det här är ingen direkt spoiler – fastnar i en hajbur på havets botten. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer än det, alla vettiga människor fattar att det är sjukt läbbigt. Men det som gör att 47 meters down blir en hajskräckis utöver det vanliga är känslan, musiken, paniken, ångesten. Ja, ångesten. Upplevelsen blir nästan fysisk, filmen är så otroligt välgjord. Johannes Roberts känns som en manusförfattande regissör som man helt klart behöver hålla koll på och jag kan lova att The other side of the door hoppade upp många jack på måste-se-listan efter att ha sett dagens film.

Det här var alltså sista filmen i årets version av Skräckfilmsveckan. Tusen tack till Johan och Sofia för detta år, det gjorde vi bra. Igen. Vad dom avslutar veckan med för filmer kan du se här: Johan och Sofia.

47 meters down kanske har ett manus som klingar välbekant för några som läser detta och det beror på att filmen smet ut redan förra året men då med titeln In the deep. Johan var en av alla som hann se den och här är hans recension av filmen.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: HOUNDS OF LOVE

Är det någonting vi skräckfilmsfantaster unisont kan skriva under på så är det musikens roll i dessa filmer. Ett bra soundtrack, ett suggestivt och spännande score kan göra att hela filmen lyfter sig till en helt annan nivå än den annars hade varit. Dagens film Hounds of love är ett alldeles lysande exempel på en sådan film.

Australiensaren Ben Young ligger bakom både manus och regi och han känns som en snubbe att hålla ögonen på framöver. Hounds of love är nämligen något så ovanligt som en film man sett förut MEN som känns fräsch och nyskapande.

Filmen utspelar sig 1987 i Perth, den största staden på Australiens västkust. Tonårstjejen Vicki (Ashleigh Cummings) vill gå på fest men mamman säger nej och istället för att lyssna så rymmer hon. På väg till festen kör en bil upp vid sidan av henne och erbjuder henne ”röka”. I bilen sitter Evelyn och John White (Emma Booth och Stephen Curry) och vad Vicki inte vet är att hon borde lägga benen på ryggen och springa hem igen. Men hon gör inte det. Dom där drogerna lockar och vips är hon inne i bilen och alldeles snart hemma hos paret White. Det är där mardrömmen börjar.

Jag får en olustkänsla i kroppen redan under filmens allra första scen och det är kombinationen av unga spralliga skolflicksben i slowmotion och musiken som gör mig nästan paralyserad. Domedagskänslan håller i sig ända till eftertexterna och jag känner mig aldrig trygg med storyn, jag kan inte riktigt avläsa den. Det känns bara som att allt, precis allt, kommer gå åt helvete och Vicki skulle nog hålla med mig där.

Det här är en film som sakta tuggar sig in i kroppen, under huden och det finns både en längtan till att kunna snabbspola mig igenom den (för den är så satans jobbig att se) samtidigt som jag inte vill att den ska ta slut (för den är så jävla bra). När en film som denna dessutom begåvats med skådespelare som ”inte spelar” så blir det gränsfall på en dokumentär känsla och DEN är inte att leka med i det här fallet. Jag har inga problem med att tro på historien, sjuka människor finns i verkligheten och tyvärr existerar säkerligen Evelyn-och-John-karaktärerna på fler än ett ställe på jorden.

Hounds of love är en film som berör mig ända in i magen samtidigt som jag mår illa och mammahjärtat håller på att spricka. Tankarna vandrar iväg. Hur skulle man själv agera? Hur skulle epilogen till denna film utforma sig? Mitt tips är att om du känner dig mentalt stark, se filmen och gör dig din egen uppfattning. Det kryllar inte av blod och slaffs, det är verkligen inte en sån film, det här är mer suggestiv skräck, isande, verklig och mänsklig. Kanske den allra värsta sorten, i alla fall när det gäller inlevelseförmågan.

Nu ska vi se om Johan och Sofia har sett något lika bra idag? Sofia skriver om The Conjuring 2 och Johan om… ta-daaaaaah! .

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEWARE THE SLENDERMAN


Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.

Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.

Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.

Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.

Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: UNDER THE SHADOW

Jag behövde bara se fem sekunder av trailern till Under the shadow (på svenska ibland titulerad ”I skuggan” ibland ”Under skugga” men då jag inte ser något av det i skrift på IMDb kör jag på originalet) så var jag säker på att jag ville ha med den här filmen i Skräckfilmsveckan.

Filmen utspelar sig nämligen i Teheran 1988 och bara DÄR är den helt udda mot alla andra skräckfilmer jag sett. Manusförfattaren och regissören Babak Anvari är brittisk-iranier och filmen är en samproduktion mellan Storbrittanien, Jordan, Qatar och Iran och språket i filmen är persiska. Vad finns det att inte säga ja tack till med detta? Vad det än blir så är det nånting helt annat än Hollywood, i alla fall på pappret.

Kriget mellan Iran och Irak pågick mellan 1980 och 1988 i krigets slutskede sker ett otal brutala bombningar åt båda håll. Shideh (Narges Rashidi) var politisk aktiv i krigets början och nu när kriget förhoppningsvis går mot sitt slut drömmer hon om att kunna ta upp sina studier igen. Men hon får nej, det finns ingen chans i världen att hon kommer bli godkänd som student efter ”det hon gjort” och hon tvingas väldigt besviket ta till sig informationen.

Shideh bor med sin man och sin lilla dotter Dorsa (Avin Manshadi) och när maken (som jobbar som läkare) får sin årliga inkallelseorder är det bara att acceptera faktum. Det är andra som är herrar över deras liv, det finns ingenting – ingenting – dom kan göra för att ändra på det. Maken ger sig iväg till Elam, mitt i striderna och Shideh blir ensam med Dorsa som drömmer mardrömmar och kissar i sängen. Hon är rädd för djinner.

Djinner är ”av Gud skapade ökenandar” och beskrivs i Koranen som ”en rökfri eldsflamma” och Shideh försöker förklara för Dorsa att det är sagor påhittade av vuxna för att skrämma barn. Men Dorsa tror inte på det, det är hennes killkompisar som berättar historierna och som även ger henne katthår och andra grejer som skydd mot andarna och som den skräckfilm detta ändå är så är det ingen spoiler att mamma Shideh till slut måste acceptera att dom där djinner-andarna kanske inte är enbart sagor ändå.

Babak Anvari vann en BAFTA tidigare i år, för ”Outstanding Debut by a British Writer, Director or Producer”, tillsammans med filmens övriga producenter och filmen/dess skådespelare har vunnit inte mindre än sjutton priser runt om i världen. Välförtjänt må jag säga. Riktigt bra FILM, inte ”bara” skräckfilm.

Vad Johan och Sofia skriver om idag kan du se om du klickar på deras namn. Spännande läsning utlovas!
Blir du nyfiken på filmen jag skrev om idag så finns den att hyra på Itunes  OCH – inte att förglömma – den finns även på Netflix! Den svenska titeln är Under skuggan.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CARNAGE PARK


Årets skräckfilmsvecka kör igång i min soffa.

Det är en söndageftermiddag som-vilken-som-helst, jag har bestämt mig för att skräckactionfilmen Carnage Park ska bli film nummer ett och jag passar på att äta lite mat samtidigt. Oxfilépasta närmare bestämt. Alltså, det är nåt speciellt det där med att äta kött när man tittar på skräckfilm, det funkar inte för mig. Jag mår illa även om filmen jag ser inte är speciellt otäck eller ens (till en början) blodig. Köttbitarna växer i munnen och jag har två val. Sluta äta eller pausa filmen. Jag väljer det förstnämnda, skadan är liksom redan skedd.

Carnage Park nominerades i tre kategorier till iHorror Awards 2017, Bästa skräckfilm, Bästa regi (Michael Keating) och Bästa Kvinnliga Skådespelare i en skräckfilm (Ashley Bell). Det blev ingen vinst men ser man sig slagen av Don´t breathe, James Wan för The Conjuring 2 och Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane så kanske man inte bör vara så ledsen. 2016 var helt klart ett riktigt starkt skräckfilmsår.

Carnage Park utspelar sig 1978 och handlar om två bankrånare som tagit en kvinna som gisslan och som hamnar mitt ute i ingenting där en psykiskt sjuk krigsveteran med seriemördarlook (spelad av Pat Healy) sköter biffen på sitt alldeles egna vis.

I filmens början står det att det är en sann historia men att namnen på alla inblandade har ändrats. Jag har försökt ta reda på sanningshalten i detta men inte hittat någon information alls, således är detta i min värld fejk. Å andra sidan spelar det ingen större roll för filmens skull om historien är sann eller inte, den är ändå filmad som en typ av ”Tarantino-saga” med ett slags sandigt sepiafilter över sig. Inte alls helt oävet, i alla fall inte till en början.

Det är gritty, det är blodigt, det är spagettivästerntypsnitt i förtexterna och Ennio Morricone-wannabe-musik och det är inget snack om var den 26-årige regissören Michael Keating hämtat sin inspiration ifrån. Precis. Tarantino. Sam Peckinpah. Grindhouse. Motorsågsmassakern. Inget fel i det men det resulterar heller inte i något nytt under solen.

Helt okej under filmens gång men ingenting som fastnar vare sig på näthinnan eller i magen. Inte ens oxfilébitarna fastnade, dom hamnade i sopen. Att jag aldrig lär mig. Dagens filmtips blir alltså: ÄT INTE KÖTTBASERAD MAT NÄR DU KOLLAR SKRÄCKFILM.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes för endast 19 kr.
Hoppa nu över till Johan och Sofia för att läsa om vilja otäcka filmer dom skrivit om idag. Johan skriver om något riktigt spännande och Sofia skriver om Last Shift Imorgon dyker en ny skräckis upp här på bloggen precis som det kommer göra varje dag heeeela veckan lång.

Publicerat

ON THE MILKY ROAD

Jag undrar om jag var en svettig balkanmusiker i mitt förra liv? Det är nåt med den musiken som gör mig alldeles upprymd. Jag känner mig liksom…hemma. Den känslan kan vara bra att ha som grund om man ska ta sig igenom On the milky road utan någon form av men, det här är nämligen inte en film som kommer falla alla i smaken MEN, som sagt, har du en förkärlek för balkanmusik OCH för filmer där man aldrig kan veta vad man ska få se i nästa scen, ja DÅ är den här filmen något för dig!

En pilgrimsfalk som dansar, gäss i grupp som badar i blod, en liten fundersam åsna, krig, bomber och granater, en klocka som skär upp folk, kor som ska mjölkas, polka-dot-klänningar, shots, ormar som dricker mjölk, djupa urringningar, ett avskjutet öra och den übervackra Monica Bellucci i allsköns klänningar och mer eller mindre knasiga scener.

I filmens början står det att den är ”baserad på tre sanna historier och många många fantasier” och det sistnämnda är svårt att inte se. Hela filmen känns som Emir Kusturicas våta dröm efter att få spela med och mot just Monica Bellucci och han ska definitivt ha cred för att han lyckades dra det här projektet i mål.

Som en febrig resa mellan dröm, verklighet och ren saga, så skulle jag vilja beskriva filmen och den funkar stenhårt på mig. Jag satt och njöt och fnissade och förundrades över allt KNAS jag fick se och det är så uppfriskande med den här typen av film som egentligen saknar givna ramar, som spelar sitt eget spel utan Hollywoodregler eller andra måsten. Jag gillar det skarpt. Det var som att få en riktig energibomb rätt in i magen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det var inte alls meningen att jag skulle göra det, jag hade valt bort den helt. Men, jag fick ett ryck och bytte salong och det visade sig vara ett lyckokast!

Publicerat

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

Publicerat

PET

Seth (Dominic Monaghan) är en såndär ordinär kille som ingen egentligen la märke till i skolan, än mindre skolans snyggaste tjej. Han har liksom gått genom livet som ”den beige kunden” och känner sig uppenbarligen rätt less på det.

