Etikett: 2018

Publicerat

OVERBOARD

Anna Faris har sprutat in en massa artificiella grejer i överläppen och ytan mellan näsan och läppen – och så långt är allt fine. Alla får göra precis som dom vill. Problematiken blir dock påtaglig när hon försörjer sig som skådespelare och borde vilja att vi som tittar fokuserar på något annat än denna förstorade yta.

Eugenio Derbez är den mexikanske skådespelaren som gjorde ett sånt himla bra jobb i filmen Instructions not included. Här repriserar han Kurt Russells roll i Tjejen som föll överbord och Faris gör således Goldie Hawns karaktär för ja, Overboard är en remake på Overboard från 1987, den som på svenska fick titeln Tjejen som föll överbord.

Ingenting i denna film är tillräckligt bra för att rättfärdiga denna remake. Ingenting. Jag ids inte skriva ett ord till om denna undermåliga produktion. Nog är nog och nog är nu.

 

Publicerat

WELCOME TO MARWEN

Mark Hogancamp (Steve Carell) är en smått trasig själ med en enorm fantasi och kreativitet. I sin bakgård har han byggt upp den fiktiva staden Marwen som under Andra världskriget hyste invånare som både var nazister, docksöta badass-pinup-tjejer och Captain Hogie himself.  Mark spelar in dockfilmer med honom själv i huvudrollen som nån slags terapi.

Mark blev överfallen och allt han minns av detta trauma är att ”Stand by your man” med Tammy Wynette spelades på jukeboxen och att han kallades ”fjolla”. Resten av hans minne är borta. Han bearbetar detta genom att fotografera sina dockor och äta medicin och han hålla under armarna av tre kvinnor, hemtjänstryskan (Gwendoline Cristie), leksaks-och-hobbyaffärsbiträdet (Merritt Wever) och den nya vackra grannen Nicol (Leslie Mann).

Regissören Robert Zemeckis har återigen lyckats skapa en helt ny typ av animerad värld, denna gång med hjälp av mänskliga dockor han gett liv och jag måste erkänna att jag tycker det är otroligt snyggt gjort. Jag blir liksom glad, glad över att det GÅR att göra sånthär på film. Sen finns det en del saker i berättelsen om Mark Hogancamp som jag tycker berättas lite väl snabbt och kanske lite konstigt men som helhet gör det inte så mycket.

Steve Carell är toppenfin i den här rollen, jag gillar honom jättemycket. Att filmen är baserad på en verklig händelse och en existerande man gör inte saken sämre och jag blir sugen på att leta upp dokumentären Marwencol som jag tror kan fylla i en del av hålen denna film brottas med.

Publicerat

ASSASSINATION NATION

Vad händer om storebror ser dig men storebror inte är en storebror utan någon random människa i en liten stad som beslutar sig för att pytsa ut ALL information om dig offentligt. Alltså inte sån information som ingen höjer på ögonbrynet åt utan sånt du kanske inte är superstolt över. Personliga mejl. Foton. Sms. Sånt som kan vara komprometterande om det hamnar i fel händer. Sånt som du av många anledningar vill ha hemliga och privata.

Assassination Nation är en färgstark, grafisk, verklighetstrogen dystopi – om nu något kan vara både ock. Det här är något som skulle kunna hända, som har hänt, som borde kunna hända och som många borde vara rädda för men självklart är historien en smula överdriven då detta är en film och inte en dokumentär.

Som film betraktad är den otroligt underhållande. Jag njöt från första sekunden till den sista och trots att huvudrollsinnehavaren berättar redan i filmens början att vi kommer få se en hel del av våldsamheter, sex, blod och andra grisigheter är det aldrig FÖR mycket.

Lily (Odessa Young), Em (Abra), Sarah (Suki Waterhouse) och Bex (Hari Nef) är en utomordentlig huvudrollskvartett och Sam Levinson en dito manusförfattare och regissör. Det här var en riktigt skön filmupplevelse, en sån som sitter kvar långt efteråt.

