Etikett: 2017

Publicerat

HERR OCH FRU ADELMAN

Hur gestaltar man ett 45-årigt passionerat äktenskap på film på bästa sätt? Man har två timmar på sig och det borde finnas väldigt mycket att berätta. Fyra och ett halvt decennium med allt vad det innebär av ungdom och åldrande, av kläder och scenografi och av händelser som formar personerna i centrum.

Herr och fru Adelman, Victor och Sarah, spelas av Nicolas Bedos och Doria Tellier och dom spelar sina roller filmen igenom med mer eller mindre smink och mask. Det är en av filmens smartaste och starkaste kort kan jag tycka, jag ser att det är dom och dom åldras gemensamt även om personligheterna inte alltid dras åt samma håll.

Mitt enda egentliga problem med filmen är att jag inte förstår vad Sarah såg hos Victor där i relationens allra första fas. Jag tror att jag hade behövt det för att dras in i historien på det sätt filmen förtjänar, istället satt jag med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och lite klåda i pannan. Sarah din dumma jäkel, vad ska du med den där egocentriska drummeln till? Konstnärsmän som sätter sig själva på en pidestal och Quinnor som tillåter dom vara kvar däruppe, som i princip eldar på det hela, som förminskar sig själva, som daddar och hjälper och fixar och curlar, alltså JAG FATTAR DET INTE.

Nu låter det kanske som att jag retar upp mig jättemycket på filmen men det är verkligen inte sant. Herr och fru Adelman är en BRA film, helt klart. Den är välgjord och har en kärlekshistoria som är värd att berätta (även om JAG inte förstår den) och kanske kan den lära oss ett och annat gällande långa förhållanden och det här med att våga släppa taget. Filmens manus är dessutom skriven av filmens två huvudpersoner och regisserad av Herr Adelman himself OCH dom är ett par även i verkligheten. Kanske är DEN informationen det allra mest intressanta med hela filmen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Var det någon av mina filmspanarvänner som också gjorde det? Jag minns inte. Men dyker det upp någon recension så hamnar länken till den här. Jag pratar om filmen i avsnitt 111 av Snacka om film också. Lyssna här vettja.

 

 

Publicerat

THE MEYEROWITZ STORIES (NEW AND SELECTED)

Det här gör mig SÅ glad! Den här filmen gör mig SÅ glad! Fasiken alltså, jätteglad! Att se Adam Sandler castad i en RIKTIG icke-flams-trams-roll igen, jag vill bara klappa händerna tills jag får stickningar, ropa ”Vad är det jag alltid har sagt? Adam Sandler ÄR bra!”, droppa micken och vända på klacken.

Han är helt underbar i rollen som Danny, den haltande storebrodern Meyerowitz som varit hemmapappa i hela sitt liv, är jättetajt med sin unga vuxna dotter Eliza (Grace Van Patten) och är nyseparerad. Nu tvingas han sova på soffan hos sin åldrande pappa, Den Store Konstnären Harold (Dustin Hoffman) och dennes fru, hippiealkisen Maureen (Emma Thompson). Kanske ingenting man strävar efter i vuxen ålder men Danny försöker göra det bästa av situationen. Eliza ska precis börja på college och då är han liksom ensam, på riktigt.

Det fadern Harold verkar fokusera mest på, bortsett från sitt eget missförstådda geni och skulpturer gjorda för många decennier sedan, är yngste sonen Matthew (Ben Stiller). Han är framgångsrik, upptagen och förmögen och lägger inte många sekunder av sin fritid på vare sig föräldrarna eller den något udda lille sonen Tony som han inte verkar träffa så mycket i verkligheten, det blir mest mest facetime. Eller…..försök till detta.

Det här är alltså en film som är skriven och regisserad av mannen bakom The Squid and the whale, Mistress America, Margot at the wedding, Frances Ha och While we´re young: Noah Baumbach. En ytterst stabil filmmakare i mina ögon och ett välkommet tillskott till Netflix Original-filmerna som kanske inte alltid bjussar på högkvalitativ underhållning. Men The Meyerowitz Stories ÄR precis detta, det är två timmar kanonfilm som går som et HUJ förbi hornhinnorna, hjärncellerna och magen. Riktigt supermysigt måste jag säga.

