Etikett: 2017

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WISH UPON (2017)

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan ”blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.

Publicerat

POTTERSVILLE

Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.

Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).

Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.

Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att ”lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.

Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BOAR (2017)

 

Nu tycker jag det är hög tid för en VILDSVINSSKRÄCKIS på bloggen. Kan det vara den första? Jag tror det. Vi beger oss till Australiens vildmark där e

n ”best” försvarar sitt territorium på ett ytterst effektivt sätt (måste man ändå säga). Det är ett okänsligt djur, det här vildsvinet, han bryr sig inte det minsta om vem han frasar sönder och tuggar i smådelar.

Det är på gott och ont för mig som tittar, det är ju egentligen det enda man VILL ska ske (eftersom det är denna typ av ”monster/effekt-film”) samtidigt skulle jag önska att jag kände det allra minsta vilja i att skriva ett manus som sticker ut, om så bara det allra minsta. Men Boar är ingen sån film. Boar är EXAKT det du tror att den är.

Effekterna pendlar mellan ”herreguuuuuud så dåligt” och ”wow, det här funkar ju!” och trots att jag inte hade tråkigt när jag såg filmen minns jag den knappt såhär efteråt. Men en djurskräckis är ändå en djurskräckis och det är alltid kul att se hur filmskaparna löst det här med själva monsterdjuret. Bara CGI eller handtillverkad skapelse? Där måste jag ge filmen plus för att det är så pass lite CGI som det ändå är.

Här är en lista på resten av filmerna i temat och Boar släpps på DVD/VOD 21/11. Filmitch har också sett Boar och här är hans text om filmen.

Publicerat

A BAD MOMS CHRISTMAS

En av dom allra roligaste filmerna från 2016 heter Bad Moms. En klockren komedi, kul från början till slut med några hysteriska scener som jag för alltid kommer minnas genom att sätta saliv i halsen och skratta mig blå. Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell är en klockren trio som jag kände att jag GÄRNA skulle skulle hänga med mer. Jag blev alltså hoppetossglad när jag såg att det skulle komma en uppföljare.

Bad Moms Christmas hade premiär förra julen. Den släpptes på DVD några månader senare. Det har tagit mig fram till nu att se klart filmjäveln och som du förstår, det är INTE ett bra betyg för en film.

En första titt slutade med att jag stängde av efter tjugo minuter. Om man gör en uppföljare genom att lägga ett karbonpapper på originalet och sen BARA göra allt sämre, vafan är det att titta på? Har man inte bättre saker för sig i livet? Dessutom, att Kunis (Amy), Hahn (Carla) och Bell (Kiki) är asmysiga gör inte per automatik deras mödrar till detsamma. Ja. Precis. Mödrar. Mammor. Nu snackar vi Bad Moms på riktigt här när tjejernas morsor kommer och invaderar deras hem över jul. Det. Är. Inte. Så. Roligt.

Susan Sarandon som Carlas mamma Isis, Christine Baranski som Amys mamma Ruth och Cheryl Hines som Kikis mamma Sandy, det är tre skådisar som har det otacksamma jobbet att spela tre mammor ingen jävel orkar med. Döttrarna orkar inte och jag som tittar orkar FAN inte. Maken till jobbiga människor har jag sällan sett och där är anledningen till att det tagit mig ett halvår att se filmen. Små doser klarar magsyran, stora doser not so much.

Nu när jag arbetat mig igenom denna 104 minuter långa ”komedi” skäms jag nästan att säga att det mysigaste med filmen är tre män. Jay Hernandez som Amys kärlek Jessie, Peter Gallagher som Amys kuvade pappa och Justin Hartley som brandmannen/strippan Ty. Tacksamma roller alla tre och två av dom kräver dessutom ett rejält mått av självdistans (speciellt när det gäller dansen i eftertexterna). Men annars….fy fan vad solkigt det här känns.

