Etikett: 2017

Publicerat

ON CHESIL BEACH

Jag har haft chans att se den här filmen otaliga gånger på bio, förhandsvisningar och vanliga visningar men samma visa varje gång. Jag valde bort den. Jag såg något annat istället. Jag fick inga bra vibbar av den, den kändes bara beige på något sätt. Men nu, nu när den finns att se på C More klickade jag på play på vinst och förlust, det går ju att stänga av, 25-minutersregeln gäller alltid.

110 minuter senare var filmen slut. Det gick alldeles jättefint att se den, inga problem alls. Det är en ynnest att se Saoirse Ronan på film alldeles oavsett vilken roll hon spelar och att hon kommer bli hennes generation Meryl Streep känns så givet. Billy Howle i den manliga huvudrollen håller inte riktigt samma nivå men då får å andra sidan Saoirse skina desto mer.

Filmen börjar med att nygifta Florence och Edward går över en stenig strand. Dom är på väg till hotellet där dom ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det står snart klart att den fyrkantiga överklassflickan Florence och den lite mer frigjorda och ”vanliga” Edward kommer ha en del att jobba med för att få detta äktenskap att funka. Sånt dom kanske inte tänkt på innan eller trott bara ”skulle ge sig”. Som synen på sexualitet till exempel – och sociala koder.

Filmen är baserad på Ian McEwans roman med samma namn och denne brittiska författare är rätt känd när det kommer till filmatiserat skrivet material. Hans romaner Atonement (Försoning) och The Children Act (Domaren) har filmats och han har även skrivit manuset till Ondskans ansikte (från 1993, ja precis, den med Macauley Culkin).

On Chesil Beach är en fin film. Sevärd. Har du C More så ge den en chans.

Publicerat

BRAD´S STATUS

Åh, den här lille filmen kom åt mig.

Den är så liten och så anspråkslös och många vet nog inte ens om att den finns men dessa små filmer kan verkligen göra skillnad i kropp och själv om man ser dom vid rätt tillfälle. Som nu. Nu var rätt, nu var verkligen rätt.

Brad Sloan (Ben Stiller) är en vuxen man med fru och son och sonen (Austin Abrams) är på väg att söka till college. Han är duktig på att spela gitarr och vill göra något av det. Brad å andra sidan upplever att nästa fas i livet är nära, när barnen flyttar ut, när jobbet kanske inte ger så mycket längre, när kärleken till frun kanske mer liknar en vänskap. Känslan av ”var detta allt? Blev det inte mer än sådär?” gnager. Livet knackar på axeln och visar no mercy. Livet vill att man tänker efter ibland. Gör en sammanfattning, en plus-och-minus-lista. Känner efter hur det verkligen känns och det som kommer upp till ytan SKA upp till ytan.

Brad må vara man och pappa men det här är en film jag känner igen mig i. Tankarna, känslorna, tacksamheten, sorgen, nostalgin. Allt det som ibland bubblar upp och måste tas om hand för att man ska kunna gå vidare. Utan att bli vare sig PK eller too much visar filmen hur det kan vara att vara vuxen, förälder – och vid liv. En jättefin film!

Finns att se på Viaplay!

Publicerat

En ladylike sommar: GREY LADY

Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: ”I´m not gonna stop, brother!”

I mångt och mycket känns Grey Lady som en höstfilm. Lite ledsamma stråkar ackompanjerar naturbilderna av ett turistfritt Nantucket. I mångt och mycket känns filmen även som en Harlequin-roman i filmformat fast utan attraktiva läkare med sammetsbruna ögon och/eller nån fräsch ridlärare med lågt skurna Lee-jeans. Det radas upp en hel del riktigt fåniga scener, ett exempel är när ett bluesband spelar på en ”festival” i stan och publiken består av sex generiska tonårsflickor som gungar simultant fram och tillbaka och den som ”spelar” på trumpeten inte ens har den i närkontakt med läpparna.

Allt känns väldigt….B….om jag ska vara snäll. Som ett bortklippt avsnitt av Morden i Midsomer eller ett sämre Beck-avsnitt (fast på engelska). Det är definitivt inte något som håller för en hel långfilm. Den som yppade citatet som hamnade på affischen, ”Masterful….thriller” har nog aldrig sett en film förut. Nix pix, det här var inte bra. På´t igen nästa lördag!

Publicerat

BREAKABLE YOU

En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.

Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.

Finns att se på Viaplay.

Publicerat

MARROWBONE

Det märks att Marrowbone har samma manusförfattare som Barnhemmet (El Orfanato). Det är samma känsla även om den sistnämnda är en betydligt mer skrämmande film. Mannen som skrivit manusen, Sergio G. Sánchez, har denna gång fått sköta även regin och jag tycker han gör det bra.

Vi får följa fyra syskon som bor i ett hus tillsammans med sin mamma. Mamman är sjuk och dör och det är givetvis kaos och panik för barnen då ingen av dom fyllt 21 och därmed kan bli förmyndare för dom andra. Dom bestämmer sig för att mörka mammans död för att kunna fortsätta bo tillsammans som en familj.

Samtidigt förstår vi som ser filmen att familjen flytt från något och att detta något kanske återfinns även i detta hus. Det är nåt med speglarna, dom är övertäckta överallt. Det är så mycket lakan och grejer att huset ibland påminner om det i The Others.

George MacKay (storebrodern i Captain Fantastic), Charlie Heaton (från Stranger Things), Mia Goth och Matthew Stagg spelar syskonen och Anya Taylor-Joy (från Split och The VVitch) är granne och äldste sonens kärleksintresse och jag tycker alla dessa skådespelare gör sina roller med den äran. Jag bryr mig om dom och jag vill dom väl.

Genremässigt skulle jag klassa filmen som ett drama med ruggiga inslag, det är absolut ingen skräckfilm. MEN det hindrar inte mig från att faktiskt rycka till både en och två gånger när det blir läbbigt på riktigt.

Publicerat

OLYDNAD

Ronit (Rachel Weisz) är fotograf och boendes i New York. Uppvuxen i en judisk ortodox miljö fanns det inte utrymme att vara precis den man är så när hon kände kärlek och sexuell dragning till den jämngamla Esti (Rachel McAdams) flyttade hon från London, eller blev hon kanske utstött av samfundet?

Ronits pappa var en stor känd rabbi och när han dör åker hon hem till London för första gången på mycket länge. Väl där träffar hon Esti igen, Esti som nu är gift med deras gemensamma barndomsvän Dovid (Alessandro Nivola) men som helt uppenbart inte har kommit över Ronit. Dom dras till varandra som magneter och självklart är det upplagt för dramatik – på många plan.

Den här filmen är delvis skriven och helt regisserad av Sebastián Lelio, mannen som utan tvekan måste vara bäst i hela Sydamerika, eller i alla fall i Chile, på att göra filmer om starka kvinnoöden. Gloria (som han gjorde 2013), remaken Gloria Bell (med Julianne Moore) som hade biopremiär i Sverige på Internationella kvinnodagen samt Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna (från 2017). En intressant filmskapare, duktig på sitt jobb helt klart.

Olydnad (Disobedience) är helt klart en i grunden bra film men i längden blev den för högtravande för att jag på riktigt skulle kunna ta till mig den. Det var som att filmen hade en pinne i röven som jag skulle vilja avlägsna och jag tycker att überreligiösa människor är ganska svåra att förstå sig på ibland.

Rachel Weisz och Rachel McAdams är givetvis jättebra, inget annat fanns att förvänta sig men konstigt nog kände jag inte av den där passionerade kemin dom emellan. Dom spelar den bra men den känns inte. Filmen i sin helhet är alldeles oavsett sevärd även om betyget inte blir en superstark trea.

Publicerat

KUSO

När filmspanarvännen Jojje skriver om en film som Kuso är det klart att mina tentakler börjar spinna. Han skriver att ”det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder” och samma kväll som hans recension publiceras har jag loggat in på SF Anytime och hyrt filmen.

Ja, precis, den finns att hyra där. Bara DET är underligt. Kuso känns nämligen som en såndär film som ingen mer än en promille av en promille av världens befolkning skulle finna det minsta glädje i att se men samtidigt är det (nog) noll promille av världens befolkning som skulle säga att filmen är värd 39 spänn.

Kuso är en film som inte ens en wackofilmsälskare som jag finner det minsta underhållande. Den är liksom bara äcklig men inte ens äcklet är äckligt på ett ”bra” sätt. Det är vårtor och sperma och anuslarver och fekalier men det är inte alls den typ av body horror som jag läst att den skulle vara så jag blev faktiskt (om man nu kan säga detta om en film som Kuso) lite besviken. Den här filmen bjussar liksom inte på något som är ”på gränsen av vad man klarar av att se”, den är bara provocerande dålig. Sämst skulle jag säga. Kanske den sämsta filmen jag sett på 2000-talet. Ja, tamejfan, det är nog det.

Publicerat

SOM EN DANS

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu ”sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om ”vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

Publicerat

MADAME

Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.

Det vankas fin sittande middag i huset och hushållerskorna har dukat för rätt antal gäster. Tretton. ”TRETTON VID BORDET – ALDRIG!” skriker Anne och den spanska husan Maria (Rossy De Palma) får duka för en gäst till. Men det finns ju ingen gäst! Vad göra? Anne säger åt Maria att ta den platsen och motvilligt ser hon sig bli tillfixad och inföst som den fjortonde gästen, som bordsdam till den brittiske konsthandlaren David Morgan (Michael Smiley). Maria gör succé och David blir mycket förtjust i henne. Dom inleder en romans men det är något som inte ses med blida ögon av den snarstuckna Anne.

Det här är en film som visserligen slår upp redan öppna dörrar men det känns som dörrar som inte kan slås upp ofta nog. Det här med människovärde, klass, att skrapa på varandras yttre för att hitta det som verkligen betyder något, allt det är viktiga grejer. När det dessutom berättas så pass välgjort som här så blir jag glad.

Toni Collette är alltid en fröjd att beskåda och scenerna hon har mot Rossy De Palma är knivskarpa. Collette är verkligen duktig på att spela en riktig iskall bitch.

Jag tycker Madame är en sevärd film i all sin enkelhet. Snyggt jobbat av alla inblandade!

Publicerat

TANGENT ROOM

För alla fans av svensk sci-fi (hej Jojje!), här är en film att hålla utkik efter.

Fyra vetenskapsmän (tre kvinnor och en man) blir inlåsta i ett rum och får av en femte person reda på att dom kommer dö om fyra timmar om dom inte tillsammans lyckas lösa det matematiska problem som stavas parallella universum. Siffror rabblas, filmens kloka skriver ner dessa och börjar räkna.

Ekvationer presenteras, svåra ord uppradas samtidigt som dom alla fyra sliter sitt hår. Vad är det som händer egentligen? Vad är det för problem som ska lösas?

Jag tycker om smart science fiction, speciellt på film. Jag gillar minimalistiska filmer, när själva idén är grundstommen, inte värstingbudget. Tangent Room är och har båda dessa parametrar plus en story som kräver att man är med på viss hjärngymnastik, skådespelare som sköter sig bra och den känns trovärdig mitt i allt det som antagligen av vissa skulle avfärdas som flum.

Filmen är snyggt fotad och musiken (som är skriven av Jean-Paul Wall) hjälper till att försätta mig i någon form av trans för jag ÄR där i rummet i den där forskningsanstalten i den chilenska öknen och jag fattar inte vad det är som ska räknas ut men jag tycker det är spännande, klurigt och härligt att behöva tänka efter.

Filmen har visats på Bio Kaskad i Blackeberg den gångna veckan och har släppts på VoD i USA och nu hoppas jag att fler svenska filmfantaster kommer få upp ögonen för den. Med en speltid på 66 minuter kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om något amerikanskt filmbolag köpte rättigheterna och stoppade in dollarmuskler i filmen, kanske skulle det gå att göra något i stil med Lights Out fast i sci-fi-genren? Jag hoppas dock att OM det sker, att filmens manusförfattare och regissör Björn Engström får hålla i regipinnen då med. Det förtjänar han. Det är nämligen en riktigt skön film han gjort!

Publicerat

OUTSIDE IN

Chris (Jay Duplass) har suttit i fängelse i många år för ett brott han inte begått. Hans gamla skollärarinna Carol (Edie Falco) har kämpat som en tok för att få honom frisläppt i förtid och nu har det gått vägen! Chris är en fri man och han är såklart otroligt tacksam mot Carol. Carol å andra sidan är väldigt glad att Chris är ute samtidigt som hon försöker bolla ett knastrigt äktenskap med sin man och vara en närvarande mamma till en tonårsdotter. Chris känslor för Carol är dock aningens starkare än hon är beredd på. Vad vill han med henne egentligen? Hon skulle ju kunna vara hans mamma.

Det här är i sanning en liten film, en liten indiefilm som – tycker jag – är väldigt fin. Regissören Lynn Shelton har skrivit manuset tillsammans med Jay Duplass och dom har lyckats baka in väldigt mycket liv i dessa 100 minuter film. Det är ingen film som kommer gå till historien som världsomvälvande på något sätt men det är en trivsam och känslostark insyn i några människors liv.

Finns att se på Netflix!

Publicerat

DOMAREN

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!”

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. ”Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

Publicerat

TRÄDGÅRDSGATAN

Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J. Berger) är två drogmissbrukare som fallit för varandra. Med ett varsitt barn från tidigare relationer försöker dom hålla ihop både sig själva och kidsen som blivit ofrivilliga syskon mitt i härvan av brukande och det blir ingen långvarig relation men den sätter ändå spår hos dom alla fyra. Djupa spår och även sår, såna som är svårlagade även om år – många år – passerar.

Jag hyrde filmen på Itunes mitt i ett sug efter svensk ”snäll” film och det var kanske inte det bästa av drag. Jag har gjort bättre val i mitt liv, så mycket kan jag säga. Trädgårdsgatan är ingen munter pralin direkt och Gunnar Järvstads manus känns svårjobbat. Kanske hade historien gjort sig bättre i romanform, jag tror faktiskt det.

Ingen skugga ska falla på skådespelarnas insatser, alla gör sitt absolut bästa, det är snarare hur berättelsen visas på film som stör mig. Det hoppas, korsklipps, dåtid blandas med nutid ibland även i samma scen och det blir rörigt. Samma sak i en bok hade funkat bättre, i alla fall för mig och min hjärna.

Så, tyvärr, det här blev en film som hyrdes, sågs och glömdes inom en tvåtimmarsperiod (och då är filmen 1 tim och 50 min).

 

Publicerat

24 HOURS TO LIVE

Snälle söte lille rare vad lite tålamod jag har med idioti.

Jag hade sett fram emot den här filmen REJÄLT kan jag säga, actionfräs med Ethan Hawke och Rutger Hauer minsann och detta trots att Herr Hawke ser ut som en blandning av Mark Wahlberg och en bergsgorilla på affischen. Det är inte så lätt med photoshop som man kan tro. Uppenbarligen. Det tog dock bara några minuter in i filmen innan kan kände att mjäääää jag ä nog inte mä här riktigt och den känslan höll *kors i taket* i sig ända till det knepiga slutet.

Det pratas om Afghanistan och Afrika men utspelar sig i Kapstaden. Ethan Hawkes Travis Conrad (TRAVIS CONDRAD, VA??) har förlorat fru och son, är utom sig, ledsen, tröstas av svärfar Rutger Hauer och sen vips var HAN ute ur bilden. Travis är visst lönnmördare också och nån mysko tjomme erbjuder honom två miljoner dollar OM DAGEN för att leta upp och avrätta en 26-årig snubbe. TVÅ MILJONER KRONOR. OM DAGEN. Det är ungefär huuuuur o-troligt som helst hur bra prickskytt han än är. Finns ju folk som skulle göra det för en tusenlapp, kom igen, hur svårt kan det vara?

Nåja. Tjommen är ju ledsen, bitter, knarkig och ensam så han säger såklart ja och sen börjar en typ av film som mest liknar ett brainstormningsmöte på ett behandlingshem för schizofrena med extremt dålig smak. Det drar åt hämndhållet, den skjuts en del och sen…..sen…..dör Travis! Och sen vaknar han till liv med ett chips i armen. Ett chips med en klocka som räknar ner. Han har 24 timmar kvar att leva för att nån mysko sjuksköterska sköt honom full med giftigt hokus-pokus-medel och alltihop verkar ha varit okejat av Travis BÄSTA KOMPIS.

Orkar fan inte mer nu. Orkar inte förklara. Förhoppningsvis har min lilla text skrämt dig en smula så du inte – som jag – lägger 49 spänn på Itunes för att kolla in smörjan. Ethan Hawke gör givetvis sitt bästa för att reda upp skiten men inte ens han lyckas den här gången. Den är oräddbar, filmjäveln.

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.