Etikett: 2017

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Publicerat

FIFTY SHADES DARKER

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske ”borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.

Publicerat

xXx: RETURN OF XANDER CAGE

I torsdags kväll intog en fredagkväll på Filmstaden Heron City salong 1 på Grand. Omständig mening, javisst  men ändå helt sann.

För första gången på länge fick jag den stora äran att böja mig framåt och vänligt men bestämt be mannen på raden framför att stänga av mobilen då han fotade duken och facebookade oavbrutet och verkade inte ha den minsta tanke på att sluta trots att filmen börjat. Det är irriterande som fan att ha en upplyst mobilskärm i plytet normalt sett men på en 3D-visning är det ännu värre. Ögonen får liksom….spunk.

Under visningen av denna film, uppföljaren till xXx från 2002, var det fler kroppsdelar än ögonen som fick spunk, så mycket kan jag säga. Något så satans omodernt trodde jag faktiskt inte kunde få hollywoodpengar 2017 för det här är en film som skulle ha luktat härsket manschauvinistiskt rövsmör redan på åttiotalet.

Vin Diesel som Xander Cage fyller femtio i år och alla kvinnliga motspelare/sexfantasier ser ut att vara typ tolv. Det är bikinibruttor i extrem närbild och det är en ”ful” kvinnlig skådis i den andra huvudrollen och en blind kan fatta att Toni Collette som pratar genom tänderna inte är en helt igenom reko dam.

Det är så mycket med den här filmen som är så DUMJÄVLAIDIOTISKT SKITDÅLIGT och jag ids inte börja lista hela helvetet. Jag hade inga förväntningar på filmen när jag satte mig i salongen och ändå – ÄNDÅ – är den så långt mycket sämre än jag någonsin kunnat tro. Visst ringde det en klocka då pressvisningen lades klockan 20.30 kvällen innan premiären men ändå – ÄNDÅ – inte FAN kunde jag veta hur illa det skulle vara.

Pressvisning ja….hrmpf, det var alltså en pressvisning jag var på. Jag såg inte ett enda känt fejs av dom jag brukar se på ”vanliga” pressvisningar, nä det här var nånslags kompisars-kompisars-visning och det var ett jävla liv överallt. Kepsar, mobiler, högt prat och tjoande och detta i kombination med totalt värdelös 3D OCH en salong som var varmare än en redig finsk bastu. Detta kan vara en topp-fem-sämsta-filmer-jag-någonsin-sett. Det fanns ingen, absolut ingen, förlåtande eller ens försonande scen. Vin Diesel, hur fan tänkte du här?

Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen kan jag inte göra annat än att fnissa mig hes åt följande siffror: filmen hade en budget på 85 000 000 dollar och har hittills bara spelat in 24 ooo ooo dollar. En film som den här fFÅR FAN INTE gå med vinst! Det FÅR INTE göras fler! Nån jävla måtta måste det väl ändå vara på idiotierna därborta i väst?

Okej….Trump, men det här? Det här tar fanimej dumhetspriset!

 

 

.

.

Publicerat

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #256 – Filmer att se fram emot 2017

5. Superhjälteboomen fortsätter

2017 får vi återse både Thor, Loki och Doctor Strange  i Thor – Ragnarök, James Mangold har regisserat Logan, den sista filmen med Hugh Jackman som Wolverine, Gal Gadot kommer se till att hela världen vet vem hon är när Wonder Woman haft premiär, Spider-Man: Homecoming introducerar Tom Holland som den nya Peter Parker och Guardians of the Galaxy Vol. 2 samt Justice League ser dagens ljus. Börjar det bli lite too much nu?

.

.

.

4. Gorillafilmernas återkomst

War of the planet of the apes (Apornas planet: Striden på svenska) samt Kong: Skull Island har premiär 2017 och jag är sjukt pepp på båda. King Kong-trailern ger mig gåshud trots att jag sett den hundratolv gånger. Gorillafilmer FTW!

.

.

.

3. Dwayne Johnsons år

Först kommer den animerade filmen Moana (med den svenska titeln Vaiana) och sen har inte mindre än TRE storfilmer med Dwayne Johnson premiär under året: Jumanji, Baywatch och min super-pepp-film Fast & Furious 8. Peakar The Rock 2017 eller kan han bli ännu större än såhär?

.

.

.

2. Uppföljarmania

Okej, det är knappast någon ny företeelse det här med uppföljare men 2017 kommer bjuda på många och stora sådana. Transformers: The Last Knight, Soldado (uppföljaren till Sicario), Fifty Shades Darker, Fast & Furious 8, xXx: The Return of Xander Cage, Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (som på svenska blev Pirates of the Caribeean: Salazar´s Revenge), Bilar 3, T2 Trainspotting (som förut såldes in med titeln Porno), Star Wars: Episode VIII, Kingsman: The Golden Circle, World War Z 2, Annabelle 2, Pitch Perfect 3, Paddington 2, Saw: Legacy, Insidious: Chapter 4, och Dumma mej 3. Sen har vi ju dom två Världen Stannar-uppföljarna, SUPERSNACKISARNA som ALLA filmintresserade på hela jorden får snigelspår av: Ridley Scotts Alien: Covenant och Denis Villeneuves Blade Runner 2049.

.

.

.

1. Filmer-jag-är-sugen-på-fast-det-ringer-varningklockor

När Christopher Nolan gör en film blir jag ju pepp även om Dunkirk är en krigsfilm och jag inte brukar gilla såna. När Bill Skarsgård ska spela clown i nyfilmatiseringen av Stephen Kings bok Det blir jag ju pepp för att jag gillar både boken och Bill. När Terrence Malick kommer med en ny film somnar jag vid bara tanken men när det är en film som Weightless och han stoppar in Michael Fassbender OCH Ryan Gosling i rollistan blir jag pepp fast jag hatar mig själv för det. När det kommer en film som Wonder som på pappret är en riktig snyftare om en liten pojke som är deformerad i ansiktet och som ska få oss att förstå att ”skönheten kommer inifrån” då får jag lite ilningar längst ryggraden men när det är Julia Roberts, Owen Wilson och Jacob Tremblay i huvudrollerna smälter jag en smula. Och sen Life förstås. Daniel Espinosas sci-fi-thriller med Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal och Ryan Reynolds. Kan bli bra, kan bli bajs. Varningsklockorna ringer men jag hoppas jag har jättefel.

Tänk vilket hääääärligt filmår vi har framför oss!

Publicerat

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.