Det är mycket julpynt i den här filmen men inte så mycket mysig julkänsla. Den är heller inte rolig. Att filmen klarar sig från det lägsta betyget beror på originalmammornas charm och snubbarna jag nämnde här ovan. För det där moraliska skitsnacket om att man bör förlåta sina föräldrar för all bajs som ställer till med BARA FÖR ATT DET ÄR JUL, det står mig upp i halsen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: ATERRADOS (2017)

Att som vuxen person bajsa i byxan tillhör inte vanligheterna, i alla fall om man inte kan skylla på magsjuka eller massivt intag av kombinationen katrinplommon och saltlakrits. Att sitta ensam en novembernatt och titta på dagens film – med hörlurar! – är inget jag skulle tipsa ens mina eventuella fiender om, faktiskt. Det är bra otäckt, alltså otäckt på det sättet att det var svårt att sova sen med lampan släckt. Så ja, den fick vara tänd. Jag är en människa! Hallå, jag är ingen maskin!

Den amerikanska titeln på denna argentinska film är Terrified så jag kan anta att Aterrados betyder just det. Passande titel. Verkligen passande.

Filmen utspelar sig i några hus utanför Buenos Aires där det händer en del oförklarliga grejer dagtid och – för dom inblandade – läskiga saker nattetid. Avloppsrör som låter och beter sig, möbler som flyttas runt och nåt som befinner sig i sovrummet om natten, nåt som kanske med lite tur kan fastna på film om man låter mobilen stå på inspelning hela natten?

Några parapsykologer tar sig an detta för att försöka luska i vad som hänt och händer och ja, det är väl i princip det. Allt annat är extra mos på korven, speciellt för såna som jag som ibland upplever ett viss mått av…leda…när jag ser skräckfilm då det känns som jag sett ”allt” och därmed sällan blir känslomässigt engagerad. Därför känns det extra häftigt när jag blir tipsad om en film och den levererar! Aterrados gör nämligen den, den levererar en storartad otäck skräckfilm med ett långsamt uppbyggande tempo och – givetvis – jumpscares MEN dom kommer absolut helt på pricken rätt, dvs när man inte är riktigt beredd. Dessutom är det inte en CGI-fest som utspelar sig framför ögonen, det här är mer handfast skräck, mer….verklig…om man så vill.

Så pass verklig att jag som sagt sov med sänglampan tänd. Och kanske aldrig mer kommer öppna garderobsdörren. Eller titta under sängen.

Filmitch har också sett filmen och här är hans recension av densamma. Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. 

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

Återtitten: STRAIGHT OUTTA COMPTON (inklusive THE DEFIANT ONES)

Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.

På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!

När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.

Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!

Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!

Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.

Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.

När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)

När jag såg Straight Outta Compton 2018

Straight Outta Compton – Director´s Cut

Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår

The Defiant Ones

Publicerat

Skräckfilmssöndag: JIGSAW (2017)

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: ”Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?”. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på ”skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

FIRST REFORMED

Lika ojämn som Paul Schrader är som filmskapare lika stabil är Ethan Hawke som skådespelare. I dagens film teamar dom upp, mig veterligen för första gången. Schrader som manusförfattare och regissör och Hawke som huvudrollsinnehavare i rollen som pastor Toller som, som 46-åring, försöker gå vidare i livet efter att unge sonen Joseph stupat i krig och frun lämnat honom.

Man kan tycka att trion Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Cedric The Entertainer (i förtexterna utskrivet som Cedric Antonio Kyles) på pappret är en lustiger grupp men i filmen är dom allt annat än. Jordnära, lugnt och fint skådespeleri från alla tre gör denna film till en riktig trevlig upplevelse.

”Even a pastor needs a pastor” säger pastor Jeffers (aka Cedric) och skrockar gott och visst är det så. Även om vi kanske inte behöver just en pastor i bokstavlig mening så behöver vi alla någon att lätta våra hjärtan inför. Pastor Toller sväljer sina känslor och på ytan är han ytterst beskedlig men skrapa det allra minsta på DET skalet och karln exploderar. Ethan Hawke lyckas på ett mästerligt sätt visa det på dom mest subtila sätt. Som att le och visa tänderna fast det ser ut att svida rejält, ibland bara med en ryckning i ögonvrån, ibland ser det ut som att han ska börja prata högt och tydligt men sväljer och tystnar igen.