På bussen springer han hux flux (?) på Holly (Ksenia Solo), hon som var just skolans snyggaste tjej när det begav sig. Seth har uppenbarligen inte kunnat släppa henne på alla dessa år så han går fram och presenterar sig. Holly minns såklart inte honom alls men svarar väluppfostrat på tilltal. Sen dyker Seth upp på resturangen där hon jobbar som servitris och hon minns inte honom. Han presenterar sig igen och hon skäms lite. Han gör som så många män, han anmärker på hennes utseende på ett sätt hon inte bett om och även om det är snällt menat så blir det too much, han går över gränsen och hon får svårt att le trots att det är hennes jobb.

Seth visar sig vara en kreativ man men också en man som helt saknar spärrar. Han vill att Holly ska bli hans och han menar det. Han kommer se till det på ett eller annat sätt och att ge henne en bedövningsspruta och låsa in henne på det djurhem där han jobbar känns som en bra idé. Hon förpassas till en bur och han matar henne med vatten och lite mat. Allt han vill är att få som han vill. Hon är ju så speciell. Hon är allt han inte är.

Det här är en film som jag nästan har svårt att se som ”bara en film”. Det finns så många otäcka människor i världen, så många psykiskt väldigt sjuka män som hittar på både det ena och det andra av diverse olika baktankar. Alla är inte hardcore som Josef Fritzl, det finns grader i helvetet.

Jag tycker Pet var en helt okej film och Dominic Monaghan som till vardags ser så rätt snäll ut (nåja, kanske inte på sin IMDb-bild men som Merry i Sagan om ringen i alla fall) gör sig som knäppskalle. Historien svänger lite hit och dit och är inte riktigt som man tror i alla lägen, det gör att den aldrig blir tråkig. En sevärd och otäck variant på kärlekshistoria. Typ.

Publicerat

MISS SLOANE

Att vara driven, ”gåpåig”, på gränsen till gapig, skrupelfri, målmedveten, supervacker, egocentrisk, bossig lobbyist känns som en match made in hell, i alla fall för männen i Washington som har med Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) att göra. Hon är ingen lek. Hon är en sådan människa som man inte gärna har till fiende och det är många i den här filmen som blir varse just det. Och att hon är allt detta OCK kvinna gör det inte direkt lättare för någon, än minst henne själv.

Som sagt, Miss Sloane må vara skrupelfri när det gäller arbetsmetoder men moraliskt har hon en tydlig gräns och den nås när hon anlitas för att vara pro vapen, när hon förväntas få till en kampanj som riktar sig till kvinnor, till att fler kvinnor ska bli positiva till dagens vapenlagar och kanske även börja beväpna sig själva lite mer. Sloane vänder 180 grader och börjar jobba för denna kampanjs motståndare och likt en kula i Sarajevo har hon startat ett krig som många vill stoppa. Ja, inte kriget i sig kanske men Miss Sloane.

Det här är en film som handlar om principer, om gubbvälde, om det obekväma i att inte skratta med åt dåliga skämt för att det förväntas av en kvinna, om skuldbeläggning när en kvinna gör livsval som män gjort i alla tider. Jessica Chastain är som klippt och skuren för huvudrollen och John Madden är måhända en regissör som behärskar pratiga filmer (efter Shakespeare in love, Mrs Brown och Hotell Marigold-filmerna) MEN jag hade gärna sett någon regissör som är mer van vid politiska konspiratoriska filmer bakom spakarna. Martin Scorsese? Tom McCarthy? Adam McKay? Alan J. Pakula hade varit den mest perfekte men han är ju död.

Jag tycker filmen blir onödigt rörig ibland och det är synd, det hade kunnat undvikas med ett smidigare handlag kring klippning och annat. Förutom detta ”klagomål” är filmen ytterst sevärd och tänkvärd, speciellt om man gillar Jessica Chastain. Och det gör man. Ju.

 

Publicerat

THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.