För ordningens skull ska jag tillägga att Emma Thompson och Grace Van Patten och Elizabetg Marvel (som spelar systern Meyerowitz) spelar sina roller med den äran, precis som Ben Stiller OCH Dustin Hoffman. Det är alltså inte enbart Adam Sandler som briljerar. Det är alla. Men det är Adam Sandlers närvaro som gör mig gladast. Han är så fin.

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

KORPARNA

När jag såg trailern till Korparna trodde jag att det var en film som utspelade sig under samma tidsperiod som Utvandrarna. Det visade sig vara väldans fel. Korparna handlar om en bonde, hans familj och vedermödor och när filmen börjar är det 1978. 1978!

Exakt var i Sverige den där anskrämliga bondgården är belägen förtäljer inte historien men det pratas rejäl ståkkhålmska trots att den unga flickan ”från Stockholm” som kommer till byn på besök verkar vara lika udda som en längdskidåkare i Kenya.

Bonden och familjefadern Agne (Reine Brynolfson) kämpar på med sitt arrende och har inte mycket annat för ögonen än att försöka flytta en sten, sörpla i sig vattnig potatis, fläsk och sås och bete sig som en douche mot sina två söner. Den äldste sonen Klas (Jacob Nordström) har inga planer på att vara fadern till lags men han vet att det som tas för givet är att han tar över gården. Frun Gärd (Maria Heiskanen) är den enda som utstrålar det minsta värme men det är inte yppigt passionerat quinnligt mys vi pratar om här, nej det är en karg värme, en sådan som är slutprodukten då en människa aldrig får något varken gott, snällt eller fysiskt tillbaka i ett förhållande.

Korparna är en film som i min värld helt saknar existensberättigande. Jag förstår inte värdet i att ge en film som denna ekonomiskt stöd på något plan då den inte har något nytt eller väsentligt över huvud taget att berätta. Korparna är en film som ger svensk-film-belackarna vatten på sin kvarn då den här filmen är PRECIS som många TROR att ”svensk film är”. Men nej, svensk film är inte alls som Korparna, Korparna är som Apflickorna, Det är filmer som med ett kreativt foto lockar filmtittare som uppskattar konstnärlig film för ja, Korparna är mycket mer av en bildmässig installation än en fungerande film, i alla fall för mig.

Jens Assur är en fantastisk fotograf men steget från att vara det till att bli filmregissör är ganska långt. Det krävs en engagerande berättelse, det krävs personregi och av detta ser jag ingenting i Korparna. Jag ser dock perfekt uppställda traktorer i motljus, vackra isiga fåglar, grusvägar som placeras perfekt vertikalt längst till vänster i bild och en konkav son med kamera som smyger omkring bland strån på en äng.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte en bra film. Det Korparna dock har är kanske den pinsammaste sexscenen svensk filmindustri någonsin skådat – och DET vill inte säga lite. Den tog aldrig slut. Och den gnisslade tamejfan så torftigt och kliniskt var den. Hade man varit en fluga på väggen hade man känt en svag doft av potatisskal, frustration och ammoniak i rummet.

Personligen är jag även så urbota less på filmer med en ofungerande far i centrum att skulle kunna fräsa. Räcker det inte snart? Hur många såna här filmer ska man behöva tugga sig igenom innan man får se en man som faktiskt rannsakar sig själv, analyserar sitt beteende, förändrar sig själv och sin livssituation och beter sig SOM FOLK? Filmens Agne är som Orup skulle ha uttryckt det, ”en spillra av en man”, men han är en man som det är omöjligt att känna medlidande eller förståelse för. Att han ens kunnat bli gift, det är fan en gåta!

Jag visste inte detta innan jag såg filmen men Korparna är baserad på en roman med samma namn skriven av Tomas Bannerhed och som fick motta Augustpriset 2011. Jag kan tänka mig att boken är en betydligt mer angenämare läsning än filmen var att beskåda. Och jag kan inte göra annat än hålla med min filmspanarkompis Jojje som efter visningen kläckte idén om att filmen Korparna istället skulle ha blivit en perfekt coffeetablebook. DÄR hade du kunnat göra riktig nytta Jens Assur.

I veckans avsnitt av Snacka om film snackar jag lite mer om den här filmen och jag såg den på Malmö Filmdagar tillsammans med filmspanar-Jojjenito. Här är hans tankar om filmen.