First Reformed är en film som går att dissekera i detalj, den går att prata om och analysera men den går också ”bara” att se som en helt vanlig film. En film om sorgsna män, missförstådda kanske, om det farliga i att känna sig utanför en gemenskap, om psykisk ohälsa och lite annat smått och gott. Det First Reformed också är är en otroligt BRA film hantverksmässigt. Bra dialog, tempo och skådespeleri. Det som slog mig är att filmen är mycket tyst, det är få biljud och väldigt lite musik men den musiken som hörs är komponerad av den walesiska musikern Brian Williams som i musiksammanhang kallar sig Lustmord. Bra namn, lätt att lägga på minnet. Precis som filmen!

Filmen finns att hyra på Itunes. Väl värd varenda krona. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: GHOST HOUSE (2017)

Julie (Scout Taylor-Compton) och Jim (James Landry Hébert) landar i Bangkok. Det är starten både på deras gemensamma kärlekssemester och filmen Ghost House. Filmen handlar nämligen om vad som kan hända om man skymfar den thailändska tron på spöken genom att fotografera fel platser och sno med sig attiraljer från andliga tempel.

Hur korkat är inte det förresten? Man åker på sightseeing ut i bushen, tittar på nåt stenröse/magisk plats och får för sig ATT TA MED SIG en grej från det som thailändarna ändå ser som någon form av religiöst tempel för ”ingen kommer sakna det”. Jag menar, VEM GÖR SÅÅÅ??? Skit samma, Julie gör uppenbarligen så och tack vare detta blev det en film. Häpp.

Jag valde den här filmen till temat för att den är producerad med hjälp av thailändska pengar och inspelad i Thailand. Jag tänkte alltså att det skulle bli något helt annat än en vanlig amerikansk dussinskräckis och det visade sig bli både och på nåt vis.

Uppbyggnadsmässigt är Ghost House som vilken Hollywoodskräckis som helst med jump scares i parti och minut, rassliga, knastriga spökdamer som haltar/flyger fram och ganska fåniga skådespelarinsatser MEN jag märker att det blir ett mervärde både av drönarvyer över Bangkok och dom thailändska skogarna. Kulturkrocken gör historien läbbigare än den hade varit utan och känslan av att Julie och Jim faktiskt är väldigt många mil hemifrån och inte det minsta trygga är också ett plus.

För att summera upplevelsen måste jag erkänna att jag känner mig nöjd. Det här är en stabil skräckfilm som gör det den ska helt enkelt. Men ibland verkar det enkla vara väldigt väldigt svårt.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

THE ONLY LIVING BOY IN NEW YORK

Tycker du postern andas nån obskyr Michael Haneke-film med Isabelle Huppert i huvudrollen? Jag kan säga att ingenting kunde vara mer fel.

Det här är höst-mys-i-pys med ALLT du kan tänka dig att du vill se i ett höst-mys-i-pysigt New York. Central Park i höstfärger, vyer, inzoomade entréer, lugn pianomusik och låtar med Lou Reed, Herbie Hancock, Bob Dylan och – givetvis – Simon&Garfunkel.

Det är en mysig Pierce Brosnan, det trevliga Cynthia Nixon (aka Sex and the City-Miranda som tidigare i år försökte bli guvernör i New York), det är Jeff Bridges med bra hår, Kate Beckinsale som love interest och nykomlingen Callum Turner i huvudrollen som Thomas Webb, hipsterkillen med korta byxor, strumplösa skor, bångstyrigt hår och Clark Kent-glasögon.

Filmen är regisserad av Marc Webb, mannen bakom The Amazing Spider-man-filmerna och (500)Days of summer och jag måste ju erkänna att dagens film har mer gemensamt med den sistnämnda än dom första två. För egen del blev filmen en välbehövlig låtsas-semester i den där staden som är så jäkla trevlig men som ger alldeles för mycket jetlag för att jag ska orka åka dit så ofta. Tänk vad nittio minuter film ändå kan uträtta! Häftigt ju! New York om hösten, är det inte bland det mysigpysigaste man kan tänka sig? Ungefär som Fargo på vintern och Varberg på sommaren.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

MY COUSIN RACHEL

Efter att ha sett kostymfilmernas kostymfilm på Malmö Filmdagar – The Favourite – lider jag av att jag inte kan se om den förrän den har premiär nångång i början av 2019 (eller med lite tur på Stockholms Filmfestival i november?). Jag lider dock på ett ändå rätt kreativt sätt. Jag försöker leta upp/se om filmer med någon av The Favourites huvudrollsinnehavare i centrum och det finns en hel del av välja bland – och en hel del jag hittills missat. My cousin Rachel är en sådan film.

Rachel Weisz spelar huvudrollen tillsammans med Sam Claflin (killen i rullstol i Livet efter dig) i en film regisserad av Notting Hill-mannen Roger Michell. Han har även skrivit manuset som är baserad på en roman av Daphne Du Maurier, den brittiska författaren som 1938 skrev romanen Rebecca och sedan The Birds och Jamaica Inn, tre böcker som gett upphov till tre filmer regisserade av Alfred Hitchcock. Hon har även hittat på storyn som ligger till grund för filmen Rösten från andra sidan (originaltiteln är Don´t look now, ja precis, den med en naken Donald Sutherland, scenen man aldrig glömmer *host* pubesbehåring a la lovikavante *host*), en story som tre år efter filmens premiär 1973 skrevs om till en roman vid namn Don´t look know (svensk översättning: Vänd dig inte om)

Daphne Du Maurier skrev My cousin Rachel 1951 och det här är tredje gången den filmatiseras. 1952 med Olivia de Havilland och Richard Burton huvudrollerna och 1983 med Geraldine Chaplin och Christopher Guard. Den här gången är det som sagt Rachel Weisz som spelar Rachel, kvinnan som blir änkling när maken dör, maken som är kusin med Philip (Sam Claflin). Philip börjar misstänka att det kan vara Rachel som mördat sin man aka kusinen men får svårare och svårare att hålla tankarna i styr när hans kärlekskänslor för Rachel blir starkare och starkare. Hon är ju så vacker och så charmig och framförallt, så mystisk.

Både Weisz och Claflin är spot on i denna film, hon i 1800-talsmudering (om än inte alls så storslagen som i The Favourite) och han med kombinationen kåta men valpiga ögon. Han verkar ha fastnat i ”stark-men-svag-mannen-facket” då han, trots att han ser ut som en snäll machoman, i film efter film är så pass ”svag” att han faller för  dessa”starka kvinnor” han inte borde falla för. Jag skriver vissa ord inom citationstecken eftersom jag inte anser det vara en svaghet att falla för ”starka kvinnor” utan precis tvärtom men i filmerna skildras det i viss mån som en brist på karaktär att han inte kan hålla sig borta TROTS att han borde veta bättre.

För alla som gillar den moderna kombinationen av svart och beige i inredning och kläder borde detta vara nirvana. Några andra färgtoner existerar knappt. Rael Jones har komponerat musiken, en generisk summa noter som gör sitt jobb men inte fastnar i det musikaliska muskelminnet.

I mångt och mycket symboliserar känslan av musiken hela filmen. Den gör jobbet medans jag tittar men ingenting stannar kvar. Det är inget fel på kemin mellan Weisz och Claflin, regin är okej, hela hantverket är stabilt. Ändå finns det inte en enda liten hulling i filmen som hakar sig fast. Berättelsen är antagligen inte tillräckligt hisnande eller unikt, det finns dussintals filmer i denna genre och jag undrar om inte dom flesta av dom är bättre? MEN, jag måste ändå säga att intensiteten i sista halvtimmen gör att jag ändå känner mig nöjd med filmen. Den är sevärd, det är den.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FERAL (2017)

Vi har sett det förut och vi kommer garanterat få se den igen, det där med ett gäng ungdomar som ska ut i skog och mark, långt bort från civilisationen och som brukligt – shit goes down!

Här är det tre par som ska ut på en liten tältsejour tillsammans, två straighta par och ett lesbiskt (om nu det har med saken att göra…vilket det har….kanske….?). Självklart är dom inte ensamma i skogen och som du ser på affischen, det är NÅT som gömmer sig bland buskarna som gillar att mumsa på människokött. Rätt rejält dessutom.

Det är inga, för mig, kända fejs i rollistan men det gör inget och det stör inte, dom gör alla det dom ska. Regissören Mark Young är för mig även han okänd men jag får en känsla av att man borde hålla koll på honom framöver, speciellt om han fortsätter göra film i den här genren och med samma ESS i make-up-teamet som han har här. Det är nämligen väldigt snygga effekter, om man nu kan kalla brutal-gore-blodiga söndertrasade kroppsdelar ”snygga”.

I kategorin dumma-kids-i-skogen är det här en riktigt sevärd film och kanske just för att kidsen är korkade på ett lite annat sätt än vanligt. Eller….dom är inte ”bara” korkade, inte allihop i alla fall. SÅ gillar du genren, se till att hålla utkik efter Feral och se den. Ensam och i nattmörker. Ett tips bara.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Publicerat

GEOSTORM

För oss katastroffilmsälskare är det en självklarhet att kasta ett förutsättningslöst getöga på Geostorm trots den shitstorm filmen verkar ha fått utstå bland kritiker.

Regisserad av mannen vars namn för mina tankar till en Marvel-skurk – Dead Devlin – och med en hel del stora namn i rollistan känns filmen som en förklädd B-film. Den vill få oss att tro att det är förstklassig action vi ska få bevittna, Ed Harris är ju med och Abbie Cornish – och Andy Garcia för bövelen! Den trion litar jag fortfarande på men det var länge sedan som namn som Gerard Butler och Jim Sturgess borgade för någon form av bestående kvalitet i mina ögon och det är dom som är med mest i filmen. Så… ja, vad ska man säga om detta? Vad SKA man säga?

Geostorm är inte så pjåkig som man kanske kan tro MEN det är heller inget mästerverk. Det är inte ens en BRA film men den är rätt underhållande under tiden den håller på (jobbig mening det där). Effekterna pendlar mellan att kännas påkostade och right on target med att få mig att fnissa i mjugg. Det kan således inte bli helt godkänt här men jag tänker heller inte såga filmen jäms med fotknölarna. Njääääää, helt enkelt. Ett ”sådär” blir betyget.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: NAILS (2017)

Jag har märkt att jag har någon konstig fetisch för filmer där huvudpersonen av en eller annan anledning är inspärrad mot sin vilja. Det ultimata är när det kretsar kring ett mentalsjukhus, det är obeskrivligt obehagligt, men det funkar även med vanliga sjukhus och speciellt om det gäller en sjuk person som har svårt att kommunicera med omvärlden.

Dröm då om min förvåning när Nails visade sig vara bulls eye när det kommer till sånt här. En kvinna, Dana (Shauna Macdonald) blir påkörd och förd till sjukhus med svåra skador. När hon vaknar till visar det sig att hon har sår i pannen, ena armen sitter fast som i ett skruvstäd pga jätte-av och hon har en slang i halsen. Hon kan alltså inte prata men hon är med i matchen och förstår allt som hänt.

Hon får en dator som talar när hon skriver och kan på så vis prata med sin man, dotter och sjukhuspersonalen men hon kan inte få fram några egna ljud. Inga skrik eller så.

En natt vaknar hon till av att det är någon i rummet, hon tycker sig uppfatta någon som rör sig men kan som sagt varken ropa på hjälp eller göra sig förstådd på andra sätt. När hon försöker förklara för personalen vad som hänt tar dom henne inte på allvar MEN hon lyckas till slut få en kamera installerad för att kunna bevisa det som händer nattetid. Grejen är bara det att ingenting syns på skärmen men att någon – något – är i rummet är helt solklart!

Alltså, vad härligt det är att ÄNTLIGEN kunna skriva att jag hittat en skräckfilmspärla, för jag tycker verkligen att Nails är en sådan! Mystisk, otäck, ganska långsam, panikframkallande och med superbra effekter och kameraarbete som får mig att prutta i byxan inte bara en gång. Inte bara två heller. Eller tre.

Det här är manusförfattaren och regissören Dennis Bartoks första långfilm och jag HOPPAS han får göra mer. Kanske en Nails 2 om inte annat? Jag är på!

Här är en lista på resten av filmerna i temat.