Publicerat

EIGHTH GRADE

Jag tittar på Eighth Grade och undrar, har inte vi alla varit 13-åriga Kayla (Elsie Fisher)? Kan det finnas nån som ser den här filmen som inte känner igen sig åtminstone liiiite i hur det var att vara tonåring och hela tiden vara lite för finnig, lite för tjock, lite för udda, lite för….fel?

Filmen utspelar sig under fem dagar och vi får följa Kayla under ”lite av varje”. När hon försöker impa på klassens snyggaste kille genom nakenbilder-som-inte-finns och en pojkvän-som-inte-existerar till att få frågan ”Do you do blowjobs?” och hon googlar och försöker öva på nåt penisliknande vilket blir en banan och pappan kommer hem. ”Men du gillar ju inte bananer Kayla!?!”. ”Det gör jag visst. Nu gör jag det.” Och hon försöker äta men kräks av bananköttet som klibbar ihop sig i gommen.

Kayla försöker passa in. Kayla försöker vara som ”alla andra”. Kayla blir bjuden på kalas. Poolkalas. Lättelätt att vara 13 år och känna sig avslappnad och naturlig i badkläder. Not. Va.

Min favoritkomiker Bo Burnham har skrivit och regisserat den här filmen och vilken debut han fått till! Jag är imponerad!
Eftersom jag jämför alla coming-of-age-filmer med Fucking Åmål har Eighth Grade inte mycket att komma med när det kommer till att jobba sig in i kroppen på mig men det betyder inte att den inte är sevärd, välgjord eller riktigt bra. Eighth Grade ÄR en bra film och Elsie Fisher ÄR Kayla. Hade hon fått en oscarsnominering hade jag inte blivit förvånad, nu blev det ”bara” en Golden Globe-dito.

Publicerat

TV-SERIEN THE ACT VS DOKUMENTÄREN GYPSY´S REVENGE

Dee Dee Blanchard föddes i Louisiana 1967 och 24 år senare träffar hon 17-årige Rod Blanchard och blir snabbt gravid. Dom gifter sig men blott tre månader efter bröllopet lämnar Rod den lilla familjen. Han har kommit på att han inte älskar sin fru men han är villig att göra allt för att finnas där för sin lilla dotter Gypsy Rose. Dee Dee ser till att få pengarna hon har rätt till men att Rod skulle få träffa sin dotter, nja, inte en chans.

Gypsy Rose blir Dee Dees allt och där är början på en mamma-dotter-relation som är en av dom mer twistade i (film)historien.

På HBO kan du se TV-serien The Act med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee och Joey King som Gypsy, åtta avsnitt som berättar den makabra historien som nystades upp via ett facebookinlägg. ”The Bitch is dead” stod det och det var publicerat på Dee Dee och Gypsys gemensamma facebooksida. Grannarna såg inlägget och blev oroliga. Vad är det som hänt? Vem är död? Att det dyker upp ännu ett inlägg där det beskrivs att mamman är död och att dottern blivit våldtagen gör inte saken bättre. Polisen tillkallas, såklart, och så småningom hittas mamman knivmördad i sin säng.

Gypsy har en muskelsjukdom som gör henne rullstolsburen. Hon har leukemi och epilepsi. Hon äter via en sond rätt in i magen. Hon har problem med tänder, hon har inget hår, hon äter mängder med medicin, tål inte socker, ser ut och pratar som en 4-åring fast hon är tonåring. Det var mycket med Gypsy som inte var friskt men det sjukaste med henne var inte hon själv, det var hennes mamma.

I dokumentären Gypsy´s Revenge (går att se på Dplay) får man dyka ner i detta helvete och regissören och manusförfattaren Jesse Vile lyckas faktiskt berätta precis lika mycket på 88 minuter som TV-serien behöver nästan åtta timmar på sig för att klara.

I mitt tycke är det historien i sig som är den intressanta och även om både Patricia Arquette och Joey King är suveräna i sina roller är det inte förrän jag ser dokumentären som jag inser exakt HUR bra dom är. Framförallt Joey King ska ha alla guldstjärnor som finns för hon gör verkligen Gypsy hundraprocent porträttlik, både utseendemässigt och röstmässigt. Hon har en MYCKET speciell röst och den kan inte vara lätt att lära sig om man inte pratar på det viset i normala fall.

