Etikett: 2018

Publicerat

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

I oktober 2015 drog filmskaparkollektivet Crazy Pictures igång en Kickstarterkampanj där dom bad om ekonomisk hjälp för att kunna färdigställa en filmidé dom hade. Ett thrillerdrama om vad som händer några personer när Sverige attackeras utifrån. En film med stora visioner vad gäller effekter. Målet var 300000 kronor men redan efter två dygn var det uppnått med råge och totalsumman slutade på imponerande 788000 kronor.

Igår hade filmen svensk premiär och runt om i Sverige finns dom 2285 kickstarter-backarna och ännu fler filmintresserade som är osedvanligt peppade på en SVENSK film. Det är just det där. Den blomstertid nu kommer är en svensk film som verkar locka även dom som normalt sett inte tittar på svensk film och redan DÄR är filmen intressant.

Det har snackats om att filmen är en svensk katastroffilm a la Hollywood och efter att ha beskådat både första och andra trailern ett antal gånger (med ståpäls!) är jag med på tugget. Filmen kändes verkligen så. Imponerande stämning, snygga scener och coola effekter, precis som man vill ha det! Men med facit i hand och en summering av filmen i både skallen och magen måste jag säga att filmen är betydligt mer än så.

Det tar en stund innan filmen ”kör igång”, om man med ”kör igång” menar att det händer något som har med katastrofen/attacken att göra, och det är både ett lyckokast (i mina ögon) och modigt.

Går man och ser filmen i tron att det är en svensk Olympus has fallen (typ) med dumaction från början till slut, ytligt skrivna karaktärer och tuggummidum dialog så finns det en risk att man blir besviken. En ganska stor risk till och med. Det är därför jag tycker det är så satans MODIGT att göra som Crazy Pictures-killarna gjort, att skriva ett manus som grundar karaktärerna långsamt i en dåtid som gör att man förstår dom bättre i en nutid.  Detta plus att den manliga huvudrollen Alex (Christoffer Nordenrot) är en komplex ångestriden antihjälte som inte ens är särskilt trevlig gör att historien känns genommänsklig på ett helt annat plan än man oftast ser i denna typ av film.

Det finns så mycket som är jättebra med den här filmen att jag väljer att inte bry mig om småsakerna som inte känns riktigt hundra. Jag vill inte gnälla för gnällandets skull. Jag vill istället hylla filmen för dess förmåga att få Sverige att se ut som Sverige gör men genom en kameralins som snappar upp varenda liten detalj alldeles perfekt. Den lilla traktorn som syns i fjärran genom en öppen bildörr. En midsommarstång som vajar i blåsten. Inte bara en utan två SAAB:ar med varierande produktionsår. Domedagskänslan av Stockholms innerstad under otäck attack, doften av östergötsk skog, sommarregn mot hud, bildäck på grusväg, den där kyrkan som är så vit och ståtlig nånstans mitt ute i spenaten. Oh, det finns så mycket att tycka om, speciellt om man är van vid att befinna sig på lite olika ställen i Sverige sommartid. Man känner igen sig, det är stört omöjligt att inte göra det.

När jag såg filmen på galapremiären i Stockholm igår blev det en stående ovation under eftertexterna som inte ville ta slut. Jag var en nanometer från att börja gråta och jag kände mig så glad och stolt å dessa filmmakares vägnar att dom drog projektet i hamn och att dom aldrig tummat på ambitionsnivån.

Den blomstertid nu kommer ÄR en film som aldrig setts och gjorts i vårt land förut och det är en film som i backspegeln kommer sätta ett avtryck och göra ett avstamp för en helt ny nivå på svenskt filmskapande. Jag känner mig bombsäker på det. Crazy Pictures har visat ATT det GÅR att göra det som många säkerligen trodde var omöjligt. Ett svenskt katastroffilmsdrama som rör, rör om och berör.

Så gå och se den här filmen på bio nu! Bara gört! Se den på bio, betala för att se den! Ladda för i helvete inte ner den om du kommer över nån skakig suddig version och se den INTE på en datorskärm/mobil när den släpps på blu-ray. Se den så stort och så högt du kan och titta på mängden av namn i eftertexterna. Allt går att göra om man hjälps åt. Precis allt.