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

DE BEDRAGNA

När jag satt och tittade på Sofia Coppolas nya film som på svenska heter De Bedragna (i original The Beguiled) kunde jag inte sluta fundera på Bechdeltestet.

Jag har skrivit om det förut (här till exempel) och min åsikt är fortfarande att det är ett ytterst värdelöst sätt att mäta det här med vettig kvinnlig inblandning i film. För att klara testet måste filmen innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Jahopp. Det var det. Är det viktigt för att en film ska vara sevärd/jämnställd/politisk korrekt? Uppenbarligen är det så för många men jag köper inte det argumentet.

Som här till exempel.

De bedragna är en film regisserad av en kvinna med sju starka namngivna kvinnliga rollfigurer, alla med sin egen utmejslade personlighet och EN ynka man. Ändå är det tveksamt om filmen skulle klara Bechdeltestet då i princip varenda bildruta handlar om och syftar till mannen i centrum och kvinnorna som svassar runt honom med sin nedtryckta frustrerade sexualitet och brist på beröring och bekräftelse. Jag skiter en hel hög i om filmen får ”godkänt” eller inte, det spelar ingen roll annat än att det bevisar för mig att Bechdeltestet inte är något annat än rent larv.

En bra film är en bra film är en bra film oavsett kön på regissören, oavsett kön på rollfigurerna. Är det en välskriven historia som engagerar och berör så spelar könet absolut ingen roll, inte på någon av alla inblandade. Tycker jag. Måste tillägga det, då jag vet att många är av motsatt synpunkt. Men om man kan se en film som De Bedragna och ÄNDÅ hitta nåt kvinnosaks-jämlikhets-grej att klaga på då kanske man ska se över sitt liv och vara tacksam för att man inte har RIKTIGA problem att brottas med.

Svinbra film. Jag har inget mer att tillägga. Nicole Kidman, Colin Farrell, Elle Fanning, Oona Laurence och Kristen Dunst är härliga att se. Och i mitten av november får vi se Kidman och Farrell tillsammans igen, i en film jag redan har sett och som definitivt kommer finnas med när filmåret 2017 ska sammanfattas här på bloggen. Men fram tills dess, njut av Sofia Coppolas näst bästa film. Den här alltså.

 

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

ESCAPE ROOM

På förra årets konferens tog jag med mitt färgbutiksgäng till ett ställe i Stockholm som heter Roomescape. Ett perfekt sätt att utveckla samarbetsförmåga och laganda tänkte jag och bokade rummen Bunkern och Zombie Lab. Min förhoppning om aktiviteten stämde, det VAR ett bra sätt att fördjupa teamwork på. Det var också jättesvårt, spännande och extremt stressande. Och läbbigt. Jag som var i zombielaboratoriet tyckte verkligen det. Riktigt verklighetstroget med skärmar där man såg zombies som försökte ta sig in och vi hade en timme på oss att tänka ut VAD vi letade efter, varför och hur. Det enda vi visste var att OM vi lyckades skulle zombisarna inte kunna ta sig in i rummet.

I den här filmen är det entreprenören Brice (Skeet Ulrich) som äger ett Escape Room-ställe och som i sin iver att ”pimpa” ett av rummen kommer över en trälåda i en second hand-butik. Nu är det inte vilken låda som helst, det är en demooooooooon i lådan och om detta är affärsinnehaverskan (WTF! Sean Young!) väl medveten. Hon tror så stenhårt på detta att lådan inte är till salut. Brice skiter dock i vilket och snor lådan (okej, han lämnar en liten bunt pengar efter sig men det är ändå stöld….är det inte?).

Samtidigt har fyra ungdomar bokat in sig för ett besök på Escape Room. Dom vill göra något speciellt tillsammans och speciellt it will be. Ett rum fullt av ledtrådar och 55 minuter på sig att lösa gåtan. Varenda sekund räknas. Inga mobiler är tillåtna, det är ljudisolerat och precis som för vårat gäng i Zombielabbet så tar det ett litet tag innan dom acklimatiserar sig till uppgiften. Men sen så…

Det här var riktigt riktigt dåligt. Hade jag haft ett överskott av ruttna tomater och en iver att tokstäda hade jag kastat dessa på TV:n och buat högt, sådär som engelsmän med peruk gör åt varandra i parlamentet. Det finns ingenting med den här filmen som gör den sevärd, ingenting mer än dom sekunder Sean Young är i bild och då får man dödångest för man fattar att om HON är sådär gammal så är JAG rätt till åren kommen själv. Mitt tips blir istället att prova grejen på riktigt istället. Det finns på många ställen och kostar inte skjortan.