Historien om Gypsy är av en sådan art att den bevisar att verkligheten överträffar dikten. Det skulle inte gå att hitta på ett sånt här filmmanus, ingen skulle tro på den. Ingen.

Oavsett om du ser serien eller dokumentären så är mitt absoluta tips att du ser någon av dom. Obeskrivligt konstigt, hemskt och vidrigt – och sant.

The Act (TV-serie, 2019)

Gypsy´s Revenve (Dokumentär, 2018)

Publicerat

SERENITY

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

Publicerat

HOTEL ARTEMIS

Postern må ha sina likheter med ett annat filmiskt hotell men vad gäller handling och annat finns det inga beröringspunkter mellan Hotel Artemis och El Royale. I den här filmen är vi nämligen i framtiden, i ett safe house som en åldrad sjuksköterska (Jodie Foster) sköter med järnhand.

Det är 22 år sedan hon var utomhus och i ärlighetens namn, framtidens Los Angeles är ingen stad som känns direkt mysig att vistas i. Sjuksköterskan lider av svår panikångest bara vid tanken på att lämna byggnaden men när en skadad kvinnlig polis behöver hjälp tar hon hjälp av all energi hon kan frambringa och hjälper henne komma in.

Huset är annars tänkt för kriminella, för att laga scumbags, sy ihop dom, få dom fit for fight igen och när Stadens Store Man behöver hjälp har sjuksköterskan inte så mycket val annat än att släppa in honom.

Jag tycker filmen började segt, dessutom fastnade jag i vinkelvolten när det gällde Jodie Fosters ålderssminkning. Vem tusan är hon lik? Är det Linda Hunt i någon roll? Efter en rejäl hjärngympa kom jag fram och rätt. Maz Kanata! ”She’s run this watering hole for a thousand years” sa Han Solo om henne  så det är inte bara utseendemässigt dom är lika, Maz och Jodie.

När jag kunde släppa den grejen var det lättare att hänga med i filmen. Den är snygg, det känns som det är nerplöjt en del dollars i produktionen och är det något som är världsklass så är det musiken och LJUDET. Det filmen fallerar på – i mina ögon – är att det känns som att ALLA skådespelarna spelar över. Jodie Foster är verkligen inte så gammal som hon ser ut, hon blir inte trovärdig även om hon är jättesöt. En riktig gammal dam i den rollen hade kunnat göra underverk. Tänk Glenn Close till exempel, hon är ändå femton år äldre än Jodie till att börja med.

Jeff Goldblum är alltid skön men är inte med så mycket. Dave Bautista kör sin ”Dave Bautista-pryl”och Sofia Boutella fortsätter prata med sin brutna engelska och ha en icke-blinkande-ögonkontakt med sina medspelare.

Visst, det var underhållning för stunden men frustrerande då den saknade mycket av ”det” som krävs för att bli en film man minns längre än eftertexterna.

Publicerat

SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE

När jag såg det lille klippet från dagens film under eftertexterna i Venom gäspade jag lojt. En tecknad Spider-Man, fy fan va lejm. Vem vill se den här filmen egentligen? Inte jag i alla fall! Jag ÄLSKAR alla Spider-Man-filmer som hittills gjorts, oavsett om Peter Parker spelas av Tobey Maguire, Andrew Garfield eller Tom Holland men en tecknad film om en pojke som heter Miles Morales som OCKSÅ blir en Spider-Man, nääää, app app app, där går min gräns.

Jag såg alltså inte Spider-Man: Inte the Spider-Verse på bio. Jag blev heller inte sugen när filmen släpptes på hyrfilmssajter. Näe, den här filmen kunde jag klara mig utan.

Så dimper det ner en blu-ray på hallmattan. Ett recensions-ex. Är det inte rätt ohövligt att FÅ ett ex och sen inte ta sig tid att titta på filmen? Jo, jag tycker nog det så jag sätter mig ner en lördagsmorgon direkt efter frukost och stoppar in filmen i spelaren. Tre minuter senare säger hela mitt innanmäte: WIIOOOOOHHHHHOOOOOOO!!

Vilken film! Vilket tempo! Vilken underbar naivitet filmen berättas med! Vilken klockren humor dessutom. Det är som att ett gäng super-Spider-Man-nördar, och tillika superanimerare, har fått tid och en gigantisk påse pengar att göra vad dom vill med och resultatet blev en film som så välförtjänt fick en Oscar för Bästa Animerade Film tidigare i år. Den här filmen tar nämligen sättet att animera på till en ny nivå.

Jag bugar och niger, jag ber så mycket om ursäkt för mina ignoranta och fyrkantiga tankar och jag kapitulerar. Vilken fantastisk film! Den är så nära så nära en fullpoängare, SÅ bra är den!

 

Publicerat

WESTWOOD: PUNK, ICON, ACTIVIST

Jag vet inte hur många gånger jag sett filmer om stora, kända, fantastiska män som inte kan bete sig men jag vet hur många gånger åsynen av dessa har fått mig att kräla runt som en mask i soffan på grund av att jag skäms. Det är noll. Noll gånger. Män som är överdrivna, som höjer rösten, svär, styr och ställer med sin omgivning, som inte räds konflikter, som ser sig själva som maktfullkomliga centrumprickar på världskartan, såna män, såna företagsledare, såna visionärer är vardagsmat. Så tittar jag på denna dokumentär om Vivienne Westwood och jag får klåda. Det är jobbigt. Hon beter sig illa. Hon är överdriven, ful i munnen, tydlig på ett störande sätt. Hon är frispråkig in absurdum, får folk i sin omgivning att känna sig obekväma, hon vet vad hon vill och hur målen ska nås samtidigt som hon på vissa sätt är ostrukturerad samtidigt som hon har stenkoll på sin egen smak och vad hon tycker funkar och inte.

På många sätt känns hon som ett stort barn, ett barn som fastnat nånstans i 4-5-årsåldern, då när man fortfarande på riktigt trodde att man kunde allt och att det inte var någon fantasi att ens pappa var kung på Kurrekurreduttön utan dagens sanning.

Jag stör mig på att jag stör mig på henne.

Som en av världens mest kända modedesigners – OCH kvinna – är Vivienne Westwood tämligen unik och som människa är hon minst lika udda. Hon är ointresserad av pengar, säger hon. Hon vill inte expandera, säger hon. Det är viktigare med kvalitet än kvantitet, tycker hon och detta säger hon inför återförsäljare världen över, dom som i sin tur inte verkar hålla med. Nämen hur skulle dom kunna göra det? Dom vill ju överleva. Dom behöver tjäna pengar. Såklart. Hur kan Vivienne inte förstå det?

Nåja, förstå eller inte förstå, Vivienne Westwood har sin egen agenda och skiter i andra. Jorden däremot den säger hon sig bry sig om och som den aktivist hon är visar hon det i filmen, tydligt, på sitt sätt.

Det är inget snack om saken att dom som gjort filmen gillar denna kvinna. Det är heller inget snacka om saken att hon växer in i mig också ju längre filmen går. Excentriker är spännande och hade hon varit en man hade ingen – som sagt – höjt på ögonbrynen. Hon har gjort punk och new wave ständigt aktuella i fashionindustrin och just därför är hon en av få kläddesigners jag i princip alltid känt till. Snyggt, galet och annorlunda och som person är hon VERKLIGEN en stark karaktär. Befriande på nåt sätt, både att hon är som hon är och att jag själv började fundera på varför jag reagerade så starkt. Sevärd dokumentär.

Finns på Cmore.

Publicerat

Sista röd lördag: RED JOAN

Det här är historien om Joan Stanley (Judi Dench) som i sin tur är en romanfigur skriven av Jennie Rooney som i sin tur är inspirerad av den verkliga personen Melita Norwood.

Att se en film som Red Joan I TRON att den är baserad på verkliga händelser och en verklig Joan och sen få reda på att så inte är fallet, det är som att ramla på näsan och bryta densamma på sista trappsteget när man klättrat upp i Frihetsgudinnan. Det är surt som jävulen faktiskt och jag inser att jag överreagerar nu men likväl, känslor ska man inte bara vifta bort. Jag blir ju besviken. Lite ledsen kanske till och med. Jag vill ju att Joan Stanley ska ha funnits men närå, Melita Norwood hette hon alltså. Varför kunde inte boken – och filmen – ha hetat Red Melita? VARFÖR?

Brittiska Melita Norwood levde 1912-2005 och jobbade undercover åt KGB under i stort sett hela sitt vuxna liv. Hemligheten gällande hennes spioneri blev i alla fall höljt i dunkel ända till 1999 och detta kom som en chock för ALLA, inte minst hennes dotter Anita. Källor har gjort gällande att hon var ”the most important female agent ever recruited by the USSR” och att hon var viktigare än The Cambridge Five under Andra världskriget.

Melita hade alltså en dotter men i den här berättelsen blev det en son. Fan alltså, det STÖR mig. Varför inte göra historien så sanningsenlig som det går, JAG FATTAR INTE VITSEN.

Nåja. Joan Stanley spelas som gammal av underbara Judi Dench och som ung av Sophie Cookson och filmen haltar en hel del på grund av hoppen i tid och mellan skådespelarna. Vi har en skådespelare som utstrålar mer värme och äkthet än en öppen spis i en timrad fjällstuga och en skådespelare som jag inte skulle känna igen på stan om så mitt liv hängde på det. Vem som är vem kan du nog ana (I love you Judi! <3). Således njuter jag av scenerna med den gamla Joan och bryr mig föga om resten. Det är synd men det är likväl ett faktum.

Red Joan hade biopremiär igår och jag undrar i mitt stilla sinne var målgruppen för denna film ligger. Judi Dench Fan Club, kanske?

 

 

.

Tusen tack till Scanbox som gav mig en tittlänk så jag kunde se filmen i förtid för att få med den i temat! Och tusen tack till dig som följt med mig under dessa röda lördagar. Dom är slut nu, det här var den sista. Här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om i temat och det finns såklart många röda filmer som inte är med. Det är ett populärt ord i filmtitlar, helt klart. Om några veckor är det dags att köra igång årets sommartema och jag kan avslöja att även det temat handlar om ett specifikt ord i filmtitlar. Det här var liksom för kul för att släppa. 

Publicerat

SUSPIRIA

Att en film regisserad av Luca Guadagnino INTE skulle vara en fest för ögat, det kan väl ingen någonsin tro?

Att börja en recension med dubbla negationer är ingen hit, jag vet, men hur jag än formulerade meningen så är den sann. Luca Guadagnino är ytornas mästare, det har jag skrivit förut, hans filmer får mig att känna tegel i handflatorna, persikoyta mot läpparna, poolvatten mot fotsulorna. Han är otroligt bra på att visualisera skuggor, på att använda sig av olika typer av ytor för att förstärka känslor. Som garn i dagens film till exempel. Garn som blir som blod som i sin tur blir vackert så man smäller av.

Det är knappt tio år sedan jag såg och skrev om Dario Argentos skräckklassiker Suspiria och den har verkligen satt sig i mig. Jag älskar den filmen. Den försatte mig i nånslags trans, jag hamnade i den färgglada bubblan Argento presenterade och köpte det som hände inom dess givna ramar.

På många sätt är Guadagninos version av Suspiria en väldigt mycket bättre film ändå tar den mig inte dit. Jag är inte i Berlin, jag befinner mig inte på balettskolan, Tilda Swintons sminkning imponerar inte på mig. Det tokiga, det suggestiva, det kolsvarta-men-ändå-blodröda i Suspiria anno 1977 finns inte i 2018-års variant däremot finns det väldigt mycket annat som är bra med den här filmen.

Effekterna är synnerligen välgjorda och då tänker jag specifikt på en scen med en stackars ung kvinna som får sätta livet till på det mest makabra vis. Tänk vad vad man kan göra med armar och ben, fy fan vad otäckt när dom vrids och bänds och bryts. Hemskt.

Dakota Johnson i huvudrollen gör det bra, Tilda Swinton också såklart, hon spelar ju inte mindre än TRE roller. Filmens stora huvudrollsinnehavare är dock människorna bakom kameran. Scenografen, fotografen och herr Luca himself. Jag gillar verkligen verkligen VERKLIGEN honom som regissör!

Publicerat

DEN SISTE GENTLEMANNEN

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal ”skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns ”på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör ”i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en ”gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

Publicerat

BOY ERASED

Är detta ett av dom bättre exemplen på hur mycket nytta en namnkunnig cast är för en film?

Nicole Kidman och Russell Crowe spelar mamma och pappa till Lucas Hedges, killen som är med i ALLT just nu, och vips är filmen självklart i hamn. Lägg därtill att Joel Edgerton regisserat samt skrivit manus baserad på Garrard C0nleys memoarer ”Boy Erased”. Klart filmvärlden stannar upp, klart dom tittar – och jag med såklart. Jag missar aldrig en film med Nicole Kidman. Aldrig.

Inte för att jag behöver bli påmind om hur världsfrånvänt och knepigt många religiösa beter sig men Boy Erased visar verkligen på en grej som är heeeeeelt sjukt idiotiskt. Konversionsterapi. Ett slags tolvstegsprogram för ungdomar som på något sätt är ”fel” sett till hur föräldrar och omgivningen i samfundet resonerar. Att vara homosexuell till exempel, det ses inte med blida ögon.

Ledaren för Love in action-konversationsterapigruppen (spelas av Joel Edgerton) står där med bibeln i hand och orerar om att alla kan bekämpa sina synder och lustar och bli ”normala”. Heterosexualitet = äktenskap, trygghet och kärlek. Homosexualitet = aids, våldtäkt och ett liv i ensamhet. Jadu, man kan spy för mindre. Men där sitter hur som helst den förundrade 19-årige Jared, han har liksom inget val. Bli utslängd hemifrån eller gå igenom denna terapi. Hans superreligiösa föräldrar ger honom inget val. Idiotjävlar.

I eftertexterna kan man läsa att över 700.000 amerikanska ungdomar har gått igenom liknande typ av ”omvändarterapi” och det är rent utsagt förjävligt. Vad är det för jävla människor, vad är det för föräldrar som inte kan älska sina barn precis som dom är? Vad fan är problemet. ”Du ska älska din nästa som dig själv” gäller tydligen bara när det passar en själv. Religion alltså. Vilket satans humbug.

 

Publicerat

WIDOWS

Det här med att använda hämnd som katalysator för en filmisk historia, alltså det finns ingen HEJD på kreativiteten när det kommer det det. Oavsett om filmens huvudperson blivit utsatt för brott, sett familjen bli mördad, frun bli våldtagen, något hemskt har hänt barnen eller själv blivit illa behandlad så kan vi inte få nog av hämnd. Det ligger i människans natur, i vårat DNA, att ge tillbaka för gammal ost.

I Widows är det några kvinnor som allesammans blir änkor när deras kriminella män dör i en gemensam stöt som går åt helvete. Kvinnorna känner inte varandra och hade dom inte förenats i samma (taskiga) smak gällande män hade deras vägar säkerligen aldrig korsats. Men nu, nu har dom något att kämpa för gemensamt. Som en framtid. Som ett jävlaranamma då snubbarna försatt dom i en situation dom verkligen inte bett om själva.

Viola Davis, Michelle Rodriguez,  Elizabeth Debicki och Connie Coon är fyra balla kvinnor jag gärna ser på film, Colin Farrell, Liam Neeson, Jon Bernthal och Robert Duvall är inte heller helt oävna. Lägg därtill att detta är en originalmanus skrivet av Lynda La Plante, omskrivet av Gillian Flynn och filmens regissör Steve McQueen.

I mina ögon är det här en ”Film-Film”, en ”riktig film”, välgjord in i minsta detalj, en bra historia, sevärd, underhållande och i vissa scener riktigt känslomässigt jobbig att se. Helt klart ett måste att sätta tänderna i om du gillar filmer som vill berätta en ordentlig historia från A till Ö.