I avsnitt 144 av podcasten Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Han såg den på filmskaparnas hemmaplan, Norrköping. Lyssna här om du vill.

Publicerat

JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM

Den femte filmen i dinosauriefranchisen som började med Jurassic Park 1993 verkade på förhand vara filmen ingen ville ha. Inte ens vi som är mer än lovligt förtjusta i dom där utdöda djuren fick upp pulsen och än mindre när första trailern kom. Irritationen var av den grad att den endast kunde sänkas genom att andas i påse samt älta eländet med andra invigda. Trailerjäveln var FRUKTANSVÄRD. Den berättade ALLT tyckte man (och man är inklusive jag själv) och peppen var nere på långt under ytan och flämtade.

Men, ändå, klart man sitter där med tindrande ögon som ett barn på julafton och tittar. Ändå. Att första minuterna av Jurassic World: Fallen Kingdom dessutom var TOPPEN är en helt annan historia. En sann sådan. Början är verkligen jättebra.

Filmen för dagen är regisserad av spanjoren Juan Antonia Bayona, men numera kallar han sig J.A. Det gjorde han inte 2007 när han så effektivt regisserade skräckfilmen Barnhemmet , en film jag håller högt i den genren. Det finns scener i dagens film som på vissa sätt påminner om Barnhemmet och DET var nåt jag aldrig hade kunnat ana på förhand.

Det är – med facit i hand – ganska mycket i filmen som inte fick att ana på förhand och DEN KÄNSLAN var verkligen inget jag kunde ana på förhand. Filmen drar nämligen iväg åt ett håll som trailern inte visar och det gjorde mig positivt överraskad. Annars är det faktiskt en hel del med filmen jag gillar, den känns otroligt påkostad och alla scener där dinosaurierna uppenbarligen inte är gjorda med datorers hjälp utan är rena ”dockor” gör mig glad.

Nåt som annars inte gör mig glad är skådespelarnas insatser. Chris Pratt känns otroligt oinspirerad, Bryce Dallas Howard känns som hon är med i spelfilmsversionen av Askungen, Jeff Goldblum är med så lite att han sannolikt fått ett otroligt högt gage och inte kunde säga nej, Toby Jones är rent hemsk och unga Isabella Sermon  är inte ett dugg bättre.

Näe, där skådespelarna sviker där dyker Blue upp som huvudperson och blir den jag bryr mig mest om av alla. Blue, den någorlunda tama dinosaurien som Owen (Pratt) hade koll på i Jurassic World. Här är det dags att rädda Blue och dom övriga dinosaurierna från Isla Nublar och dess aktiva vulkan. Det blir mumsaction i sommarnatten och jag gick från biografen nöjd och underhållen. Det här var MYCKET bättre än jag på förhand trodde!

Publicerat

FIFTY SHADES FREED

Sagan närmar sig sitt slut, den om mångmiljardären Christian Grey (Jamie Dornan) och den anspråkslösa studenten Anastasia Steele. Nu är vi framme vid tredje filmen, baserad på tredje boken i den ack så framgångsrika romansviten av – för mig – totalt oläsbara böcker. Alltså, böckerna är så infantilt skrivna att jag blir förbannad och då har jag verkligen FÖRSÖKT ta mig igenom skiten. Det går bara inte. Men filmerna funkar desto bättre, i alla fall för mig.

Fifty shades of Grey (2015) var en härligt underhållande åktur som definitivt gick hem hos mig och med facit i hand kan man nog tacka regissören Sam Tayor-Johnson för det. Det visade sig nämligen bli något lite annat av godsakerna med en man i regissörsstolen. Men äsch, det är klart det inte är någon världsomvälvande skillnad på sättet att berätta historien i dessa tre filmer men med kvinnliga ögon kan jag säga att det är betydligt mindre fokus på Jamie Dornans kropp i film två och tre.