 

Publicerat

THE NILE HILTON INCIDENT

När en film med svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudrollen vinner Juryns pris på Sundancefestivalen så kan jag inte låta bli att både bli både glad, imponerad och pepp.

Tarik Saleh har både skrivit manus och regisserat filmen och med egensinniga Metropia (2009) och den kanske inte lika utmanande Tommy (2014) i bagaget känns han både spännande och som en underdog i mina ögon. Att Fares Fares kan agera behöver ingen övertyga mig om och han känns som ett solklart val i rollen som den idoge egyptiske polismannen Noredin som ska försöka lösa mordet på en vacker sångerska på ett hotellrum i Kairo.

Filmen känns väldigt autentisk filmad även om filmens Kairo i verkligheten är Casablanca i Marocko. Att den även (som jag kan bedöma) utspelar sig på originalspråk är ett extra plus för filmen men kanske inte för mig. Jag är larvig på det sättet, det blir ett litet extra hinder att ta sig över oavsett om språket är japanska, kinesiska, ungerska eller arabiska. Jag måste läsa texten hela hela tiden, kan inte missa det minsta för då känner jag mig helt borta och jag märker att när tempot sänks i den mittersta tredjedelen av filmen så zonar jag ut och upplever ett segment av redig seghet. Kanske till och med trötthet. Ja, kanske dåsade jag till och med bort för en stund.

Hur det än var med den saken så vaknade jag till liv och märkte att jag inte missat särskilt mycket. Den känslan är såklart skön för mig MEN inte ett plus för filmen. Summa summarum, lite gott lite blandat lite surt lite salt och en hel del screentime av en rökandes Fares i profil.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar. Här är mina filmbloggande vänners tankar om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

MOTHER!

Med ett CV som Darren Aronofskys är det svårt att vara likgiltig när det vankas en ny film. Hans filmer har en enormt hög lägstanivå med droghallucinationer i Requiem for a dream, drömlimborullen The Fountain,  balletthrillerdramat Black Swan och min personliga Aronofsky-favorit till dags dato:  The Wrestler. Den enda egentliga avåkningen från motorvägen som leder till dom allra största regissörerna i modern tid är det bibliska sömnpillret Noah.

Men nu är det alltså dags för Mother! och jag känner mig både förstummad och förstoppad och jag ska försöka förklara varför.

Mother! utspelar sig i ett stort hus, ett kråkslott om du vill. Nyrenoverat av den superhändige – och namnlöse – frun i familjen, spelad av den upprättgående porslinsdockan Jennifer Lawrence. Hennes man, Den Store Författaren Som Tappat Inspirationen, är så uppe i sin egen röv att han inte ser vare sig henne, husets förvandling, att han kanske borde försöka sig på att vara lite fysisk med frugan from time to time eller reagera på att hon behöver mycket medicin för att hålla måendet i schack. Han spelas av Javier Bardem, en roll som borde vara som klippt och skuren för honom men – för mig – blir det mest en parodi. En uttrycksfull egocentrisk man med gummiansikte och stora ledsna hundögon som är gift med ett övermedicinerat nervknippe och tillika…barn.

Ja, hon känns så. Som ett barn. Hon skrider fram genom rummen med genomskinligt nattlinne och perfekta former men utstrålar bara marginellt mer kvinnlighet än en tioåring. Det kommenteras till och med i filmen då en man (Ed Harris) kommer på besök: ”Din fru? Jag trodde hon var din dotter!” Och i nästa sekund ska man alltså köpa att hon ensam har totalrenoverat en jättekåk med allt vad det innebär av bärande, släpande, lyftande, sågande,, målande, rördragning, eljobb, fixande och trixande. Nåja. Jag ska inte snöa in mig på det här, det finns annat att fundera över.

Filmen är två timmar lång. I 2/3 av filmen har den mig i sitt våld, jag äter den ur handen och jag förstår inte varför. Den skaver, den känns konstig, olustig,  skådespelarna beter sig jätteunderligt och jag vet inte om det beror på manuset eller på felcasting. Den är otäck också filmjäveln. Huset gör ljud ifrån sig, det kastas in jump scares och jag funderar på åt vilket håll filmen ska vrida sig. En thriller, ja det står tämligen klart. Skräckfilm, nä…inte va? Eller…kanske? Familjedrama? Kärleksfilm? Om vi säger såhär….den sista tredjedelen rör om i grytan så att filmen inte är i närheten av samma ”typ” som dom första två och jag gillar det inte. Tror jag.

Det finns så mycket att inte tycka om med Mother! men ändå fascinerar den mig. Den är ofullständig på ett vis för att i nästa sekund kanske till och med vara smart. Med andra skådespelare kanske betyget hade blivit högre, jag vet inte. Å andra sidan är vissa scener nere på en etta och skvalpar. Men slår jag ihop allt så måste jag ändå ge den godkänt, den var underhållande på ett ytterst mystiskt och taggigt sätt. Jag skulle dock inte råda någon att se den, som ett filmtips alltså. Så den får en trea men en trea jag egentligen inte kan stå för.

Publicerat

WILSON

Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.

Regissören Craig Johnsons förra film var den underbara The Skeleton Twins och Wilson är en film i samma anda. Finstämd och känslig, tung men charmig, tankeväckande och mysig. Woody Harrelsons Wilson är en udda filur, en mycket speciell medelålders man och om man kan vara  en social ensamvarg så är det precis vad han är. Rädd och konfrontativ samtidigt. Snacksalig och gränslös men samtidigt målmedveten och empatisk. Och det är just det där med ensamheten han har så svårt för. Alla lämnar honom.

Hans enda två vänner flyttar till St Louis, kvar är han och hunden. Frun Pippi (Laura Dern) drog redan för 17 år sedan, med ett foster i magen och ett fast beslut att göra abort. Nu blir Wilsons gamle far hastigt sjuk och han tvingas lämna sin stad för en ny. Samtidigt rannsakar han sitt liv och känner efter hur mycket han saknar ett familjeliv. Så han letar upp Pippi och VOJNE, han är in for a secret treat som man säger.

Woody Harrelson är underbar, helt freaking underbar. Han kan sätta guldkant på vilken medioker film som helst och det visar han verkligen nu. Filmen är nämligen sådär, för att vara diplomatisk. Tveksam trovärdighet på storyn, stora hopp i berättandet och på helt fel ställen, det känns konstigt att regissören valt att inte visa känsloyttringar under en del rätt viktiga scener och en irriterande överspelande Laura Dern.

Jag kan inte låta bli att tänka vad Kristen Wiig hade kunnat göra med Laura Derns roll. Eller kanske vem som helst. Laura Dern är riktigt annoying här faktiskt.

*Filmerna jag såg var The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri. Recensioner av dessa filmer kommer i samband med att filmerna har biopremiär.

Publicerat

VICTORIA & ABDUL

Drottning Victoria (Judi Dench) hade det inte så roligt. Det var inte tal om att ha någon egentid, jobbet tog liksom aldrig slut. Hon var drottning av  det Förenade kungariket Storbrittanien samt kejsarinna av Indien och mot slutet av sin regeringstid höll hon på att dö av leda. När den långe vackre indiern Abdul Karim (Ali Fazal) kommer till Buckingham Palace för att överlämna en gammal indisk peng till henne händer det något inom henne. Hon SER honom. Hon tycker han är vacker. Att han är intressant. Att han dessutom passerar gränsen för hur man får vara och prata med en regent finner hon uppfriskande, så pass uppfriskande att hon vill att han ska stanna i landet – och hos henne.

Ibland kan det vara rätt skönt att se en film som ”bara” är gullig. Victoria & Abdul är en genomsnäll film som jag har svårt att tro retar upp någon. Judi Dench är jättebra som drottningen och Ali Fazal kommer säkert sätta en del hjärtan i brand med sin charmiga uppenbarelse.

För mig är det här en film som går in genom ena ögat och ut genom andra, det är ingenting som fastnar, egentligen inte heller något som berör MEN det är okej, filmen funkar ändå. Som förströelse. Som lite leende uppåttjack en liten stund.

Det är Stephen Frears som regisserat filmen och betänker man att några av hans senaste filmer är The Queen (med Helen Mirren som äldre drottning), Philomena (med Judi Dench som gammal tant) och Florence Foster Jenkins (med Meryl Streep som gammal sångfågel) så är det knappast chock-varning på att han valt att göra Victoria & Abdul. Han är som en Lasse Hallström men med äldre kvinnor i fokus. Inte pjåkigt alls även om det inte är min gå-ner-totalt-i-brygga-kopp-the.

Jag såg filmen som invigningsfilm på Malmö Filmdagar ihop med mina filmspanarvänner som var på plats. Här är deras tankar om filmen.
Jojje
Carl
Henke

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 107 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

DET

Ja, jag läste Stephen Kings bok Det när jag var yngre. Ja, jag älskade den. Ja, det är en tegelsten men det är en älskad tegelsten och jag har kånkat runt den i många flyttar och den har alltid haft en iögonenfallande plats i min bokhylla. Det är nåt med den där förlorarklubben som jag kunde identifiera mig med som ung och ja, även som vuxen faktiskt.

Det var många år sedan jag läste boken men det hindrar inte att jag sett fram emot filmatiseringen av boken. Andy Muschietti regisserar, ett gäng alldeles strålande barnskådisar har kontrakterats, Bill Skarsgård är Pennywise och handlingen är framflyttad till slutet på 80-talet istället för bokens 50-tal. En lysande idé för övrigt.

Det finns några små problem med Det som film som jag ser det, som till exempel att det är en skräckfilm som inte är så väldans otäck. Det finns dock desto mer plus och det är DET som gör att jag tycker Det är en väldigt bra film. Det är en ”riktig film”, en film med en historia som har flera lager, den har många intressanta och välskrivna karaktärer där i stort sett alla utvecklas under filmens gång, den är välgjord både i det stora (som i CGI-effekter) och det lilla (smink, scenografi). Musiken är välbalanserad, det finns uppenbart uträknade jump scares men det strösslas inte onödigt mycket med dom och mitt engagemang för rollfigurerna håller en jättehög nivå filmen igenom.

Jag har således ingenting att klaga på annat än att jag inte blev så rädd. Å andra sidan är jag en hårdhudad 45-åring, det finns många yngre än jag som kommer förfäras över filmen på hela andra sätt än jag. Nu ser jag verkligen fram emot del 2 och vilka skådespelare som kommer castas som dom vuxna varianterna av förlorargänget. Jag tror det kommer bli svårt att klå kidsen i charm dock. Bättre gäng barnskådespelare har sällan skådats!

Med Jaeden Lieberher som Bill i spetsen går Jeremy Ray Taylor (Ben), Sophia Lillis (Beverly), Finn Wolfhard (Ritchie), Chosen Jacobs (Mike), Jack Dylan Grazer (Eddie) och Wyatt Oleff (Stanley) strax bakom och det är verkligen ett gäng som kommer gå till historien på SÅ många sätt, precis som Bill Skarsgård kommer att kunna åka runt på Comic Cons  världen över till döddagar utklädd till en clown med aningens överarbetat garnityr. Att Det redan är en av dom mest framgångsrika skräckfilmerna genom tiderna förvånar mig inte alls, inte i en tid kommunikation med emojis och übersnabb tydlighet är A och O. Ingen med färgseendet i behåll kan missa kombon röd ballong och gul regnjacka.

Steffo och jag pratar mer om filmen i avsnitt 107 av Snacka om film.

Publicerat

FUN MOM DINNER

Har man bara rätt namn och rätt kompisar så kan man få nästan vad som helst gjort. Se bara på Julie Rudd.

