Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?
Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?
Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.
Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.
A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.