2017 kom film två och jag satt där i biomörkret och mös även då. Fifty Shades Darker hette den och även om filmen blev lite mörkare så är det fortfarande urtypen av en modern askungesaga. Modern så till vida att Anastasia kämpar med att bibehålla sin integritet och självbestämmanderätt (som kvinna). Därför känns det fullt naturligt att det i den tredje filmen blir just DÄR det knasar sig. Det passionerade paret gifter sig nämligen, Anastasia blir Mrs Grey och Christians svartsjuka och kontrollbehov blir ännu starkare. I allt detta är även en form av ”krimhistoria” inbakad, något som egentligen känns helt onödigt men å andra sidan, hade vi orkat se dom knulla oavbrutet i hundra minuter till? Nu blev det bara femtio, kanske.

Det här är i mina ögon den svagaste delen i historien men ändå, jag gillar att hänga med dom och jag märker när filmen går mot sitt slut att jag faktiskt bryr mig om detta påhittade par. Jag känner att jag vill se mer, jag vill verkligen det. Men hur mycket jag än vill så är det kanske lika bra att det är slut nu. Det går nog inte att vrida ur mer ur den här kärlekshistorien.

Gillade man – som jag – första filmerna så är detta givetvis en okej film men för alla andra, alla hånare och belackare, självklart ska ni strunta en hel hög i att se Fifty Shades Freed. Varför skulle ni?

Publicerat

Skräckfilmssöndag: INSIDIOUS: THE LAST KEY (2018)

Här kommer den fjärde filmen i Insidious-franschisen, den som startades 2010 med filmen Insidious och som var begåvad med Leigh Whannells manus och James Wans regi. Det var en film som föll mig väldigt mycket i smaken och uppföljaren, Insidious: Chapter 2, var inte pjåkig alls för att vara just en uppföljare. Film nummer tre har jag sett men konstigt nog inte skrivit om. Kanske beror det på att den var väldigt lättglömd och ärligt talat trodde jag nog att det var den sista filmen i serien. Men. Nej. Uppenbarligen hade jag fel där.

Som sagt, fjärde filmen är här och Leigh Whannell är manusförfattaren, vilket han även var i tvåan och trean. Jag tycker han är duktig på sitt jobb, han gör det grund-bra om du förstår vad jag menar. Han kan skräck som filmisk genre, han vet hur en skräckfilm är uppbyggd och han behärskar manusformeln 1A ut i fingerspetsarna. Detta betyder att man aldrig blir riktigt besviken på en film som är baserad på hans manus MEN det är inte alltid filmerna rockar bigtajm heller. Dom blir liksom lite för lätta att läsa av, i alla fall för en skräckfilmsräv som jag.

Här hoppar berättelsen lite fram och tillbaka i tid då den börjar 1953 med en ung Elise (Ava Kolker som ung, Lin Shaye som gammal) och vi får se hennes familjesituation och hur det funkade till vardags med hennes speciella ”begåvning” vad gäller att se spöken och andar. Hennes far, polisen, var allt annat än glad åt detta, han tålde det inte på ren svenska och straffade henne på det sätt han kunde. Hon blev inlåst och i ett hus fullskitet med spöken är det klart att det hände hemska saker där nere i källaren. Mer än så avslöjar jag inte, vi kör spoilerfritt här.

Att se skräckfilm sommartid är alltid ett krux, det är svårt att få tid att se alla filmer man vill under dygnets timmar som är mörka. Jag kan därför inte säga att min tittning av Insidious: The Last Key var helt optimal. Det var lite för ljust. Filmen i sig är i långa stunder extremt mörk (alltså i färgerna) och det var ibland lite svårt att se vad som hände. Men med det i beaktande tycker jag att den fjärde filmen befinner sig på samma våglängd som den tredje. Enda skillnaden är väl att jag denna gång inser att det kommer komma en femte film, självklart gör det det. Dessa filmserier är kassakor och såna verkar ha ett evigt liv.

Både Steffo och jag pratar mer om denna film i avsnitt 142 av podcasten Snacka om film. Och TACK till Universal Sony Pictures Nordic för recensionsexemplaret.

Publicerat

I FEEL PRETTY

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som ”tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är ”verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

Publicerat

DEEP BLUE SEA 2

Jag hör till dom som vill hävda att Renny Harlin´s Deep Blue Sea (från 1999) är en riktig klassiker i hajfilmsgenren. En underskattad liten pärla som kan förnöja och förhöja den allra tråkigaste av dagar. Och nu när nästan tjugo år har gått kommer det en uppföljare (?), en fortsättning (?) eller åtminstone en film vars titel vittnar om att den tar vid där originalet slutade. På något sätt. Jamen eller hur, det måste man väl kunna förvänta sig? Lite va, lite?

Renny Harlins stafettpinne har plockats upp av Darin Scott, mannen som regisserat filmer som Caught up, Dark House och Megachurch Murders (och jag tänker inte ens låtsas att jag har sett någon av dessa) och den namnkunniga skådespelarensemblen från originalfilmen har här ersatts av namn som Danielle Savre, Rob Mayes, Michael Beach och Nathan Lynn. Ingen av namnen klingar det minsta igenkännande i mina öron.

Det var grundförutsättningarna innan jag satte mig ner och tittade. I godan ro ska tilläggas, lugnt och stilla på en ljummen balkong med grönskande blomlådor, gott kaffe och ett tänt blockljus i lykta.

En timme och trettiofyra minuter senare halvligger jag i min rottingdivan och undrar vad det var som hände. Denna – på pappret – B-film (C? D?) var nämligen riktigt sevärd! Antagligen underlättar det om man gillar hajfilmer men hur som helst, filmen funkade. Effekterna var smarta, en hel del scener är rent plagiat från originalfilmen men hey (haj!) vem ids irriteras över detta när man sitter med spritt i benen och blir glatt överraskad. Javisst, det ÄR lökigt ibland och HERREJESANES vad skådespelarna verkligen inte har med oscarsnomineringar att göra men ändå, det är alldeles tillräckligt bra för en film som den här.

Underhållning för stunder, under-vatten-dramatik, lite lagom med blod och avbitna kroppsdelar och en kvinnlig huvudroll som lyckas få snygg urringning även i våtdräkt. What´s there not to like?

Publicerat

DEADPOOL 2

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

Publicerat

TULLY

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

Publicerat

UTØYA 22 JULI

Jag tänkte först publicera den här texten i söndags, jag skriver ju om den här filmgenren just denna veckodag under hela 2018. Skräckfilmssöndagar heter temat och det är klart att Utøya 22 juli inte är en skräckfilm i ”egentlig mening”, samtidigt är den just det. Det är den otäckaste film jag sett i vuxen ålder.

Om det hade gått att mäta densiteten i biografsalongen före, under och efter visningen hade sannolikt uttrycket ”det var en stämning man kunde ta på” kunnat påvisas rent fysikaliskt. Filmen är 90 minuter lång och 72 av dessa är händelseförloppet i realtid och under dessa 72 minuter är det mycket svårt att andas. Utanför skiner kvällssolen, det är den sena visningen på premiärdagen och vi tjugotalet besökare i den lilla salongen på Victoria får oss en upplevelse vi troligtvis aldrig kommer att glömma.

”Det här var det jävligaste jag har sett”, var sonens första ord när vi möttes upp i lobbyn efter visningen. Han satt kvar under hela eftertexterna, alldeles vit i ansiktet, medan jag och min pojkvän gick ut. Jag behövde luft, jag hade sånt tryck över bröstkorgen att jag inte kunde vara kvar. Tårarna brände innanför mina lövtunna ögonlock men jag var inte ledsen sådär på ett vanligt sätt, jag var helt tom samtidigt som jag var asförbannad.

Är det inte för tidigt att göra en sånhär film kanske du tycker? Med rätta ställer man sig ju denna fråga, det gjorde jag med. 20 juli 2011 är inte så långt borta och det här är ett öppet sår i Norges historia som jag tror knappt har börjat läka i kanterna än. Men med facit i hand kan jag inte göra annat än att buga inför filmmakarnas fingertoppskänsla när det gäller att gestalta dessa helvetiska 72 minuter.

Att göra en spelfilm som känns som en dokumentär men utan att hänga ut någon specifik person, bara det är snyggt gjort. Respektfullt. Men resten då. Resten. Jag får svindel när jag tänker på att filmen saknar klipp. Det är filmat i en enda tagning, allt för att regissören Erik Poppe skulle kunna förklara hur tiden blev till en huvudrollsinnehavare i hela händelsen. 72 minuter som kändes som en evighet för ungdomarna på plats och faktiskt, även för mig som tittar blir det långa lååååånga minuter. Dom höga ljuden av skarpa skott, skriken, ovetskapen om vem/vilka som skjuter och paniken över att det inte finns någonstans att gömma sig på den lilla ön. Att dessutom göra det enda rätta  (som en film med Hollywood-pengar aldrig hade gjort) gällande det avskräde till människa som höll i vapnet är både modigt och otroligt smart. Det är nämligen noll fokus på honom. Hans namn nämns inte, han syns knappt. Ingen uppmärksamhet skall ges till dåren som ingen uppmärksamhet förtjänar. Det här är ungdomarnas film. Filmen visar offren, den visar skräcken och utsattheten och det är det som är det viktiga.

När ungdomarna får reda på att regeringsbyggnaden i Oslo sprängts säger en av dom: ”Vi är på en ö, det är världens säkraste ställe” och det är ord som har satt sig som taggar i min mage. Den där grundläggande känslan åtminstone jag hade som barn, att jag var säker, att ingenting hemskt kunde hända, den finns inte längre. Den finns inte för någon av oss och definitivt inte för de efterlevande från Utøya.

Det var 560 deltagare på Utøya. 69 dödades. Ett helt folk sörjer och skall försöka leva vidare. På nåt sätt är det som om Utøya tog oskulden från oss alla den 22 juli 2011. Vi vet att skräcken kan dyka upp när som helst, var som helst och i vilken skepnad och hudfärg som helst. Till och med på en liten anspråkslös ö i norska skärgården.

Det här är egentligen inte en film som bör betygssättas. Det är en film som ska ses. Av alla som orkar. Och alla som inte orkar. Betyget är helt oväsentligt men nu har mitt lilla posse fått säga sitt – och jag med. Det är trots allt en filmrecensionsblogg det här.

Mitt betyg:

Min pojkvän:

Min 19-årige son:

PS. Att läsa om att regissören Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday, Green Zone och Bourne-filmerna) gör en film med arbetsnamnet Norway som handlar om just detta gör att jag mår illa. Det är just precis den där Hollywoodfilmen jag verkligen inte ville se/ha och vad jag förstår är jag inte ensam om den känslan. Över 20000 namnunderskrifter samlades ihop i Norge i ett försök att stoppa filmen men, den verkar snart vara klar.

PS2 (några månader senare). Paul Greengrass film är klar och heter 22 July. Finns att se på Netflix och min recension hittar du här.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 139 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ANON

Ja, vad ska man knappra ihop för smart om den här rullen då? Första tanken är nämligen att filmen i sig ÄR smart. En science fiction-film med påkostad datagrafik som kollrar bort mig mentalt en stund i början och som får intresset att gå från svalt till engagerande. Men efter en sisådär fyrtio minuter av tusenmiljonerinformationsbokstäver i varje bildruta och inzoomade kvadrater orkar jag inte riktigt längre. Jag zoomar ut. Jag sonar ut. Jag somnar till. Det är bra skönt ibland, lägga sig ner i soffan, gona ner huvudet i en skön kudde och slumra till. Kanske kommer det lite eftermiddagsmysdreggel på kuddfodralet när man tjugo minuter senare kommer tillbaka till verkligheten bara för att se att ingenting, absolut ingenting, har hänt i filmen. Det är fortfarande samma inzoomade kvadrater. Samma stora Seyfried-ögon. Samma stentrista Clive Owen-face.

Dom här Netflix Original-filmerna imponerar inte sådär jättemycket på mig har jag märkt, det känns som att det är mer kvantitet än kvalitet som räknas. MEN det är ändå Andrew Niccol som ligger bakom filmen (både regi och manus) och det är alltså snubben som skrivit både Truman Show, Gattaca, In time och Lord of war. MEN, igen, det hjälper inte riktigt den här gången och dom utvalda skådespelarna gör inte heller att jag skriver ett plus i kanten.

Jag får inte riktigt till slutklämmen i den här texten märker jag och bestämmer mig för att googla fram nåt clever. Efter några sekunders letande på IMDb hittar jag tre personliga quotes från Amanda Seyfried som kanske är det mest intressanta med hela den här recensionen. Lägg märke till djupet. D.J.U.P.E.T.

”I love low-rise, boot-cut, perfect fitting jeans.”
”I collect jeans. I don’t care how expensive they are.”
”Jeans are just so sexy, there’s something about them that turns me on, you know?”

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Publicerat

A QUIET PLACE

Det är söndag eftermiddag när jag skriver den här texten. Ungefär ett dygn har gått sen jag satt på Filmstaden Sergel ihop med mina filmspanarvänner (och en i princip helt fullsatt salong) och eftermiddagstittade på skräckfilmen A quiet place.

Det här är John Krasinskis andra film som regissör men långtifrån den sista hoppas jag. Jag har nämligen ont. Jag har träningsvärk i överarmarna, jag har ont i axlarna och käkarna. Jag satt så nedsjunken i fåtöljen, spände kroppen som en såndär madrassfjäder i en gammal säng, en sån som ibland får för sig att släppa taget och låta ”pjjåååång” och lät ”nejnejneeeeej nämen NEEEEEEJ” under stora delar av filmen. Det var länge sedan, väldigt länge sedan som jag var lika rädd i en biosalong. Kan det ha varit Sinister? Ja, kanske.

A quiet place är något så ovanligt som en skräckfilm som lyckats med alla sina premisser. Grundhistorien, en postapokalypisk värld där dom överlevande av någon anledning måste vara tysta, är intressant. Familjekonstellationen består av en mamma (Emily Blunt), en pappa (John Krasinski), en storasyster (Millicent Simmonds), en mellanbror (Noah Jupe) och en lillebror (Cade Woodward) och jag bryr mig om hur det går för dom alla. Sen är det skräckelementet. Hotet. Det uppenbarligen vidriga. Ja jag erkänner utan omsvep att den grejen skrämmer SKITEN ur mig. CGI eller inte, det funkar på mig. Som FAN funkar det!

Familjen måste alltså av en viss anledning minimera alla typer av ljud. Dom vandrar runt barfota, försöker lösa vardagsbestyren med så lite inblandning av hårda prylar och biljud som möjligt och dom pratar med hjälp av teckenspråk, något som kommer naturligt då dottern i familjen är döv (och hon är det inte bara i filmen, skådespelaren Millicent Simmonds är döv i verkligheten också). Tillsammans försöker dom leva ett så pass vanligt liv som det är praktiskt möjligt men att leva under detta hot är ingen lek och det är något som känns ända ut till mig som tittar.

Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

Emily Blunts ansikte är som klippt och skuren för dialogfattiga filmer och kärleken mellan henne och John Krasinski känns så naturlig som den bara kan göra mellan ett par som varit tillsammans länge (tio år i deras fall). Barnskådespelarna är jättebra och effekterna är inget annat än absurt perfekta precis som Marco Beltramis musik. Att filmen känns som en kreativ mix av The Road, Maggie, Inside och 10 Cloverfield Lane gör såklart att alla som känner till min filmsmak det minsta inser att det här är BULLS EYE för ett högt betyg.

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar och betygsmässigt står den verkligen och väger mot en femma. Den står och väger så starkt att jag ger efter, jag gör en Nike-logga helt enkelt. JUST DO IT! Jag ger A quiet place en full femma. 4,5 för filmen och den sista halvan för att jag blir så rättigenom LYCKLIG av att se filmer som vill presentera något nytt och som gör det med både själ, hjärta och begåvning.

 

 

.

A quiet place är månadens filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med Sofia, Cecilia och Jojje. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

READY PLAYER ONE (IMAX 3D)

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.