Etikett: 3D

Publicerat

DJUNGELBOKEN (IMAX 3D)

Rudyard Kipling skrev The Jungle Book 1894. Om han var före sin tid, en smart businessman eller bara red på en räkmacka förtäljer inte historien men redan året därpå kom han ut med uppföljaren (med det fullkomligt utflippade och jättekonstiga namnet *obs! ironi*) The Second Jungle Book.

Sagan om den lilla människovalpen Mowgli och hans äventyr bland stockar, lianer och vilda djur i den indiska djungeln har lästs av många generationer och redan 1942 kom den första spelfilmen, nominerad till fyra Oscars men vann inte någon. 1967 kom Disneys tecknade version av filmen och utan att ha läst böckerna så känns dagens film mer som en remake av den tecknade filmen än som en adaption av boken. Flera av låtarna från Disneyfilmen har till och med återanvänts i denna film, en film som i Jon Favreaus händer blivit ett datoranimerat CGI-spektakel av sällan skådat slag.

Alltså, missförstå mig rätt här, filmen är otroooooooligt snyggt gjort. Alltså otroooooooligt! Alla dessa djur, alla dessa pälsar i närbild. Pälsar som ju inte finns på riktigt men som är så verkliga att jag nästan blir förbannad. Dom indiska vilda djuren pratar av nån anledning felfri engelska allihop –  ett mindfuck man helst ska undvika att tänka på om man ska få nån behållning av filmen – men det är fint på nåt sätt tycker jag, munnarna rör sig helt perfekt (såklart) och ja, jag tror på att dom kan prata, jag köper det.

Jag tycker Neel Sethi som Mowgli är ett rackarns obehagligt litet barn. Han kommer inte hamna på någon av mina mer positiva listor över barnskådespelare MEN ett plus ska grabben ha och det är att han trots allt agerat mot och med INGENTING genom hela filmen. Han kan inte ha gjort annat än travat runt på en green screen-inspelning och försökt agerat som om det var helt naturligt att prata med kryss och pilar. Så jag känner mig lite taskig som dissar honom men likväl, även om han klär i knutna röda underbyxor och påminner om den tecknade Mowgli så utstrålar han nåt obehagligt.

Jag tycker det bästa med filmen är dom små grejerna som händer liksom i periferin. Den lilla sköldpaddan i slutet till exempel, den som fastnar mellan två boksidor. Jon Favreau känns som en man som inte struntar i det andra skulle kalla petitesser och det gillar jag. Jag gillar dom där konstiga djuren också, dom där med mössliknande ansiktena, oproportionerligt stora öron och knepigt smala fågelben. Vetetusan vad dom heter, jag är inte så bra på djur, men söta var dom.

Den här filmen har biopremiär idag och har 11-års åldersgräns. Ett tips till alla föräldrar med små barn, även om kidsen får gå i målsmans sällskap så är detta ingen film för dom riktigt små knattarna. Det är många högljudda och spännande actionscener, det är ond bråd död och faktiskt lite läskigt ibland. Att det är så pass verkligt gjort gör att det kan vara svårt att vifta bort detta med att det ”bara är en film”.

Upplevelsen av IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia:
Den här gången hade jag perfekt plats, mitt i mittenraden mitt i salongen. Jag hade linser i ögonen istället för glasögon på och 3D-glasögonen var sprillans nya och fräscha. Ändå….ändå…..ÄNDÅ var det en värdelös 3D-upplevelse. Rörde jag huvudet det allra minsta blev halva duken suddig och sista halvtimmen fick jag kisa för att ögonen skulle orka med och för att försöka hjälpa konturerna på traven. Vilka konturer förresten?  Den där glasklara bilden som presenteras i reklam-förfilmen har jag hittills inte sett en enda sekund av i dom vanliga filmerna (varken i denna eller i Star Wars: The Force Awakens).

Helt ärligt, jag orkar inte ens vara arg. Jag känner mig mest besviken och blåst på konfekten. Skitsalong! Jag kommer att ge IMAX:en EN chans till då jag vill se en icke-3D-film i den salongen, men 3D-filmer behöver jag inte se vare sig där eller någon annanstans. Trams! Bläk!

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

AMAZONIA

Det här är tredje filmen vi ser på Peace&Love Filmfestival och jag har funderat en del under dom andra två visningarna varför det är så lite folk i salongen. Bra film som knappt inte drar folk alls, annat än oss med pressackrediteringar kring halsen, det är så synd.

När Amazonia ska visas i 3D kl 11.00 är det lång kö till insläppet. Massor med barn och vuxna som otåligt men glatt står och stampar och det är klart dom gör, samtliga barnfilmer under festivalen är nämligen gratis för barn och deras föräldrar. Så när vi satt oss ner i salongen och jag med mina hökögon försöker kolla hur många fler ”vanliga filmintresserade” det är i publiken (mer än jag och min gästbloggare) så kan jag snabbt konstatera: noll. Salongen är knökfull in till sista plats och ingen har betalat en krona.

Amazonia är en barnfilm som handlar om en cirkusapa som hamnar i Amazonas regnskog när det lilla planet han forslas i störtar. Det är en film med djur, om djur och  – höll jag på att säga – FÖR djur. Det är ingen dialog, det är bara musik och naturliga djungelljud och man får se vartenda djur man visste och inte visste fanns i en regnskog. För egen del är den här filmen trist intill bristningsgränsen. Jag höll på att gäspa mungiporna ur led. Jag avskyr djur i alla dess former, naturfilmer är något jag ALDRIG skulle få för mig att se på TV hemma, än mindre på bio så jag kan inte med nån vilja i världen säga att jag är målgrupp för den här filmen. De minsta kidsen i publiken verkade dock vara det. Dom reagerade på allt, på det läskiga mörka, på den glada och söta apan, på äckliga ormar och skalbaggar som tog sig fram i närbild. Barnen hördes hela tiden och det kändes som ett mervärde till hela visningen.

Det jag inte kan ta ifrån filmen var att den kändes välgjord, att jag flera gånger tänkte ”hur tusan filmade dom det där?”. Sen är den inte bra på nåt sätt men jag kan inte förmå mig ge den en etta, den är trots allt tittbar och jag fick inte alltför stora men. 83 minuter ska man väl klara av, man är väl superhjälte.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag är sur i magen nu. Filmen var helt värdelös. Bilden var kass, det var dålig 3D och jag förstår inte varför man gör en film om ett djur som ser andra djur. Tråkig story. A waste of time. Jag trodde det skulle vara lite mer exotiskt, lite mer glada fina färger ungefär som när man ser naturfilmer på Cosmonova men istället fick man kisa sig igenom hela filmen.

Filmen var inte värd att se överhuvudtaget och jag förstår inte varför man lägger pengar på att göra en sånhär skitfilm. Om jag måste ge betyg, och det måste jag, så blir det en svag etta, knappt en etta överhuvudtaget. Kan du fixa en halv fiffilura i betyg åt mig mamma?

 

.

Publicerat

Fredagsfemman #77

5. Underlig och tämligen osportslig prissättning

Jag var och såg Elfsborg spela Champions League-kval i Borås härom kvällen. Tre kanonbiljetter kostade 500 kr. I tisdags såg jag Hammarby möta Paris Saint Germain i en vänskapsmatch på Tele2 Arena. Tre okej biljetter kostade strax över tusenlappen. På söndag ska jag och sonen se EM-finalen i fotboll för damer i Friends Arena. Min biljett kostade 150 kronor, hans 50. Jag fattar inte prissättningen. Det jag fattar är att 1. all sport blir häftigare att se i en fullsatt arena 2. man borde se till att prisbilden synkar för att lyckas med nummer 1. Friends Arena fattade grejen den här gången. Jag vet inte hur det brukar se ut på Borås Arena men att boråsarna valde att stanna hemma när det vankades en viktig – och kul! – match beror inte på biljettpriset. Men det osportligaste står i alla fall Hammarby för. Det kom ett mejl i måndags att man får köpa biljetter för 11 kronor styck! 11 spänn! Allt för att fylla arenan. Bra tänkt men några månader för sent. Sälj biljetterna för en hundring styck från början så skulle varenda match vara utsåld OCH fansen som betalt dyra biljetter skulle inte behöva skriva irriterade blogginlägg. Bläh!

.

 

4. Olika typer av vuxna män på bio

Denna vecka har Grown ups 2, The Wolverine och Sightseers premiär. Adam Sandler leker jättebebis-i-vuxen-mans-kropp – igen, Hugh Jackman leker tokdeffad järv – igen och Sightseers är en brittisk svart twistad variant av Vi hade i alla fall tur med vädret – igen. Denna vecka kan ingen säga att vi bara kan se en stereotyp av manlighet på bio i alla fall. Det som saknas är den konkava hipstern.

 

 

3. Roman åh Roman.

På SVTPlay kan man se dokumentären om Roman Polanski – Med egna ord och det är ett solklart tips på program att se en ljummen sommarkväll. Vilket liv han levt Roman, vilket liv han haft, fått, skapat sig. Det finns mycket att lära sig av honom, speciellt hur man tacklar motgångar. Det är svårt att mäta sig med honom vad gäller dessa.

.

.

.

 

2. En fråga får svar.

Jag fick frågan. ”Tar du ingen semester från bloggen alls?”. Här kommer svaret. ”Nej.” Bloggen ÄR som semester för mig. Jag tycker ju om den. Den är som en kompis jag gärna träffar varje dag. Bloggen tar ingen tid jag inte har, ingen energi jag inte väljer att avvara och bloggen är inget arbete jag behöver paus ifrån så det kommer att ticka på med ett inlägg om dagen även under kvarvarande del av sommaren. Alldeles precis som vanligt alltså.

.

 

 

1. Ovärdig 3D

Det är ingen nyhet att jag inte är något stort fan av 3D på bio. Jag tycker det allt för ofta är undermålig bild, det där djupet filmmakarna vill åt ger inget stort wow åt själva upplevelsen, snarare tvärtom och texten är suddig och hänger flera decimeter utanför bild och skakar. Biljetterna är dessutom rent larvigt över-prissatta och det är klurigt att ha 3D-glasögon ovanpå vanliga glasögon. MEN det är inte allt detta som stör mig just idag, det som stör mig nåt ofantligt är att vanliga 2D- filmer konverteras till 3D i efterhand trots att det inte var meningen från början. Filmmedarbetare lämnar inspelningen och tar bort sina namn från eftertexterna då filmen inte ser ut i 3D som det var tänkt hela tiden i 2D (detta hände bla med fotografen Ben Richardson i World War Z) och nånting säger mig att det är dessa filmer som upplevs som dom mest 3D-usla när man sitter i biosalongen och stönar besviket. Det jag önskar är TYDLIG INFORMATION om detta INNAN jag köper biljetten. Är det en konverterad 2D-film eller en 3D-original-film? Jag må vara petig men jag tycker det är en rätt viktig fråga. Hallå SF, vad tycker ni?

Vill du läsa mer om detta fenomen, klicka här.

Publicerat

TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET

Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.

Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.

Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.

Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.

Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.

När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”

Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.

Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.