Det första som slår mig är, har man någonsin förr sett en manlig huvudrollshjälte som börjar filmen med en redig jävla mancold?
Det hostas, snörvlas och snoras och Ethan Renner (Kevin Costner) känns som allt annat än hårdkokt snubbe trots att han är ”på jobbet”. En CIA-agent på dödligt uppdrag kan inte riktigt ringa sig in sjuk.
Ethan har uppenbarligen misskött sin relation med dottern Zooey (Hailee Steinfeld) i alla år och frun (Connie Nielsen) är numera en parentes men när Ethan efter ha hamnat på sjukhus får en dödlig diagnos (neeeeej alla män, det ÄR inte dödligt att vara förkyld även om det känns så) bestämmer han sig för att reda upp sina förehavanden. Han har 3-5 månader kvar att leva och nån personalansvarig på CIA är på plats vid sjuksängen i ett nafs med guldklocka och en klapp på axeln som tack för lång och trogen tjänst.
Han är lite ensam kan man säga. Lite ”lone ranger” kan man säga. Lite tilltufsad kan man säga. Men han åker till Paris och försöker närma sig den ovilliga tonårsdottern. Samtidigt blir han kontaktad av agenten Vivi (Amber Heard) som behöver hjälp med att få en man mördad, en man vid namn ”The Wolf”. I utbyte mot denna allra sista arbetsinsats erbjuds han en drog, en oprövad medicin, som skulle kunna ge honom livet tillbaka.
Det här är en riktigt jävla bra film! Den har allt, den är verkligen inte ”bara” en pang-pang-action! Den är spännande, den har en välskriven dialog, ett manus som håller, den har en hel del känslosamma scener som faktiskt tillverkar tårar i mina ögon, det är bra skådespelare i alla roller men såklart är det Kevin Costner som lyser allra starkast, alltså satan så bra han är!
Ett solklart filmtips vilken höstkväll som helst.
