Tänk att det kan vara så hett att vara blus-försäljare. Det var det aldrig nån SYO-konsulent som sa i skolan.
Här är det mannen med det bakvända namnet Walker Jerome (Viggo Mortensen) som säljer blusar och lever livet så enkelt som bara han kan. Nöjd, glad, lugn, solbränd med uppknäppt skjorta och fri som en fågel, Walker är en soft snubbe helt enkelt och den totala motsatsen till Pearls äkta man Marty.
Pearl (Diane Lane) har varit ihop med sin Marty (Liev Schreiber) så länge hon kan minnas. Första dottern kom tidigt, den andra också och sen har livet bara flutit på. Inga direkta ups men heller inga rediga downs, livet har helt enkelt tragglat på i nån slags 37-gradig genomskinlig slajm. Mötet med Walker väcker Pearl på sätt hon inte är beredd på, kan hon ens stava till passion längre?
A walk on the moon är en fin liten film som handlar om det mest vanliga av problem, vardagstristess och när ett egentligen bra förhållande går i stå. Det sköna med den här filmen är att dom stora rollerna spelas av vuxna människor som faktiskt beter sig som vuxna människor vilket inte är en helt vanlig kombination i amerikansk film. Minns bara Unfaithful från 2002 (även den med Diane Lane i huvudrollen) där trion Richard Gere, Lane och Olivier Martinez gör något helt annat än visar upp normalt beteende efter en otrohet, givetvis med ett icke välskrivet over-the-top-manus som grund.
Jag gillade det mesta med den här filmen, Anna Paquin exkluderad. Jag är ofantligt trött på henne just nu. Måste hon vara med överallt? Ö V E R A L L T? Well?
