A few good men – Fiffis filmtajm

Blott två år tidigare än 1994 var det 1992 och även om åren är nära varandra i tid är det eoner mellan nivåerna vad gäller filmerna. Visst har jag hittat tio bra filmer till min topplista men det är inte en enda fullpoängare. Knepigt. Tror faktiskt inte att det hänt förut. Men hey ho let´s go, nu dyker vi rakt in i topplistan och hoppas på det bästa.

10. På heder och samvete
(A few good men, Regi: Rob Reiner)

Ett militäriskt rättegångsdrama skulle man kunna säga att detta är. Tom Cruise, Jack Nicholson, Demi Moore, Kevin Bacon, Kiefer Sutherland och Kevin Pollack, uniformer, elakheter, skrikande och ond bråd död. Bra film. Helt klart.

9. Bennys video
(Benny´s video, Regi: Michael Haneke)

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten? Benny är en 14-årig kille som fastnat i ett fiktivt liv bland alla sina filmer och han har inte längre någon koll på vad verkligheten egentligen är. Filmen skulle kunna vara Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten och som sådan är den riktigt tänkvärd. Och otäck.

8. Änglagård
(Regi: Colin Nutley)

Vad man än tycker om den här filmen, kom igen, visst är det en svensk klassiker? ALLA har sett den, alla har en åsikt om den, alla tyckte att Helena Bergström var skitsöt när det begav sig och att Rikard Wolff var bra tuff med sina skinnkläder. Jag tycker dessutom att det här är en film som håller fortfarande och som på ett på-pricken-sätt gestaltar byhålekaraktärers allra sämsta sidor.

7. Dracula
(Regi: Francis Ford Coppola)

Jag verkar inte kunna tröttna på den här filmen. Jag har sett den många många gånger dom senaste tjugofyra åren och jag tror det blir många gånger till. Den är mörk, suggestiv, snygg, konstig, blodig – och Keanu Reeves.

6. Bodyguard
(The Bodyguard, Regi: Mick Jackson)

Första dejten med killen jag senare skulle gifta mig med. Vi såg Bodyguard. Bra film, bra personkemi mellan Whitney och Kevin. Bra musik också. Så pass bra att I will always love you sjöngs i kyrkan under vårt bröllop. Nu blev det inte så men vi trodde det då och fint var det. Och filmen funkar fortfarande, även om man inte strösslar den med nostalgi.

5. Reservoir dogs
(Regi: Quentin Tarantino)

Alla dessa mer eller mindre aggressiva pladdrande män med färgnamn. Behöver jag säga mer?

4. Strictly Ballroom – De förbjudna stegen
(Strictly Ballroom, Regi: Baz Luhrmann)

Det här är en film som lever gott på mitt goda minne. Jag har inte sett om den på länge men jag såg den väldigt många gånger när det begav sig och den fick mig att drömma om att åka till Blackpool och dansa trots att filmen är australiensk. Och Baz Luhrmann hade koll på grejerna redan då!

3. Candyman
(Regi: Bernard Rose)

Candyman är en av skräckfilmerna jag såg som ung (eller betydligt yngre än nu i alla fall) som fortfarande skrämmer mig på precis samma sätt. Jag tycker det här är en otroligt bra kombo av bra manus, duktiga skådespelare, intressanta inspelningsplatser och en stämning jag nästan kan ta på.

2. Basic Instinct
(Regi: Paul Verhoeven)

Smart, spännande och sexig, det kan man väl säga att Basic Instinct är utan att ta i för mycket? Speedregissören Jan de Bont var fotograf, Jerry Goldsmith gjorde den välkända – och PERFEKTA – musiken, Sharon Stone visade mufflan och Michael Douglas tänkte som vanligt med snorren. Det är verkligen en ASBRA film det här!

1. Begär
(Damage, Regi: Louis Malle)

Att det blev Begär som tog hem förstaplatsen och inte Basic Instict beror enbart på magkänslan. Båda är otroligt bra filmer men Basic Instinct fastnar inte som en klump i magen hos mig, det gör Begär. Den gör fanimej ont. Jeremy Irons och Juliette Binoche är magnifika i huvudrollerna i detta passionerade otrohetsdrama och har du inte sett den här filmen – gör det. Typ nu.

Bubblare: Howard´s end, Singles, En kvinnas doft, Den goda viljan och Bitter moon

Idag skriver ett helt gäng filmspanare om just detta år. Klicka vidare in på deras eminenta bloggar för att få fler filmtips från 1992.
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Absurd Cinema
Filmitch

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Etikett: A few good men

FILMÅRET 1992

PÅ HEDER OCH SAMVETE