Etikett: 2016

Publicerat

Sista dagens duo: THÉO & HUGO

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

Publicerat

PATRIOTS DAY

De tredje måndagen i april varje år infaller Patriots Day i USA. Varje år sedan 1897 har detta firats med att staden Boston samlar en massa löpare och åskådare för att genomföra Boston Maraton.

Den 15:e april 2013 hände det alldeles förskräckliga när två bomber detonerades mitt bland åskådarskaran och en kort stund efteråt konstaterade poliser på plats att terrordådet var ett faktum. Peter Bergs film Patriots Day visar händelserna från morgonen innan bomberna smällde till hemskheterna under själva attentatet till jakten på förövarna till att bröderna Dzhokhar and Tamerlan Tsarnaev faktiskt hittas.

Det finns så mycket som är bra med det här filmen och jag är faktiskt glad över att jag såg den efter att ha terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i färskt minne. Allt känns liksom…mer…på nåt vis. Filmens titel, affischerna och att det är just flaggviftaren Peter Berg som regisserat filmen gav mig en känsla av att det skulle vara en helt annan typ av film än den jag just sett. På gott och ont. På gott för att mina förväntningar var rätt låga, på ont för fördomarna hade kunnat göra att jag lika gärna hade kunnat strunta i filmen för all framtid. DET sistnämnda hade varit riktigt synd för filmen är helt enkelt så välgjord, så välspelad och så BRA att den förtjänar att tittas på.

Det bästa med filmen är att den i ett tidigt skede etablerar ett gäng karaktärer som man med en gång känner för och med. Mark Wahlbergs knäskadade polis, hans fru som spelas av Michelle Monaghan, J.K Simmons omtänksamma yrkesarbetande make, Jimmy O. Yang som spelar den unge asiaten som tror att han med hjälp av en fin bil ska kunna hitta en tjej och Christopher O´Shea och Rachel Brosnahan som spelar ett förälskat par med ljus framtid. Sen tillkommer till exempel Kevin Bacon och John Goodman som polismän. Att alla skådespelare gestaltar verkliga personer gör såklart sitt till för att filmen ska kännas extra mycket när allt hettar till.

Filmen har ett perfekt tempo, den är smidigt klippt OCH när musiken dessutom är komponerad och framförd av Trent Reznor och Atticus Ross finns det liksom ingenting för mig att klaga på. 133 minuter verklighetsbaserat katastroffilmsterrordrama bara rann förbi och kvar i magen sitter flera scener samt känslan av tacksamhet för att det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. Precis som på Drottninggatan. Och precis som i Stockholm vände Boston detta dåd av hat till en manifestation av kärlek. Så stort och så fint och så jävla hjärtskärande.

Tydligen är det två filmer till baserade på dessa bombningar som är inplanerade. Boston Strong (baserad på samma bok som Patriots Day) i regi av Daniel Espinosa och med Casey Affleck i huvudrollen och Stronger i regi av David Gordon Green med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Det verkar som att båda dessa filmer är på g under 2017-2018.

Publicerat

SKÖNHETEN I ALLT

Gosse, vilken formidabel smörja! Om det så skulle vara den sista filmen på jorden, undvik den!

Herregud alltså, stackars skådespelare som behöver skylta med sina fejs på filmaffischer och omslag. Och dom är många också. Och namnkunniga. Hur blev det såhär?

Kvalificerat pretentiöst dravel är vad det är och jag kan inte ens skylla på Terrence Malick. Jag spyr.

 

Publicerat

SING STREET

”Inga kvinnor älskar män som lyssnar på Phil Collins.”

Jag skrattade högt när en av filmens huvudpersoner kläckte denna oneliner – men jag vet inte varför. Resten av filmen log jag mig igenom, sådär med huvudet på sned och gungade med i takt med musiken. Musiken? Ja, musiken! Det här är nämligen en film för alla oss som fattar grejen med musik, som inser att den är viktig av SÅ många anledningar och är du dessutom bevandrad i 80-talsmusik – och gillar den – kommer det här vara kattens pyjamas för dig!

Sing Street handlar om ett gäng killar som bildar ett band och sångaren Conor (Ferdia Walsh-Peelo) vill nog mest göra det för att imponera på den snygga Raphina (Kelly Thornton). Hon är ett år äldre, har pojkvän och är fotomodell. Conor bor hemma hos sina grälande föräldrar och försöker passa in på den skolan föräldrarna hade råd med. Svarta skor är ett krav men Conor har bruna och det finns inte pengar att köpa ett par till.

Det stora problemet med att vilja starta ett band KAN vara att man inte kan spela men Conor löser det med hjälp av sin haschrökande slackerbror Brendan (Jack Reynor) som kan lära ut konsten att lira. Killarna i bandet har i alla fall förstått värdet i att göra musikvideos och det blir såklart en rimlig inkörsport för att be snygg-Raphina om hjälp. Lite kvinnlig färgring har väl aldrig skadat?

Jag hyrde den här filmen på Itunes. Jag såg den. Jag messade Steffo att se den DIREKT så vi kunde prata om den i podden och sen såg jag om den igen. Och letade upp soundtracket på Spotify och sen såg jag om filmen en gång till. Vilket VITAMINPILLER! Vilken superhärlig liten film! Historien är ingenting man inte redan sett förut men paketeringen är underbar och ett grådaskigt 80-tals-Dublin har väl aldrig spruttit – spritt? sprutat? – mer av liv än det gör här. En film om att växa upp, hitta sig själv, sätta ner foten och älska musik. Vad finns det att INTE gilla?

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan hade musikalvecka på sina bloggar förra veckan och i fredags skrev Johan om den här filmen. Jag såg den direkt, hejochhå liksom, det var inget att vänta på. Tusen tack för detta tips Johan och tack till er båda för givande läsning hela veckan lång.

Och nej…fick du som läser detta panik nu och tänker ”jag kan inte se Sing Street, jag hatar ju musikaler”? Det ÄR inte en musikal i egentlig mening. Det är en musikfilm. All dialog pratas och det bjuds inte upp till spontandans när man minst anar det så du kan lugnt titta på filmen.

Publicerat

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN

Just som jag på riktigt trodde att Tim Burton tappat det helt som regissör kommer han med en film som fullständigt blåser mig av stolen. Eller fåtöljen. Eller vardagsrumssoffan.

Det här är en film som på ytan känns som något vilken ungdomsäventyrsfilm-med-fantasyinslag-och-så-mycket-cgi-att-man-vill-spy men ACK så fel det är. Eller rättare sagt, det ÄR inte fel MEN man spyr inte. Snarare tänker ”men HERREGUD vad ÄR det här, det här är ju JÄTTELÄSKIGT för kids, vilka är målgruppen egentligen, det här blir ju superknasigt.”

Men filmen BRA. Den är SKITBRA. Och Eva Green som jag annars brukar avsky som pesten med dom där stora ko-ögonen hon är som klippt och skuren i den här rollen. Verkligen. Jag är inte ironisk nu. Asa Butterfield som spelar yngligen, den ”manlige” huvudrollen, är filmens svagaste kort och han är tyvärr med lite för mycket i filmen för att jag ska känna mig riktigt bekväm. MEN egentligen är det skitisamma för det här är dom spännande effekterna och dom kreativa scenlösningarnas film och framförallt är det den där härliga känslan av att man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Fan, jag älskar den grejen! Som att det finns en liten söt flicka som har värsta käften med huggtänder i nacken, sånt är härligt att se, speciellt när man inte är beredd.

Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Ransom Riggs, vilken är den första av tre böcker om Miss Peregrines där bok två heter Hollow City (eller ”Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn” på svenska) och den tredje Library of Souls (”Själarnas bibliotek”). Det jag självklart hoppas på är att det även kommer fler filmer. Det vore smutt. Rent finemangs faktiskt. Och jag hoppas att Tim Burton håller i takt-och-trumpinnen även i fortsättningen för denna typ av film behärskar han verkligen – så länge han håller Helena Bonham Carter och Johnny Depp långt från inspelningsplatsen.

Publicerat

THE AUTOPSY OF JANE DOE

Om man både regisserar och skriver manus till en film som Trolljägaren, då kommer man få göra fler filmer. Garanterat. Norrmannen André Øvredal har härmed bevisat att min tes var rätt eftersom han är mannen bakom just Trolljägaren och nu har han fått regissera en engelskspråkig lite-mera-storfilm, kanske?

The autopsy of Jane Doe är i alla fall en storfilm om man ser till kroppsliga effekter. Den handlar om en pappa (Brian Cox) och hans son (Emile Hirsch) som arbetar som obducent respektive assistent till obducenten. En dag ligger en död ung kvinna på metallbordet framför dom. Polisen behöver veta hur hon dog och ja, det behöver obducentteamet också kan man säga för ju mer dom skär, gräver, sågar och mikroskopanalyserar desto oklokare blir dom. Den okända kvinnans kropp beter sig helt annorlunda mot hur en kropp SKA göra och frågetecknen hopar sig. Att radion byter kanal mitt i alltihop är en annan sak. Eller….är det?

Det här är inte en film för kräsmagade. Det här är inte en film för någon som får kväljningar av att se innanmätet på en människa, öppna hjärnor, knivar som skär i organ, blod som rinner, brännskador, avkapade tungor och det mesta annat i den ”häraden”. Jag får känslan av att filmen är ganska autentisk när det kommer till just obducerandet, även om historien i sig kanske inte är så verklighetstrogen. Eller jag HOPPAS att den inte är det för den ÄR ruggig.

Jag tycker den här filmen funkar utmärkt som ”bruksskräckis”. Den gör sitt jobb. När lamporna slocknar på bårhuset får jag riktiga ilningar längs ryggraden och olustkänslorna sitter i från filmens början till slut. Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark trea. Får jag för mig att se om filmen är det fullt möjligt att betyget höjs men jag lägger in en brasklapp här då det kan dröja innan jag vill se Jane Doe igen. Det kan dröja länge. Det är å andra sidan ett BRA betyg i sammanhanget.

I avsnitt 85 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här lilla rysliga godsaken. Lissna.

Publicerat

Dagens duo: FRANK & LOLA

Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.

Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.

Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.

I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.

Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.

Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.

 

 

 

Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?

Publicerat

WHY HIM

Why him? Varför just han?

Varför väljer den söta lilla intelligenta Stephanie Fleming (Zoey Deutch) att vara tillsammans med den coola knastatuerade livsbejakande dataspelsmiljonären Laird Mayhew (James Franco)? Stephanies pappa Ned (Bryan Cranston) fattar ingenting. Han tycker Laird är hemsk. Annorlunda, utåtagerande, säkerligen missbrukare, lögnare och galenpanna. Han vill nånting bättre för sin fina dotter. Kanske vill han att dottern ska hitta någon mer lik honom själv så att dotterns framtid kommer gå i rakt nedstigande led till frun Barb (Megan Mullally)? För hon verkar ju ha kul? Ned själv är ju ett under av utstrålning, glädje, fysiska aktiviteter och kreativa idéer?

Ja jag är både ironisk och lite hånfull nu. Ned är nämligen ingen direkt skön farbror. Han känns som värsta sortens stela beigea traditionalist och jag förstår helt och fullt varför Stephanie försöker rebella mot honom och hela familjeprylen.

Det vankas jul och Laird bjuder in till firande i sitt extremt stora och lyxiga hus och Lairds egen baktanke är att fria till Stephanie. Kan det gå annat än åt helsefyr när det första Laird gör är att visa en nygjord tatuering på ryggen föreställande familjen Flemings julkort?

Mina förväntningar på den här filmen var beyond låga kan jag säga. James Franco är ingen favvis, Bryan Cranston tycker jag sällan är någon wow-upplevelse på vita duken och dom kvinnliga skådespelarna hade jag ingen större koll på. Kanske just därför blev den här tittningen en rätt angenäm upplevelse och framförallt är det Bryan Cranston som växte REJÄLT i mina ögon. Han spelar sin roll med skön trovärdighet utan att en enda gång spela över.

Franco är Franco, han känns som en pårökt gamer  (gejmer) både privat och på film och gör inte bort sig han heller här även om det ser bra fånigt ut att alla hans tatueringar är typ 80-tals-stencil-lila.

Som helhet tycker jag Why him är en helt okej komedi även om den precis lika gärna hade kunnat heta Why her? För vad Laird ser hos Stephanie är lika höljt i dunkel som vad Ned inte ser hos Laird.

Jag fick den här filmen som Uppdrag i ett avsnitt av Snacka om film (83). Steffo vet vad jag tycker om James Franco och hade säkert sina aningar om att jag skulle såga filmen jäms med fotknölarna men så blev alltså inte fallet. Så kan det gå.

 

Publicerat

THEIR FINEST HOUR

Filmen Their Finest fick både ett framflyttat premiärdatum OCH en förlängd titel. Lite osmart kan man tycka eftersom den lätt kan förväxlas med brottarbajsfilmen The Finest Hours som kom för ganska exakt ett år sedan och denna förväxling är synd, Their Finest Hour är nämligen en helt okej film om än en smula otydlig.

London 1940. Det görs propagandafilmer för den brittiska militären som visas som förfilmer på bio. Andra världskriget håller på som värst och det var ett bra sätt – det enda sättet? – att nå ut med riktad information till en stor publik. Propagandaministeriet vill att dessa filmer ska få lite mer av en ”kvinnlig touch” och Catrin Cole (Gemma Arterton) får rollen som ny manusförfattare. Hon ska jobba tillsammans med den stilige Tom Buckley (Sam Claflin) och det går väl sisådär. En sån tur att Catrin har en sån stabil äkta make att luta sig mot därhemma. Hö hö hö.

Grejen med Their Finest Hour är att det är en på ytan oklar film. Den är svåranalyserad. Man vet inte riktigt om man får det man förväntade sig eftersom man inte har någon aning om vad som fanns att förvänta. Och ”man” i det här fallet är självfallet jag, det skulle bara låta betydligt mer självcentrerat om jag skrev jag hela tiden. Så MAN blev en smula överraskad under visningen av denna film eftersom det visade sig att den var riktigt mysig från början till slut.

Gemma Arterton visar för varje film hon är med i att hon är mer än den ”snygg-Gemma” man lätt kunde stämpla henne som efter filmer som Prince of Persia och Hansel & Gretel: Witch Hunter och Bill Nighy lägger en självsäker brittisk mysfarbroraura över hela produktionen. Jag tycker helt enkelt att det här är en BRA film även om jag är tveksam till att man måste se den på bio.

Jag och Sofia såg den här filmen i januari på Stockholm filmdagar. Här är hennes tankar om den.

Publicerat

THE INTERVENTION

Fyra par träffas över en weekend i ett sommarhus. Det är Annie (Melanie Lynskey) som varit den drivande till att denna sammankomst skulle bli av och den primära baktanken är att tre av paren ska säga till det fjärde att dom måste skiljas. Det fjärde paret anar dock ingenting av vad kompisarna tänker säga men vi som tittar på filmen kan lugnt se att Peter (Vincent Piazza) och Ruby (Cobie Smulders) inte är direkt varma och kärleksfulla mot varandra.

Alla människor har dåliga sidor och ingen relation är helt perfekt, i alla fall inte objektivt. Det är därför inget svårt att ställa sig frågan: hur mycket har man rätt att lägga sig i andras liv? Vad är okej? Är det inte upp till var och en att säga nej när det är nog, ska vänner vara kompispoliser och sätta ner foten?

Clea DuVall spelar inte bara en av huvudrollerna i denna film, hon har även skrivit manus och regisserat alltihop. Ett tämligen smart manus och ett gäng bra skådespelare gör detta till en angenäm film att titta på trots det svåra ämnet.

Publicerat

THE ACCOUNTANT

Bill Dubuque. Lägg det namnet på minnet.

2014 var han delaktig i manuset till den superduperbraiga filmen The Judge och nu har han alltså skrivit originalmanuset till The Accountant, en film så pass komplex att jag kunde ha svurit på att den var baserad på en femhundrasidors roman.

Att skriva en thriller som bottnar i en liten pojke med Aspergers syndrom vars enda vän är hans bror och där pappan inte litar på läkarvetenskapen utan vill göra sina söner ”stridsklara” för världen på ytterst oortodoxa vis, bara DÄR finns en film att hämta. Men det är bara fragment av handlingen i stort.

Christian Wolff (Ben Affleck) är revisorn som filmen handlar om och siffror är verkligen hans grej här i världen. Relationer och socialiserande är det inte. Men han har hittat sin plats här i världen och tjänar bra med pengar på sina kunskaper. Han blir kontaktad av ägaren av ett storföretag (John Lithgow) som misstänker att företaget läcker ekonomiskt och Christian tar jobbet. Dana, en anställd på företagets ekonomiavdelning (Anna Kendrick), fungerar som hans högra hand och tillsammans upptäckts det en del….fuffens. Såklart. Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen.

Anna Kendrick är 31 år gammal men är så pass liten och späd att hon sällan får spela en ”normal” 31-årig kvinna på film, vad nu en ”normal” 31-årig kvinna är. Jag tänkte speciellt på en scen i den här filmen när Dana och Christian äter middag på ett hotellrum och vilken ”normal” 31-årig kvinna som helst skulle i den situationen dricka ett glas rött vin till maten – både på film och i verkligheten. MEN, Anna Kendrick dricker inte rödvin, hon dricker milkshake. Med sugrör. Och sörplar högt under tiden. Hade Gal Gadot druckit milkshake eller vin? Rooney Mara? Léa Seydoux? Carey Mulligan?

Vad gäller filmens andra skådespelare så visar JK Simmons ÅTERIGEN vilken KLIPPA han är i vilken roll som helst. Att han likt en kameleont lyckas skifta mellan mysfarbror och psykopatelaking på en microsekund, det är underbart att skåda. Och Ben Affleck då, hur sköter sig han? Jättebra! Verkligen jättebra! Hundraprocent klockren casting på honom i den här rollen. Han är fan precis lika bra här som han är som Batman och DET mina damer och herrar är inte kattskit!

I avsnitt 83 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om den här filmen.

Publicerat

A KIND OF MURDER

Patrick Wilson är en tacksam skådis att använda sig av om man ska göra en film som andas 60- eller 70-tal. Att leta upp romaner skrivna av Patricia Highsmith är också en toppenbra idé.

Highsmith har skapat böckerna om Tom Ripley varav fem filmatiserats men hon har även skrivit Främlingar på tåg som blev film 1951 i regi av Alfred Hitchcock samt Carol som Todd Haynes filmade 2015. Dagens film, A kind of murder, är baserad på romanen The Blunderer (svensk titel: När bussen stannar) som kom 1960 och jag tror inte jag är ensam om att tycka att bokens titel hade varit toppen även som filmtitel meeeeeeen nån tyckte tydligen annorlunda.

Det här är en ganska klassisk pusseldeckarthriller, en story som känns som den hade varit som hand i handsken för Alfred Hitchcock. Det är en småklurig twist, det är stiliga kläder, svala vackra damer och det är en manlig huvudroll som jag med fördel hade sett James Stewart eller Cary Grant i. Patrick Wilson får dock duga, han är ju ändå vid liv. Lättare att agera då.

Walter Stackhouse (Wilson) är en framgångsrik arkitekt med författardrömmar som är gift med Clara (Jessica Biel) som arbetar som mäklare och lider av psykisk ohälsa. Walter försöker och försöker och FÖRSÖKER få henne att gå och prata med en läkare men ingenting hjälper, hon blir mer och mer deprimerad och ser allt i svart. Walter försöker glömma vardagen genom att skriva mordhistorier och fastnar i en artikel han läst i tidningen om en kvinna som blivit mördad vid en busshållplats och vars sörjande man (Eddie Marsan) jobbar som bokhållare i en närliggande stad.

Som tidsfördriv är det här en alldeles lagom film, den har en skön känsla och skådespelarna levererar hela bunten – till och med Jessica Biel. Jag hade klippt om slutet en aning om jag hade varit filmens klippare men nu är jag inte det och kanske är det lika bra det. Då hade jag antagligen pajat resten av filmen.

Publicerat

THE CHAMBER

Åååå vad jag hade velat att den här filmen var nåt att ha. Jag hade nöjt mig med ett mediokert klaustrodrama för att känna mig grundnöjd eftersom filmer som utspelar sig under vatten normalt sett höjer min puls per automatik. Men närå, aldrig får man vara riktigt glad. The Chamber är nämligen ingen film-film, det är heller ingen B-film, nä här snackar vi C. Kanske till och med att den är nere på ett D och spökar. Det finns nämligen INGENTING som är ens i närheten av bra i den här filmen. Inte ens Johannes Bah Kunkhe som den svenske ”ubåtspiloten” Mats funkar. Han funkar så lite så funkar är i sammanhanget ett understatement. Han känns helt obeskrivligt fel i den här rollen. Det sägs som han rapar upp en massa svåra engelska ord som han inte förstår betydelsen av. Som om jag skulle hålla en föreläsning på arabiska ungefär. Det är en tunn linje mellan att börja skratta och gråta känner jag och känner JAG så, hur känner då Johannes Bah Kunkhe?

Det här är Ben Parkers första långfilm som manusförfattare och regissör och blir det den sista kommer jag inte bli förvånad. Ingen på jorden kan vara stolt och nöjd med detta slutresultat, inte ens Ben Parkers mamma.

I avsnitt 82 av Snacka om film försöker jag mig på det kamikazeuppdrag som det innebär att prata om en film som man verkligen inte tycker är så bra.

Publicerat

THE GREAT WALL

Kinas största regissör möter Game of Thrones-musikanter möter författaren till World War Z möter USA´s största snällisskådis möter starka kvinnor, gröna monster och koreograferade stridsscener. Ja precis, The Great Wall är allt detta och jag satt och dregglade mig igenom filmen, ja det gjorde jag och jag skäms inte över det. Inte ett dugg.

Det här är en film som man BÖR se på stor duk, det här är  nämligen ögongodis av sällan skådat slag. Min jämförelse med Game of Thrones är inte helt ute och cyklar nämligen. Alla som sett någon av GoT-avsnitten med välregisserade masscener och det där välkända musikaliska trummandet i bakgrunden – och gillar det – kommer att le förnöjsamt med ståfräs på armarna under stora delar av denna film.

Jag fattar att man tämligen lätt kan avfärda The Great Wall som CGI-gegga eller nån barnslig Drakar & Demoner-wannabe eller bara ett påkostat försök till filmiskt samarbete mellan två av världens största länder MEN om man istället för att tro och tycka en massa utan att ha sett filmen istället tittar och bildar sig en egen uppfattning så kanske åsikterna skulle bli lite mer nyanserade? Men vad vet jag? Jag är bara en simpel filmälskare som tycker mig kunna se det fina i när en otroligt begåvad regissör som Zhang Yimou visualiserar en påhittad saga.

Varför byggdes egentligen den kinesiska muren? En spännande fråga som här får svar och jag ÖNSKAR att jag hade sett den här filmen innan jag själv promenerade uppe på nämnda mur men nä, jag var där för många år sedan då det mest spännande med muren var att stegen var så höga att träningsvärken gjorde sig påmind i veckor efteråt OCH det faktum att den kinesiska muren var (och är?) det enda byggnadsverket som är synligt från Månen. Min fantasi är dock tillräckligt twistad för att jag ska kunna tro på den här historien. Why not liksom?

Betygsmässigt blir det kanske inte den starkaste av fyror men filmer som jag känner för att se om direkt eftertexterna slutat rulla är inga treor, dom filmerna är bättre än så. Och sen är det ju musiken, den som jag associerade till Game of Thrones tämligen direkt jag hörde den. Det coola är att kompositören Ramin Djawadi faktiskt HAR skrivit musik till Game of Thrones! Och Pacific Rim, Clash of the Titans, Prison Break, Westworld, The Strain och Warcraft-filmen. Han kan det här med bombastiska ljud som ger en knottror på hela kroppen precis som Zhang Yimou kan det här med storslagna scener och Matt Damon fattar när det är dags att sätta upp håret i tofs.

Koppla bort hjärnan och njut en stund. Because you´re worth it!

I avsnitt 82 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och man kan väl säga som så att våra åsikter går en smula isär.

Publicerat

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Svante (Elias Palin) är en 20-nånting-kille som går runt och räknar sina dagar. Han lider av ett obotligt hjärtfel, ett fel som inte går att operera 1973 vilket är det år filmen utspelar sig.

Svante hänger i Bengans skivaffär i centrala Stockholm och Bengan själv (Henrik Dorsin) vill att Svante ska köpa in sig i firman. Vinylskivor är helt klart framtidens stora business tror Bengan och fortsätter skriva progglåtar som han framför på tvärflöjt medan han väntar på att få till den stora hitten. Även den på tvärflöjt givetvis.

Att gå och vänta på döden som Svante gör är givetvis superjobbigt och därför kom kanske tunnelbanefärden in i framtiden som en glad överraskning. Var hamnade han? På samma gata fast 2016? Och vem bor i hans lägenhet? En tjej som heter Elsa (Victoria Dyrstad)?

Det är mycket som är annorlunda 2016 jämfört med 1973. Bostadspriserna till exempel. Skivindustrin för att ta ett annat. Ett tredje är att sjukvården tagit stora steg framåt och Svantes hjärtproblem är i vår tid tämligen lättfixat. Svante behöver tänka ut ett sätt så han får rätt till vård i nutid trots att han enligt personnumret i passet faktiskt inte överlevde 1973. Handlingen snurrar till sig och in sig och om sig och kring sig och jag sitter i soffan och har en riktigt trevlig stund.

Ulf Malmros gör mig sällan besviken med sina filmer, han är duktig både på att skriva manus och att se till att filmerna blir någonting alldeles extra rent visuellt. Flykten till framtiden fick en Guldbagge för Bästa scenografi och Liv Ask och Bengt Fröderberg är väl värda denna utmärkelse. Men att Henrik Dorsin INTE fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll är rent utsagt FEL och detta säger jag trots att jag verkligen beundrar Johan Kylén som spelade Roland i Jätten (han vann inte heller…Det var ju Michael Nyqvist som vann).

Som tidsfördriv och lättsam underhållning för stunden är Flykten till framtiden perfekt. Mitt enda och största aber med filmen är egentligen titeln. Den är svår. Svår att memorera och alldeles för lik många andra. En mer unik titel hade nog gett filmen mer uppmärksamhet, uppmärksamhet som den faktiskt förtjänar.

Jag pratar lite mer om just den här filmen i avsnitt 81 av Snacka om film.