Etikett: 2018

Publicerat

UNDER EN ÖPPEN HIMMEL

Mycket märklig svensk titel det här. Under en öppen himmel. Jag vet inte ens vad som åsyftas annat än att det känns som ett krystat försök att förstärka Wildlifes chanser till att locka pensionärer på ”utmärkt film” på Filmstaden.

Det här är Paul Danos regidebut och som sådan tycker jag han lyckats bra. Manuset är skrivet av Dano och hans mångåriga kärlekspartner Zoe Kazan och är baserad på en roman av Richard Ford.

Äkta paret Jeanette och Jerry Brinson (Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal) har återigen grävt upp sina och sonens rötter och flyttat sitt behag till en annan stad. Jerry verkar ha svårt att bibehålla ett jobb och beror inte flytten på att han fått sparken så har han någon annan idé han måste genomföra – med resten av familjens goda minne.

Jeanette är (ofrivillig) hemmafru och gör inget annat än tar hand om hem och 15-årige sonen Joe (Ed Oxenbould). Man känner i luften att hon tycker hon är gjord för något mer här i livet, något större, ja NÅT vad som helst skulle duga. Lite extrajobb som simlärare till exempel.

När Jerry återigen får sparken vill familjen verkligen inte flytta och Jerry tar jobb som skogsbrandsjobbare en bit bort. Jeanette passar då på att börja jobba så smått och någonting vaknar inom henne. Hon själv, till exempel. Man känner att blodet börjar rusa och hon till och med klär sig annorlunda. Joe får lite svårt att hänga med och man ser i hans unga blick att han tittar lite annorlunda på mamman.

Det mesta av det som händer får man uppleva genom Joes ögon och Ed Oxenbould är beskaffad med två väldigt utrycksfulla sådana. Ögon alltså. Han är väldigt bra i den här rollen, precis som Carey Mulligan. Jake Gyllenhaal känns väldigt underutnyttjad så han håller till vid skogsbranden typ halva filmen men när han är i bild bränner det till.

Jag tycker det här är en fin liten film, en film som känns väldigt naken och ”nära”. Sevärd i all sin enkelhet.

Publicerat

MOWGLI

 

Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.

Mowgli är den mörkaste versionen av Djungelboken men också den…segaste. Jag kom aldrig in i den, jag brydde mig alls, Mowgli-pojken är toppen (Rohan Chand ftw!) och CGI:n är enastående – på nära håll. Vissa scener känns dock halvdana och slafsigt gjorda, speciellt när djuren springer omkring där i djungeln. Eller löper kanske det heter? Travar?

Benedict Cumberbatch är strålande som röster till Shere Khan, lillekillen är skön och det finns en hyena med som får mig att vakna till ut soff-koman, annars var det inte mycket i den här filmen som fick mitt blodomlopp att koka. Okej, man dör inte av att se filmen men det finns en del annat man kan göra istället. Koka sylt. Sticka handledsvärmare. Ta en powernap.

Publicerat

ROMA

Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.

Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.

Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.

En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama ”i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.

Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.

Publicerat

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE CLOVEHITCH KILLER (2018)

Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.

Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.

Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.

Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.

Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål. 

Publicerat

THE CHRISTMAS CHRONICLES

Undrar om inte den här filmen har potential att bli en modern julklassiker?

Två kids som är syskon har huvudrollerna varav lillasystern Claire (Kimberly Williams-Paisley) är asskön! Deras pappa har dött och mamman jobbar alla skift hon kan för att…hon måste. På hemmaplan rebellar sonen rätt rejält, hamnar i fel gäng och lillasyrran idkar utpressning mot honom då hon filmat lite av skiten han pysslar med.

Hon har dock filmat fler mystiska saker. En arm, en hand, av nåt som kanske skulle kunna vara TOMTEN, som lämnar något under deras gran?!? Så….en julkväll, en föräldrafri sådan, ger sig syskonen den på att hitta den där tomten en gång för alla och tomten hittas såklart!

Kurt Russell är en jättebra tomte. Skitmysig i jätteskägg och luddig tomterock. Effekterna är coola och tempot alldeles lagom. Tomtens fru passar också som handen i handsken. Ja, det mesta är smart genomfört i denna Netflix-film som redan i början på december hade 20 miljoner visningar. Alltså första veckan! Undrar hur många den är uppe i nu?

Publicerat

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

Publicerat

X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

SMALLFOOT

Jag tänker att vi alla har hört talas om Bigfoot, eller hur? Bigfoot, Storfot, är enligt Wikipedia även kallad Sasquatch och är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA och Kanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Så….tänk OM Bigfoot finns? Tänk om det även finns ett helt gäng Bigfötter? Bigfeet? Massor med Bigfoots som bor i ett samhälle och lever där i lugn och ro och sköter sitt samtidigt som dom berättar sagor för sina Bigfootbarn om Smallfoot, dom små varelserna med ännu mindre fötter? För visst måste vi människor vara lika otäcka för ludna snömän som dom är för oss?

Det här är en tecknad film som verkligen gör sig bra för hela familjen. Nu pratar vi från den yngsta av alla unga till den äldsta av alla gamla. Smallfoot är en film som inte kan reta upp någon men som ändå har sina små stunder av trevlig underhållning för alla smaker. Jag själv hade en väldigt mycket trevligare biostund än jag hoppats och trott. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att filmen är rejält mysig. Och vintrigt härlig såhär innan jul. Och tänkvärd. Lite av varje alltså. Som en smågodispåse i tecknad-film-format.

Publicerat

NOTHING TO HIDE

Ett kompisgäng äter middag som vilken trevlig helgkväll som helst. Äkta par som till ytan har det bra tillsammans, äkta par som avskyr varandra som pesten, den nyskilde mannen som precis träffat en ny tjej (men som inte kunde följa med) och det nykära paret som inte kan sluta hångla.

Middagen intas under överseende av en månförmörkelse, den första över Frankrike sedan 1998. Det sägs att det kan hända underliga saker under en månförmörkelse, att man ska försöka undvika att bli vidskeplig men frågan är om månen har det minsta med detta drama att göra. Av olika anledningar beslutar sig nämligen detta kompisgäng att lägga mobiltelefonerna på bordet och vara öppna med dom eventuella hemligheter dessa makapärer kan innehålla.

Det här är en underhållande och samtidigt beklämmande historia om människors baksidor. Ja, precis så är det jag ser det. Baksidor. Större och mindre lögner kommer upp till ytan och det blir både obekvämt, roligt, sorgligt och tragiskt på en och samma gång. En liten film om stora frågor. Inte dumt alls.

Filmen finns att se på Netflix. Där heter den Nothing to hide. Den franska originaltiteln är dock Le Jeu. 

Publicerat

THE WIFE

Ja, ni, alla män, ni som aldrig någonsin kommer hitta till min blogg och än mindre läsa texten. Ni män som i generationer tillbaka har kunnat förlita er på att en god hustru är den bästa huvudkudden. Ni män som kunnat glida er genom livet med era mediokra intellekt, era vardagsglömska huvuden, era ljumna hjärtan och era stora egon, ni män som har kunnat göra det för att det funnits kvinnor som satt er på piedestal och låtit er sitta där.

Alla ni män som uppskattat att få hjälp med att matcha vardagsklädseln, som utan att skämmas låtit er bättre hälft klippa tånaglar, bestämma vad ni ska äta (och varför) och ta fullt VD-ansvar för familjen, ni som sömlöst sett flickvännen bli fru bli mamma till er och inte tänkt efter två gånger utan förnöjsamt hängt med. Ni som inte ens funderat på att missklädsamt beteende, aggressioner, fysiskt övertag och beroendesjukdomar inte är en självklarhet för någon annan på-sidan-om-stående människa att behöva stå ut med. Ni män, ni jävla män, ni finns snart inte längre. Er tid är förbi.

Den Genialiske Mannen som står över alla formar av lagar, sociala regler och allmän hyfs är inom en snar framtid helt utdöd. En mycket snar framtid till och med. Det slår mig när jag sitter på biografen och ser The Wife. Den utspelar sig 1992, blott en generation tillbaka men det känns redan som en svunnen tid.

Den Store Författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce) har precis fått samtalet att han tilldelats Nobelpriset i litteratur (även detta känns av naturliga orsaker som forntid) och bredvid sig har han den evigt stöttande frun Joan (Glenn Close). Men allt är inte så rosaskimrande som det till en början ser ut att vara. Ett liv tillsammans sätter alltid sina spår och kanske speciellt mellan Joseph och Joan.

Så ni män, ni dinosaurier, ni lättkränkta varelser som aldrig behöver bli äldre än tretton mentalt, ni som aldrig behöver tänka efter innan ni pratar eller känna efter innan ni agerar, ni män, ni behöver inte se den här filmen. Ni kommer nämligen inte fatta ett dugg. Det ni behöver göra är att vänta på döden och sen kan mänskligheten knäppa händerna och leva vidare.

Ni kvinnor, ni äldre kvinnor som eventuellt läser det här, är det dags att sätta ner foten nu? Är det dags att på sluttampen av livet börja leva era egna liv, fulla liv, hela liv, inte genom en mans ögon och godkännande?

Ni kvinnor, ni som är där nånstans i mitten, ni som är som jag, är det inte skönt att se en film som The Wife och få nånstans bekräftelse för att det ni gör och tänker är bra? Att vi är på rätt spår? Att vi bryter ny mark och låter oss själva vara drottningar på tronen som är våran egen historia?

Ni unga kvinnor, ni tjejer, ni som jag skulle kunna vara mamma till, ser ni The Wife kommer ni inte fatta ett skit. Ingenting. Ni är garanten för att detta mansbeteende är på utdöende. Ni hade sträckt upp långfingret åt vilken äkta man som helst och sagt ”ät skit och dö gubb-j!”, ja, även om det var er egen.

Du spelar alltid huvudrollen i din egen film. Du kan försöka se till att både andra stora roller och små biroller går till personer du själv väljer ut men huvudrollen är din, bara din. Om någon försöker få dig att tro annat, sträck upp långfingret och vänd på klacken. Detta gäller klackar på både dam och herrskor.

Det här är en film som är regisserad av svenske Björn Runge, som utspelar sig bland annat i Stockholm i lucia- och Nobeltid (passande för premiärdatumet) och som troligtvis kommer ge Glenn Close en Oscarsnominering.
Jag såg The Wife på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Jojje och Henke. När deras recensioner är publicerade kan du klicka på namnen för att läsa.

Publicerat

UPGRADE

Leigh Whannell, snubben som startade hela Saw-franschisen (och även Insidious), har skrivit och regisserat en ny film. Upgrade. Om det blir som jag tror så kommer det säkerligen en Upgrade 2 eller Upgrader om nåt år eller så.

Upgrade utspelar sig i en rätt så nära framtid där mycket ser ut som vi är vara vid men mycket är betydligt mer high tech. Grey Trace (Logan Marshall-Green) är gift med Asha (Melanie Vallejo) och det verkar som att det är hon som drar in storkosingen i familjen. Grey meckar gamla bilar som han sen säljer till folk som kan betala. Som den förmögne inåtvände kufen, uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson). Han har kommit på nån form av självtänkande chip som kan opereras in i kroppen och som liksom lagar och ”tar över” det som behövs fixas. Uppgraderar, liksom.

Det är väl knappast en spoiler om man skriver att det är Grey som får en uppgradering? Det är ju bara att titta på postern. Men mer än så tänker jag inte skriva om handlingen.

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att det inte klickar helt för mig trots att den på många sätt är bra. Den känns påkostad i effekter och så, ändå får jag lite B-vibbar. Logan Marshall-Green är bra men han känns fortfarande som en lågprisvariant av Tom Hardy. Och Harrison Gilbertson, skulle det inte egentligen ha varit Dane De Haan men han hade inte tid/var för dyr?

Njaaaaaaah, jag kanske är lite sur nu, vad vet jag? Jag kanske är lite väl pjåkig? Filmen är ju bra, vad bråkar jag för? Ähh, jag bråkar inte, jag försöker bara analysera icke-klicket. Men en trea är ett bra betyg och filmen är helt klart sevärd.

Publicerat

UNSANE

Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.

Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.

Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!

Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.

Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.

Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.

Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes.