Etikett: 2016

Publicerat

ALLA TIDERS KVINNOR

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

Publicerat

KVINNAN PÅ TÅGET

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

Publicerat

GENIUS

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

Publicerat

WAR ON EVERYONE

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

Publicerat

THE EDGE OF SEVENTEEN

Men jösses Amalia vilken härlig film! Dialogen är som ett f***ing smatterband, jäklar alltså, det går undan!

Det är ett SMART manus Kelly Fremon Craig skrivit OCH hon har även regisserat filmen på ett alldeles ypperligt vis och hallelujah hurra vad härligt allt är, tjofaderittan nu slår jag en baklängeskullerbytta på pin kiv.

Hailee Steinfeld spelar Nadine, highschooltjejen som känner sig sådär annorlunda och utanför som nästan alla 16-17-åringar gör. Hon har dock EN kompis, en såndär riktig bästis som heter Krista (Haley Lu Richardson) och dom har varit som ler och långhalm sedan barnsben. Men Nadine har också en storebror Darian (Blake Jenner). En snygg jäkel. Och hux flux har Darian och Krista fått upp ögonen för varandra och Nadine blir nån slags weird tredje hjulet VERKLIGEN mot sin vilja.

Det finns så mycket att gilla med den här filmen men jag hoppas och tror att du vill leta upp filmen och hitta gill-grejerna själv. Nu har jag sparkat dig i baken och fått upp dina ögon för den här lilla – men stora – filmen, resten is up to you. Och LYLLO DIG som har den kvar att se för den är häääärlig alltså.

Publicerat

SILENCE

Om en regissör inte är bättre än sin senaste film så kan Martin Scorsese hälsa hem nu.

.

.

.

.

.

Jaha. Vill du läsa mer? Vill du att jag förklarar vad jag menar?

Silence är två timmar och fyrtio minuter så avancerat sömnpiller att kroppen inte ens KAN somna. Den stänger liksom inte av utan hamnar i nån form av väntläge, men sällan har jag väntat så länge på nåt som aldrig kommer. Prästerna Sebastião Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (en helt utmärglad Adam Driver) beger sig till Japan för att leta reda på deras mentor father Ferreira (Liam Neeson) som försvunnit.

Martin Scorsese har tydligen sett detta som en form av ”passion project” och den har funnits i pajpen sedan 1990. För mig är det bara religiöst dravel med tre hollywoodfejs för att sälja in filmen och ett gäng extremt överspelande japaner för att fixa autenticiteten. Filmen är vare sig spännande eller snygg, den har helt enkelt INGENTING av bestående värde mer än att den gav mig en jävla träsmak och jag missade chansen att äta middag på Stockholm Filmdagar.

.

Vad tyckte mina filmbloggande kamrater om filmen? Klicka får du se.
Sofia
Christian
Carl

 

Publicerat

WEINER

Anthony Weiner är en amerikansk politiker, jude och demokrat, som representerade en valkrets i New York mellan 1999-2011. Han var fram till 2016 gift med Huma Abedin som är muslim, demokrat och medarbetare till Hillary Clinton. Vad deras religiösa ståndpunkter har med saken att göra vet jag inte riktigt men det verkar uppenbarligen viktigt när man läser på om dessa tu.

Det man mer hittar av informatoriskt värde både i text och i denna film är att Mr Weiner hade den ytterst dåliga smaken att skicka sex-sms och nakenbilder på sig själv till ett gäng kvinnor men även en ekivok bild tagen när han ligger i samma säng som ett sovande barn samt sex-mess till en 15-årig flicka. Flertalet av dessa ”fadäser” inträffade dessutom under tiden han var gift vilket ICKE ses med blida ögon av dom amerikanska väljarna. Det vore även en underdrift att säga att fru Huma är nöjd för det är hon verkligen INTE men som en ”god hustru” håller hon fasaden utåt och piller hjälper henne att hålla psyket i schack.

Dokumentärfilmen Weiner är en närgånget porträtt av en politiker som har ett driv och en – visserligen skum men ändock – personlighet som svämmar över alla bredder. Den är dessutom filmat på ett ytterst lättsamt och underhållande vis, dessa nittio minuter bara flög iväg. Jag satt och tänkte att det vore intressant att se filmen ”Abedin” där samma händelser skildras men enbart ur fruns perspektiv. Hon är visserligen med en hel del i den här filmen men det är inget snack om vem som är huvudperson i filmen. Anthony Weiner är en såndär typ av människa som är huvudperson varhelst han visar sig. Han tar plats, han får plats och han är en ”politiker” ända ut i fingerspetsarna.

Steffo och jag pratar jättemycket mer om den här filmen i avsnitt 75 av Snacka om film.

Publicerat

DOLDA TILLGÅNGAR

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

Publicerat

DEEPWATER HORIZON

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

Publicerat

HACKSAW RIDGE

Krigsfilmer är inte min grej men när nyblivne pappan till sonen Lars (!!), aka Mel Gibson, glider in från utvisningsbåset och regisserar en storfilm som Hacksaw Ridge, mmmmmm, då tar till och med JAG ner garden åtminstone en smula.

Det småregnade oscarsstatyetter över Gibson och hans film Braveheart på galan 1996 och sen dess har han stått bakom kameran på filmerna The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Det var alltså hela tio år sedan han regisserade en film och under dessa år har det känts som att han mer eller mindre ratats av Hollywood, mest på grund av sitt eget tveksamma beteende (som man med lätthet kan hitta om man är nyfiken och googlar sig fram). Därför känns det kanske än mer intressant att han blivit oscarsnominerad för Bästa regi vid årets gala, juryn har alltså sett mellan fingrarna och tänkt bort ”personen Mel” och premierat hans yrkesroll. Bara. Det känns tämligen….modernt….ändå.

Hacksaw Ridge är den sanna historien om Desmond Doss (Andrew Garfield) som kastades in i Andra världskriget trots att han var Sjundedagsadventist och superpacifist. Han vägrade alltså bära vapen trots att han var ute i strid. Idioti låter det ju som, kanske till om med BORTOM idioti eftersom krig ändå på nåt sätt förutsätter vapen för att vara ett….krig. Sjundedagsadventisterna har dessutom vilodag på lördagar vilket inte heller är nåt som direkt faller i samklang med krigslogistik.

Andrew Garfield är så fin i huvudrollen som Desmond, han är så känslig och naiv och jag tror filmen står och faller med att han är rätt man på rätt plats. Den andra huvudrollen spelar krigsscenerna som jag tycker får Rädda menige Ryan att kännas som nåt hämtat från Bolibompa. Jag är väldans imponerad av allt slafs och klafs, det känns så väldigt autentiskt alltihop.

Summa summarum tycker jag det här var en riktigt bra film. Otroligt mycket bättre än jag ”borde” tycka. Och jag tycker väldigt mycket om Andrew Garfields skådespelarskills. Skulle han vinna en Oscar för Bästa manliga huvudroll skulle jag inte bli förvånad. Den kategorin är extremt oviss i år.

I avsnitt 76 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Här kan du lyssna om du vill veta vad vi tycker och här kan du kolla om du istället vill läsa Steffos skrivna recension.

Publicerat

LOVING

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

MOONLIGHT

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film. 

Publicerat

THE MONSTER

Om det här hade varit en film regisserad av polacken Krzysztof Kieslowski hade den kunnat heta ”En liten film om en dysfunktionell familj”. Den hade också kunnat heta ”En liten film om en flicka och ett monster”. Det här är nämligen en mycket liten film som handlar om väldigt stora saker. Jobbiga saker. Hemskheter. Mörker.

The Monster spelar i samma liga som The Babadook, den är ett slags socialrealistiskt skräckdrama som lever mer på en bra idé än på massor med stålars i bakfickan.

Mannen bakom filmen heter Bryan Bertino och han står för både manus och regi precis som han gjorde i den jättebraiga home-invaders-filmen The Strangers från 2008. Zoe Kazan spelar huvudrollen och hon gör det otroligt bra. Alltså….hela filmen är BRA och precis som alltid när det gäller denna typ av ”kluriga” filmer tjänar man på att veta så lite som möjligt om den innan man börjar titta.

Därför slutar jag skriva nu. Men se den, filmen alltså, om du springer på den. En liiiiten pärla är den allt.

I avsnitt 72 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

LION

Saroo Brierley skrev en bok. Den heter A long way home och handlar om hans egen resa, från att som femåring skilts från sin några år äldre bror på en tågstation nånstans i Indien till han kom till en barnhem och sedemera adopterades av ett australiensiskt par, började tänka på sitt förflutna för att sedan bli fast besluten att försöka hitta sin indiska familj igen.

Nu har boken blivit film och Saroo spelas av den duktige Dev Patel, en skådespelare som ligger i den yttersta toppen av likeable-skådisar. Hur kan man tycka annat än OM honom? Han utstrålar enbart snällhet, ingenting annat än snällhet.

Nicole Kidman spelar Saroos ömsinta adoptivmamma Sue, en mamma som älskar sin adopterade son SÅ mycket, hon är så lojal mot honom, så stolt och så tacksam över att få vara hans mamma, det är enormt fint att se och Nicole Kidman har välförtjänt blivit Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för sin insats här.

Den tredje stora rollen i filmen innehas av Google Earth. Jag får hoppas att dom varit med och finansierat filmen för det ges extremt mycket utrymme för den ”nymodigheten” här.

Som film betraktad känns Lion som en ganska ”standard-boats”. Det går att förutspå tämligen enkelt vad som ska hända men det betyder inte på något sätt att filmen är dålig. Det är fina miljöer, fin musik och framförallt många härliga ljud. Flapprande fjärilar, stenar invid en tågräls, knastrande. På nåt sätt känns det som en hoppfull film och mycket av det hoppet visas i Dev Patels ögon, inte genom dialog. Ett bra drag av regissören Garth Davis som med Lion gör sin långfilmsdebut.

Dom där tårarna som rann utmed mina kinder under filmens sista kvart och eftertexterna, dom höjer betyget ett snäpp. Berättelsen tog sig in i mig, jag trodde inte den skulle göra göra det men där var den, där är den och där sitter den fast.