Publicerat

Återtitten: A STAR IS BORN

Kan en film ha allt men ändå falla platt? Det kanske är lite orättvist att kalla en 3/5-film för att falla platt men ser man till förväntningar och kärleken från stora delar av världen BORDE ändå A star is born landa på ett högre betyg än en mellanmjölkstrea tycker jag. Ändå var det precis vad filmen gjorde när jag såg den på bio strax efter premiären. Inte en enda cell i min kropp var det minsta gråtsugen trots att i stort sett hela salongen tokgrät. Vad är det för fel på mig? Jag måste ju ta reda på det, jag måste se om filmen!

Jag stoppar blu-rayen i spelaren och trycker på play. Nu är det dags. A star is born förtjänar en återitt om så bara för min fascination för personkemin mellan Bradley Cooper och Lady Gaga. Det är ”NÅT” där som gör hela filmen. Dom är EPISKT bra ihop, varenda scen med dom båda i bild fullkomligt glöder. Ändå känner jag inte något, inte denna gång heller. Vad fan är problemet???

Jag försöker analysera det jag ser och när det händer, när vändningen kommer, när filmen tappar mig. För början är ju SÅ bra. Första scenen med Jackson Maine på scen, gaybaren, Gagas ögonbryn, dom första stapplande stegen mot varandra, ärtpåsen, blickarna, när dom gör Shallow tillsammans första gången. Otroligt fint alltihop, så otroligt fint. Sen kommer den där natten, den där första fyllenatten när sexet ligger i luften och vi tror på Den Magiska Natten precis lika mycket som Ally, när hon raggarduschar en snabbis på toan för att vara fräsch, för att duga och vara fin för Jackson och när hon kommer ut har han däckat i soffan som ett ocharmigt fyllesvin.

Jag tror det är där, jag tror det är samma precis nu som då. Jag reagerade starkt även när jag såg första titten, när Jackson vänder sig om i sängen på natten efter att ha blivit nedbäddad av storebror och börjar kyssa Ally. Det är nåt med stanken där som får det att vända sig i min mage. Den där kärleksscenen är verkligen inte kärlek för mig, den är bara äckel. Bakfull-alternativt-fortfarande-full svettig karl som stinker alkohol och otvättad kropp, alltså det är inte SÅ romantiskt direkt.

Samtidigt är det den andra sidan, jag kan verkligen förstå vad Ally ser i Jackson. Han är asfin. Den där uppknäppta skjortan och det håriga bröstet som anas i öppningen, värmen i den blå blicken, frisyren, han är ytligt sett urtypen av en MANLY MAN. Jag kan förstå vad Jackson ser i Ally också. Hon är så naturlig, så vanlig och i hans knasiga värld av slickepottar och ja-sägare är det klart att Ally är en frisk fläkt.

Det är mycket av filmen jag kan förstå rent objektivt men väldigt lite som når in i hjärtat. Kanske beror det på att jag inte har egna erfarenheter av alkoholism i nära relationer, inte på detta sätt. Jag kan bara anta att filmen tar sig betydligt närmare om man har det. Inte ens slutet knockar mig. Allys sista sångnummer är det finaste i hela filmen, speciellt med dom inklippta scenerna från pianot när Jackson sjunger sången själv, men ändå, ÄNDÅ är jag inte i närheten av att ens trilla en liten enstaka tår.

När filmen var slut klickade jag fram till deras framträdande på Oscarsgalan och dessa minuter ger mig betydligt mer rysningar än hela filmen. Det är kemin, den där episka kemin dom emellan, den är allt. Den håller filmen under sina armar precis som den håller i alla deras gemensamma uppträdanden. När dom tittar på varandra, det känns verkligen inte spelat. KAN man spela så bra? Jackson och Ally klår Jack och Rose alla dagar i veckan men klår dom Rocky och Adrian? Euhm…nääääeeeeej.

När jag såg filmen 2018:

När jag såg filmen 2019: