A clockwork orange – Fiffis filmtajm

Årets absolut mest iögonenfallande filmtitel måste i alla fall vara den svenska översättningen av Roger Vadims Pretty maids all in a row som på svenska fick den RUNGANDE titeln: Ta mej igen…´Taiger´ Jag har dock inte sett den så tyvärr kan jag inte stoltsera med den på listan. För övrigt kan jag inte stoltsera med att ha sett överhövdan många filmer alls från året så min lista är verkligen en brokig samling av gamla minnen och några filmer sedda på senare tid. Alltså, ta listan med en nypa salt.

10. Klute – En smart snut
(Klute, Regi: Alan J Pakula)

Nja. Kanske ingen superhöjdare men en sevärd bagatell med Donald Sutherland och en alltid lika förtjusande och begåvade Jane Fonda. Hon är alltid bra. Alltid.

9. Den sista föreställningen
(The last picture show, Regi: Peter Bogdanovich)

Dom var unga då. Inte så konstigt, 1971 var ju länge sedan. Men Cybill Separd och Jeff Bridges var otroligt fina 1971.

8. Äppelkriget
(Regi: Tage Danielsson)

Jag minns i princip ingenting av filmen annat än att jag tyckte om den när jag såg den, men det var länge sedan. Jag tjongar upp den på listan ändå, mitt minne får bära eller brista.

7. Trafic
(Regi: Jacques Tati)

Tati var en härlig gubbe. Va? Jag tycker många av hans filmer är otroligt mysiga, dom får mig att förpassa hjärnan till en annan dimension, en annan tid och en annan….puls. Tempot går ner och semestermyset slår till. Otippat va? Jag är en Tati-tjej.

6. Söndag, satans söndag
(Sunday Bloody Sunday, Regi: John Schlesinger)

Även på plats 6 kommer en film jag bara sett en gång och för väldigt länge sedan. Å andra sidan, om filmen och minnet fortfarande sitter kvar så pass så förtjänar den en plats på listan till motsatsen bevisats. Och DET kan dröja.

5. Mitt namn är Shaft
(Shaft, Regi: Gordon Parks)

Richard Roundtree var en härlig snubbe. Hans version av filmfiguren Shaft klår Samuel L Jacksons alla dagar i veckan.

4. Utvandrarna
(Regi: Jan Troell)

Utvandrarna är en film som tillhör en filmgenre som jag personligen inte gärna ser om. Det räcker mer än väl med en tittning. All denna misär. Den gör ont. Samtidigt är det ibland nödvändigt att se filmer som denna, att påminnas om historien, att blicka bakåt och försöka förstå. Det gäller inte bara just denna historia utan alla filmer man kan lära sig nåt om samtiden genom att se.

3. Harold & Maude
(Regi: Hal Ashby)

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul. Det här är en film som INGEN annan. Antingen klickar den eller så gör den inte.

2. A Clockwork Orange
(Regi: Stanley Kubrick)

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa? Att det är en FILMKLASSIKER av stora mått kanske även belackarna kan skriva under på?

1. Straw Dogs
(Regi: Sam Peckinpah)

Det känns fint att på listans förstaplats kunna drämma till med en film som är RIKTIGT TOKBRA och den är jättebra även i nutid. Det var nämligen inte så många år sedan jag såg den. Fem för att vara exakt. Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. Dustin Hoffman briljerar och jag säger Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Det finns fler hugade filmbloggare som listar sina favoritfilmer från 1971 just idag.
Här kommer länkarna till dessa härliga bloggar:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Filmmedia
Filmitch
Flmr

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen, hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Etikett: A clockwork orange

FILMÅRET 1971

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE