Etikett: 2019

Publicerat

VELVET BUZZSAW

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas ”av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

Publicerat

BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.