Julie Rudd har varit ihop med sin Paul sedan 1995 och lever ett till synes lyckligt två-barns-mammaliv med honom. Sen skrev hon ett filmmanus om ”tossiga mammor” som tycker mammalivet suger kamelpung, hon slänger in lite ”skön drogromantik” (där maken givetvis hoppar in som ”skön sidekick” i drog-provsmakningsaffär – med judemössa – en roll han ALDRIG tagit i med tång om inte frugans film behövde lite stjärnglans), det vankas lite otrohet-som-det-görs-tydligt-klart-för-att-det-är-100-%-omoraliskt-och-därför-löper-hon-aldrig-linan-ut (det blir bara en puss uschianemej), det skrivs in lite flirt-mellan-äldre-kvinna-och-mycket-yngre-och-samtidigt-så-jätteful-kille-att-ingen-seende-människa-tror-på-personkemin och samtidigt, mitt i all denna bröte av obegripbar ”mammahumor” är två fäder bifigurer (Adam Scott spelar den ena och ja, vadfan ska han göra när både han och frugan Naomi Scott producerat denna skithög till film, han får väl ställa upp, liksom) och båda är så satans SLUT som människor att jag tvivlar på att dom ens med hink och spade har kunnat skyffla in spermier i mufflan på någon alls som frambringat puls.

Obeskrivligt andefattigt försök att ta rygg på jätteroliga Bad Moms. Den här filmen är BARA pinsam, tröttsam och svintråkig.

Publicerat

THE CIRCLE

Att se Tom Hanks namn och nuna på en filmaffisch borgar – för mig – ALLTID för kvalitet. Kanske är filmerna han väljer att vara med i inte alltid himlastormande, världsomvälvande eller fem plus MEN det är alltid välgjorda alster. Kvalitet, som sagt. Tom Hanks väljer inte fel. Han har sedan 80-talet visat att han besitter en fingertoppskänsla vad gäller roller som endast kan bräckas av en annan Tom. Tom Cruise. Men 2017 visade sig vara året då båda Tom faktiskt valt lite tokigt.

Tom Cruise valde att göra huvudrollen i The Mummy. Tom Hanks valde att göra en biroll i The Circle. För egen del tycker jag inte att Mr Cruise behöver skämmas jättemycket för The Mummy MEN större delen av världens filmtittare håller inte med mig. Vad världen tycker om The Circle har jag inte superkoll på, jag vet bara att den inte gick upp på jättemånga biosalonger i Stockholm och heller inte gick särskilt länge och Stockholm är inte särskilt annorlunda mot resten av världen så jag kan tänka mig att The Circle bemötts med ett ”njäääääh” och en loj gäspning av dom flesta – inklusive mig.

Det mest intressanta med The Circle är diskussionerna man kan ha efteråt, snacket om sociala medier och dom för- och nackdelar som kan komma i kölvattnet av att ständigt vara uppkopplad. I The Circle kretsar handlingen kring Mae (Emma Watson) som får ett nytt jobb på ett högteknologiskt företag där högsta chefen Bailey (Tom Hanks) och hans underhuggare jobbar med att vidga den ständiga uppkopplingen, såsom via att livesända dygnet runt, bygga en följarbas och på det sättet göra sig viktig/odödlig/populär/mätta bekräftelsebehovet/osv/osv eller att via satelliter/gps:er kunna hitta vem som helst var som helst inom 20 minuter. Tankarna är lika spännande som jobbiga men det är som sagt tankarna. Filmen i sig är inget av det. Filmen är långtråkig och den är hafsigt gjord.

Jag avskyr dumma fel i filmer, fel som att Mae i filmens allra första scen paddlar kajak och har mobilen liggandes precis framför sig i kajaken. Bland vatten och plask. Mobilen som är hennes ALLT. En sån grej funkar om man fastställt i någon scen innan att det är en ny typ av mobil, totalt okänslig för vatten. Till exempel. Nu har man inte det och jag känner direkt att det kliar i kroppen, att jag blir skeptisk mot allt när det börjar så illa och ja, jag är kanske överdrivet känslig men vafan, sån är jag. Och jag är inte så värst annorlunda mot alla andra så om jag tycker filmen lider av konstigheter så kommer fler tycka det.

Det jag tar med mig från filmen är förutom tankarna om mobiltäckningens framtid är Bill Paxton i en fin biroll (rip), det är Ellar Coltrane som Maes vän Mercer (ja precis, det är killen från Boyhood) och det är Tom Hanks röst från Baileys föreläsningar. Jag blir så trygg av Tom Hanks, jag mår bra av honom. The Circle känns dock som en plump i hans protokoll. Men en liten plump i en liten roll i en film som inte alls blev så stor som ”alla” trodde.