Etikett: 2018

Publicerat

HOLD THE DARK

Jeremy Saulnier är en såndär filmregissör som (åtminstone) vi filmnördar har koll på. Efter filmer som Blue Ruin och Green Room känns han som en ytterst intressant berättare i den kolsvarta våldsamma dramagenren och man satt väl mest och väntade på ännu en film med en kulör i titeln i något som många pratat om som en trilogi. Efter lite googlande hittade jag dock en intervju med Saulnier från 2016 där han tillbakavisar detta.

Q: What colors are you interested in using in the future?

A: Purple, of course. But there will likely not be a color trilogy as some have suspected!

Färg eller inte, nu finns i alla fall Saulniers nya film Hold the dark på Netflix, mycket på grund av att det är en Netflix Originalfilm. Macon Blair har skrivit manus (precis som med Blue Ruin och Green Room) men denna gång är manuset baserat på en roman. William Giraldi heter författaren, boken heter precis som filmen och kom ut 2014.

Det här är en no-mercy-bäcksvart historia, våldsam nåt så gud förbannat och vissa delar av filmen är rent lysande. Det finns bland annat en lång shootout-scen som jag skulle säga är topp-tio (kanske topp-fem förresten) av filmiska skottsalvor jag någonsin sett. Historien utspelar sig i den karga outbacken i Alaska där solen går ner 15.30, snön aldrig smälter och det är ända-in-i-benmärgen-iskallt 24/7. Perfekt ställe att lägga ett drama som detta på, såklart.

Medora Sloane (Riley Keough) bor där tillsammans med lille sonen Bailey (Beckham Crawford) nu när maken Vernon är i något sandigt land och krigar. Hon ser ut som att hon håller på att bli galen av kyla och ensamhet med stora påsar under ögonen och svårighet att stå ut med vardagen. När lille sonen försvinner misstänker hon att det är dom närgångna vargarna som har tagit honom och hon skriver ett brev till Russell Core (Jeffrey Wright), en vargkunnig författare som skrivit en bok om just vargjakt. Hon ber Mr Core om hjälp med att hitta vargen som tagit sonen och tro´t eller ej, han reser hela vägen till Alaska för att göra henne till viljes.

DÄR är väl kanske mitt största aber med filmen, Russell Cores blotta existens – och varför. Jag tror inte riktigt på att detta skulle kunna hända i verkligheten, att någon släpper allt för en främling för blott ett handskrivet brevs skull. Att Cores vuxna dotter (som han sällar träffar) tydligen arbetar i denna del av USA har kanske en viss betydelse men det hade väl gått att åka dit ändå – kan jag tycka?

Nåja, jag ska inte bli för gnällig för jag tycker det här är en BRA film. Jag har en förkärlek för karga, tysta, långsamma, våldsamma filmer som utspelar sig i vildmarken och lägger man därtill att det är en historia om kärlek, sorg, föräldraskap och ren jävla galenskap som grädde på moset, vad finns det att inte grundgilla?

Publicerat

GOLIAT

Vän av denna blogg vet att jag inte är ett fan av trailers. När jag såg att filmen Goliat fanns med på visningsschemat på Malmö Filmdagar valde jag bort den, trots att den är regisserad av Peter Grönlund vars förra (och första) film Tjuvheder var riktigt bra. Jag hade nämligen varken sett eller läst något om den och tänkte att det fanns så många andra filmer jag ville se.

Kvällen innan Filmdagarna började passade jag på att se om Gräns och innan den filmen började dök det upp en trailer jag inte kunde blunda för. Goliat. Fy fan. Nittio sekunder räckte för att jag skulle sitta med gråten i halsen (du kan se trailern här om du blir nyfiken) och vips var schemat omgjort. Klart jag ville se Goliat. Klart jag SKULLE se Goliat. Det fick bära eller brista.

Goliat handlar om 17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötlands mer bortglömda områden. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar. Han hamnar i bråk i skolan och han slussas mot sin vilja in i pappans knarkförsäljning för att dra in pengar till familjen och detta samtidigt som granntjejen Jonna har ordnat en praktikplats på en fabrik i Västerås och Kim vill väldigt gärna följa med henne dit. Han inser att det liv han lever inte är bra samtidigt som han är otroligt lojal mot familjen.

I Tjuvheder var det bara filmens två huvudrollsinnehavare Malin Levanon och Lo Kauppi som var ”riktiga” skådespelare (dvs har det som yrke), i Goliat är det noll. Ingen. Alltså inte någon av rollerna är tillsatta med personer som skådespelar till vardags och med facit i hand, HELVETESJÄVLAR vilka säkra castingmänniskor han samarbetar med! Över 900 killar letades fram på skolor, mackar, fritidsgårdar och McDonalds-restauranger runt om i Östergötland innan dom hittade Sebastian Ljungbladh som fick rollen som Kim. Vilken tiopoängare! Han har precis samma utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell (kolla in honom i Blodsband/Starred up så förstår du både likheten och storheten).

Det finns helt ärligt inte en enda skådespelarprestation i filmen som inte är hundraprocentig (nu blev det en dubbel negation, jag vet) och det märks att Peter Grönlund väljer ut skådespelare som har varit med om en del själva. Det känns helt enkelt inte som att dom spelar, heller inte att dom ”framför en skriven dialog” utan här är det en samling människor som pratar som människor pratar, dom går som man går, dom beter sig överlag som personer i deras situation gör.

I deras situation ja… Det Peter Grönlund gör i både Tjuvheder och Goliat är att visa ett Sverige som OCKSÅ finns. En baksida som även om den är svart (kantboll på KOLSVART) så är den mänsklig. Goliat är väldigt lätt att ta till sig, väldigt lätt att tycka om och det är väldigt lätt att känna med Kim. Han kanske inte pratar så mycket men han visar desto mer med ögon och kroppsspråk.

Jag såg filmen med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes recension. Även Johan från Har du inte sett den har sett den och här är hans text.

Publicerat

NOTHING LIKE A DAME

Det var inte meningen att jag skulle se Nothing like a dame på Malmö Filmdagar men när filmen jag skulle se (Holiday) inte gick att visa fick jag byta salong på två röda. Det är bland det bästa med Malmö Filmdagar för övrigt, det där att man kan gå på en hoppsan-visning av en film man inte vet något om. Ibland blir det ett riktigt bottennapp men allt som oftast är det så jag hittat dom riktiga guldkornen under filmdagarna. Som här. Det här min dam och herre är nämligen en riktig PÄRLA till filmisk upplevelse.

Det här är en lågmäld dokumentär om fyra tanter som dricker diverse saker runt ett bord. Te, champagne, you name it, tanterna underhåller med sin blotta närvaro men när dom öppnar munnarna är dom maxade citatmaskiner som sprudlar av tajt vänskap, vishet, bitsk humor och charm.

Notting Hill-regissören Roger Michell håller i spakarna och framför kameran står en kvartett i adlade brittiska skådespelare med många många års erfarenhet av teater och film. Dame Maggie Smith, Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins och Dame Judi Dench. Vilka kvinnor, herreminjävlar vad jag tycker om dom!

Att se Nothing like dame är som ett parfymerat plåster mot åldersnojjor och dödsångest. Att bli gammal, blind och halvdöd känns hux flux inte så jobbigt längre.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Länk till hennes recension finns här.

Publicerat

A SIMPLE FAVOR

Minns du dom där lite smarta och snygga thrillerfilmerna från 90-talet? Color of night med Bruce Willis till exempel? Filmer som handlar om snygga människor, lite twistar och turnar i manuset, lite romance, lite död, lite Hitchcock-vibbar. Allt är lite smoooooth, jävligt snyggt och med sköna toner i form av både musik och muzak i bakgrunden. A simple favor är precis en sån typ av film.

Anna Kendrick är bitsk och snabb i truten och Blake Lively är assnygg i sina kostymer OCH grov i mun som en byggarbetare. Från 90-talet. Alltså en byggarbetare från 90-talet. Old-school-gubbe i jävligt slick förpackning.

Det känns som A simple favor kommer vara filmen där alla vi som inte sett Blake Lively som Serena van der Woodsen i Gossip Girl fattar grejen – på riktigt. Alltså hon är sjukt jävla bra här tycker jag.

Paul Feig är en regissör som främst är känd för komiska filmer som Bridesmaids, nya Ghostbusters, The Heat och Spy (med Melissa McCarthy) och visst är även A simple favor rolig (vissa scener jädrigt roliga till och med) men filmen är verkligen inte en renodlad komedi. Den har  det mesta faktiskt. Lite av varje genremässigt, ungefär som jag försökte förklara i början av texten.

Det filmen också har är ett manus som inte är helt bearbetat sista halvtimmen. Det känns onödigt utdraget och det är lite synd på en annars välklippt, tajt och extremt underhållande produkt. Jag hade riktigt kul i biosalongen och betygsmässigt hamnar filmen på en extremt stark trea. Kanske borde jag ge den en fyra enbart för att den har hög omtittningspotential men det får bli en trea. Den är som sagt för lång och ibland lite väl omständig men bortsett från det, klart sevärd! En perfekt fredagsfilm ända ut i dom röda armvärmar-fingerspetsarna!

Jag såg filmen med ett gäng filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. När deras recensioner dyker upp kan du hitta länkarna här:
Jojje
Carl
Henke
Sofia

Publicerat

THE LAND OF STEADY HABITS

Nicole Holofcener är en av mina absoluta favoritregissörer. Hennes filmer handlar ofta om till synes ”ingenting alls” men alla vi som har fler än tolv år i backspegeln vet ju att det är det där ”ingenting” som är det mest intressanta. Det är ju det som är livet och ingen film, ingen bergochdalbana, ingen tripp med kemiska substanser inkluderat kan mäta sig med att få uppleva den här fantastiska ”ingenting” som är livet.

Hennes nya film The land of steady habits finns att se på Netflix. Det finns få saker som gör mig lika glad som att upptäcka filmer jag inte visste fanns av regissörer jag försöker hålla koll på men uppenbarligen missat. Det är som julafton banne mig, det ger pirr i magen!

Den här filmen kretsar kring Anders (Ben Mendelsohn) som är skild sen ett halvår tillbaka från Helene (Edie Falco, nurse Jackie, du vet?). Helene dejtar en ny man, Anders ligger med allt som rör sig. Han är imponerande snabb på att få damer i säng, försöker komma i ordning i en ny lägenhet med få personliga inredningsdetaljer, är uppenbart svartsjuk på Helene och har precis sagt upp sig från sitt jobb (elle(här gått i pension som han själv säger).

Det är lite vardagsstruligt kan man väl säga, ja, sådär som många av oss kan känna igen oss i. Många små eldar som måste släckas varje dag samtidigt som man ska försöka hinna se sig själv i spegeln och orka le.

Har du sett och gillat Nicole Holofceners tidigare filmer (här är tre exempel) så kommer du säkert att uppleva 98 mysigt puttriga minuter med fint skådespeleri av både Ben Mendelsohn och Edie Falco. Jag tyckte om filmen, den känns både vanlig och innerlig på en och samma gång och som sällskap en vardagkväll är det precis vad man kan behöva.

Publicerat

10 X 10

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

Publicerat

PROUD MARY

I sann, men modern, blaxploitationanda har svenske regissören Babak Najafi fixat till en ytlig liten actionkaramell som inte borde kunna reta upp någon.

Coola Taraji P. Henson spelar Mary, en riktig tuff hitkvinna (den kvinnliga varianten av hitman?) som jobbar åt en riktig skumrask-maffia-familj i Boston. Döda gör hon utan att blinka men när hon under ett mission precis avrättat en man och ser att hans lille son sitter i rummet bredvid med lurar och spelar TV-spel känns det inte riktigt…kul. Historien tar sedan sin början tre åt efter detta dåd. Självklart korsas vägarna återigen med den unge killen Danny (som spelas alldeles förträffligt av Jahi Di´Allo Winston!)

Danny Glover är det andra kända ansiktet i filmen och när han pratar sitter jag mest och funderar. Har han alltid läspat?

Som sagt, det är action från början till slut, det är shootouts, det är habilt filmat, skådisar som gör sitt jobb, en story som inte bjuder på något direkt nytt men som inte heller känns ap-mossig och det är ett fint soundtrack med låtar som Papa was a rolling stone, Don´t let me be misunderstood och – självklart – Tina Turners Proud Mary. Jag hade inga förväntningar och led inte under tittningen men å andra sidan är det ingen film som kommer följa med mig så vidare värst starkt i minnet. Betygsmässigt hamnar den på en trea, kanske inte en stark sådan men väl en trea.

Jag hyrde filmen för 49 kr på Itunes. 29 hade den definitivt varit värd.

Publicerat

ESCAPE PLAN 2: HADES

Escape Plan (från 2013) var en riktigt bra actionstänkare. Den andades 80-tal på fler sätt än att det var Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger som teamade upp i huvudrollerna. Den hade charm. Den var snyggt gjord. Den var spännande. Den var – på alla plan – allt som Escape Plan 2 inte är.

Uppföljaren utstrålar en budget på två kronor och såldes den inte in med Stallones namn – och i viss mån Dave Bautistas –  skulle inte någon människa på jorden uppmärksamma den. Än mindre skriva om den. Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

Jag tänker således inte ge den mer rampljus än den förtjänar, vilket är miiiiinimaaaaalt. Bedrövligt dåligt, helt enkelt.

Publicerat

THE PREDATOR

1987 såg en liten film som heter Rovjuret dagens ljus. En actionklassiker måste man väl kunna kalla den (även om jag betygsmässigt inte kan ge den mer än godkänt pga värsta testosterongeggan). Arnold Schwarzenegger var i vilket fall i sitt esse och filmen var – då – rätt nyskapande med sitt osynliga monster.

Nu har det gått trettio år och nu är det dags att göra (ännu) en uppföljare, tydligen finns det inte nog med sådana på biorepertoaren. Shane Black sitter i regissörsstolen – mannen bakom Iron Man 3, The Nice Guys och Kiss kiss bang bang (och en roll i första Rovdjuret!) – och jag är väl dum i huvudet som inte fattade att en Predator-film med honom bakom spakarna kommer presenteras med en ”twist”. Twisten här är alltså att The Predator har gjorts som en dum actionkomedi för en uppenbar (väldigt) ung målgrupp MEN att den samtidigt är blodig som fan och har därmed fått (en solklar) 15-årsgräns. På nåt sätt, rent klegg och blodmässigt, är The Predator allt jag önskade att The Meg skulle vara men här hjälper det inte ett dugg. Inte. Ett. Dugg. Alls.

Det här är högljutt och larvigt, det är touretteshumor och ren idioti och jag har svårt att svälja enkelheten och det ”humoristiska” med detta dödande av människor. Det är en Olivia Munn i högstadiehipsterkläder (med brun skinnrygga å allt) som man förväntas köpa vara forskare/doktor, det är Boyd Holbrook som utstrålningssvag supermilitär och han ser ut som han precis tagit studenten men är ändå pappa till Jacob Tremblay som väl ska föreställa en typ 10-11 åring med Asberger/autism. Birollsklasen består av Alfie Allen (den där jävla Theon Greyjoy i GoT), Trevante Rhodes, Keegan-Michael Key, Augusto Aguilera och Thomas Jane (som tourettesmannen) och visst, det finns nån mikrosekund av vissa scener med denna knasbollar som fick mig att dra på smilbanden men det är jävlarimej inte många.

Nä. Usch. Jag tror mina förväntningar var för höga i kombination med att filmen var så sjukt spretig och fånig. Orkar inte, orkar verkligen inte bry mig om det här ytliga spånet. Se om originalet istället, det är mitt råd.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia,  Henke och Jojje. Klicka på deras namn för att läsa recensionerna.

Publicerat

Återtitten: GRÄNS

Det är bara ett par veckor sedan Gräns hade premiär och jag satt på rad 1 och log åt denna film som egentligen hade ALLT jag kunde önska. Nu har jag sett om den och banne mig – den höll!

Den här gången blev det inte rad 1 och Stockholm, det blev rad 2 och Malmö. En lite mindre salong än sist men jag tror faktiskt det här är en film som funkar oavsett storlek på duk eller skärm. Antingen hamnar du i historien eller så gör du det inte.

Recensionen i sin helhet som jag skrev efter första titten hittar du här men för att citera mig själv och knyta ihop säcken avslutade jag den texten såhär:

”Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. ”

Och nu står jag här (eller sitter, på hotellsängkanten) och funderar. Kommer jag höja betyget? Är filmen en femma nu eller stannar den på typ 4,7 – som sist? Ja, det gör den. Den stannar där. Jag har fortfarande ingenting att klaga på med filmen, jag tycker den är i det närmaste perfekt MEN den där sista känslosamma prylen saknas för att jag ska ge den högsta betyg.

Jag bryr mig om Tina men jag blir inte berörd i hjärtat. Det finns en liten skillnad där. En liten men den är ack så viktig. Gräns är – hur som helst – en otroligt bra film, en fin film, en mångbottnad film som jag funderar en hel del på efteråt (både förra gången och nu). Den har dessutom den bästa sexscenen som någonsin gjorts i en svensk film och DET säger en hel del. Utan att överdriva, det finns ju ett GÄNG att välja bland.

Publicerat

GRÄNS

John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar är bland det bästa jag läst i novellsamlingsväg. Flera av berättelserna har jag återkommit till otaliga gånger då dom inte släppt från hjärnan men inte fan är det någon lösning att läsa dom igen. Snarare tvärtom.

Dagens film Gräns är baserad på en av novellerna Pappersväggar men den är inte en av mina favoriter (vilket antagligen säger betydligt mer om mig än om Gräns som novell i sig). Berättelsen kretsar kring Tina (Eva Melander), en kvinna i 34-40-års åldern som jobbar som tulltjänsteman. Hon har en besynnerlig egenhet och det är att hon kan känna lukten av fuffens på långt håll. Skuld, skam, perversiteter och andra kriminella handlingar går inte att hålla inom sig när hon är i närheten, direkt börjar vänster överläpp skaka och hon sätter dit en på studs.

Tina bor i ett sommarstugeliknande hus i skogen med sin (pojk?) vän Roland (Jörgen Thorsson) och hans muskelhundar, hundar som för övrigt inte verkar gilla Tina ett endaste dugg – och vice versa. Den gamla pappan (Sten Ljunggren) bor på ett äldreboende och det känns som att hans minne sviker allt mer men när han har en klar dag upplever jag honom som en varm och charmig pappa.

En dag på jobbet kommer Vore (Eero Milonoff) gåendes genom tullkorridoren och Tina sniffar oråd. Hon stannar honom, han tas åt sidan för att visa upp den medhavda väskan och där och då kickar historien igång på riktigt.

Att skriva mer om handlingen i Gräns är att begå en dödssynd. Högmod, girighet, lättja, avund, frosseri, vrede, lust och att spoila handlingen i Gräns. Åtta dödssynder alltså och måste dom absolut ner till sju är det inte den sista som skall avlägsnas. Jag har nämligen sett en del recensioner som spoilar skiten ur filmen och det gör mig riktigt irriterad (tex Kulturnyheterna/SVT och nej jag tänker INTE länka till den) för det här är en film du antingen känner till pga läst förlagan eller inte känner till alls pga perfekt. Att filmen är BRA har ju Svenska Filminstitutet redan bestämt då Gräns blev utnämnd till Sveriges Oscarskandidat i år.

Den där utnämningen kan förklara att då jag – före utnämningen – bokade biljett till rätt uträknad dag, tid och sittplats = endast 3 platser bokade i hela salongen slutade med att jag hamnade i en helt fullsatt salong – trots eftermiddagsvisning. Jag lyckades dock byta min plats längst bak till mitten på rad 1 och med facit i hand var det ett smart drag.

Att sitta på rad 1 och med bakåtlutat huvud förpassas in i denna ytterst ovanliga, suggestiva och mystiska historia var nämligen alldeles ljuvligt. Regissören Ali Abbasi har med en genial fingertoppskänsla balanserat på nåt som i andra händer säkerligen kunnat upplevas som lyteskomik och riktigt jävla cringe men här blir en kärleksfullt berättad historia om utanförskap och gränser, många sorters gränser.

Flera gånger under filmens gång tänkte jag ”Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

I normala fall tror jag det här är en film som borde locka 20-40000 biobesökare, kanske skulle den spela i samma liga som Jätten och Efterskalv, udda små pärlor som inte når fram till tillräckligt många. Det är – på pappret – verkligen inte en film för alla men det är en film som många kommer ge en chans just på grund av Oscarsbuzzet.

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Jag ÄLSKAR nämligen den här filmen och den är såååå nära att få det allra högsta betyget från mig. Den kommer nog hamna där vid en omtitt för jag är lika säker på att jag kommer se om den som jag är på att solen går upp imorgon. Och att Eva Melander kommer få en Guldbagge för Bästa Kvinnliga Huvudroll! Oscarsstatyetten däremot, den kommer nog bli svår att ro hem.

Jag pratar mer om Gräns i avsnitt 155 av filmpodden Snacka om film. Lyssna här, till exempel.

Publicerat

SHARP OBJECTS SÄSONG 1

Många skulle nog kunna skriva under på att Sharp Objects på förhand var en av årets mest emotsedda TV-serier. Ett manus baserad på en roman av Gilliann Flynn, kvinnan som även skrivit Gone Girl och Dark Places, det får nog en och annan att gå ner i brygga. Jag är inte en av dessa dock, mina förväntningar var höga mest på grund av regissören Jean-Marc Vallée.

Jean-Marc Vallée (klicka på namnet får du se hur han ser ut, inte tusan ser han ut som man tror? Eller är det bara jag som såg en mörkhårig fransman framför mig) var mannen som gav oss serien Big Little Lies som jag kärade ner mig fullständigt i förra året. Att han även regisserat jättebra filmer som Wild, Young Victoria, Dallas Buyers Club och Demolition gör liksom inte förväntningarna lägre för mig.

Här är det Amy Adams, Patricia Clarkson och Eliza Scanlen som spelar huvudrollerna med viss hjälp av Chris Messina och Elizabeth Perkins och för egen del är det dom tre förstnämnda tjejernas förtjänst att jag hängde med  serien ända in i mål. Första avsnittet var okej, grundhistorien kändes spännande med journalisten Camille Preaker (Adams) som blev beordrad av sin chef att åka tillbaka till sin hemstad och försöka skriva nåt om ett (eller flera) barnamord som skett på orten. Detta återseende virvlar upp en massa känslor av olika slag både hos Camille och hos resten av hennes familj som bor kvar – mamman Adora (Patricia Clarkson), styvpappan Alan (Henry Czerny) och den unga halvsystern Amma (Scanlen).

Amy Adams lyckas spela denna trasiga tjej Camille med stor trovärdighet och det är ibland svårt att tro att det är samma Amy som i Nocturnal Animals, Förtrollad, Man of steel eller Arrival. Men att följa hennes vedermödor har varit ett stort mervärde för serien som trots att den ”bara” hade åtta avsnitt gick en hel del på tomgång i dom mittersta fyra. Sista avsnittet höjde sig över mängden och det omedelbara slutet var häftigt och gör att betyget som helhet för serien ändå blir okej. Men Gillian Flynn känns inte som en författare som klickar för mig. Antagligen skulle jag tycka att böckerna är bättre än adaptionerna på film men jag ids faktiskt inte testa. Livet är alldeles för kort.

Serien finns att se på HBO och ja, det står att det är säsong 1 men jag HOPPAS att det INTE blir en andra. Den här historien känns väldigt fördigberättad här, ingenting skulle bli bättre av att fortsätta. Jag kände i och för sig exakt samma sak med Big Little Lies men där kommer det en säsong 2 som ett brev på posten. Det blir väl så om det är en succé, vilket jag antar att även Sharp Objects räknas som. Och om du tittar på den här serien till slutet, stäng inte av eftertexterna. Det kommer ett par scener till.

Publicerat

BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

Publicerat

THE PACKAGE

Utan att spoila vad filmen handlar om så kretsar den kring ett paket – och inte vilket paket som helst. Sällan har du sett en kuk i så många olika vinklar och i såna närbilder som här, i alla fall inte i en barntillåten icke-porris.

Alltså den här filmen är så jävla mycket extra-allt-utanför-alla-lådor-man-kan-komma-på och det är faktiskt riktigt uppfriskande att titta på. Och kul, man får inte glömma kul. Jag både skrattar högt, fnissar lite lagom och vrider på mig i soffan och detta är ett bra betyg för en komedi.

Titta inte på trailern, läs ingenting mer om handlingen, gör dig lite kaffe och skatta dig 90 minuter då du inte behöver göra något alls. Stäng av hjärnan helt, det kommer behövas. Men det blir roligt. Också.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE TERRIBLE TWO (2018)

Ett par som väntar sitt första barn köper ett hus, ett hus som dom föregående ägarna lämnat av oklar anledning. Paret visar sig dock inte bara vänta ett barn utan två, tvillingflickor.

När filmen börjar får vi reda på att flickorna är döda och att årsdagen av deras dödsdag närmar sig. Dom blev en sisådär 7 år gamla och mamman har knappt lämnat huset sedan dom gick bort. Hon mår helt enkelt inte bra. Pappan mår heller inge vidare men har fullt sjå att hålla koll på frugan och hennes syner. Det händer till och med att hon leker med flickornas leksaker. Eller är det verkligen HON som leker med dessa? Det är inte som så att flickorna är kvar i huset? Vad är det som har hänt – egentligen?

Jorå. Premisserna för filmen är inte så pjåkiga och postern är snygg. Resten då? Resten, dvs 99,99% av filmen är rent piss. Eller nä, grumligt. Såntdär kiss som man kan få ur sig om man druckit alldeles för lite under en lång dag. Bärnstenskiss.

Skådespelarna borde inte få tituleras på det viset och allt som händer är lika övertydligt som nyheterna är om man hör dessa på lätt svenska. Alltså filmen är så fasansfullt värdelös att det är synd att affischen är så lyckad.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.