Etikett: Aaron Eckhart

Publicerat

SULLY

Jag såg Sully när den kom men märkte först nu att jag inte skrivit om den. I samma veva dök den upp på Netflix och jag passade därför på att se om den.

En film med Tom Hanks är aldrig fel, det är som att dricka varm choklad efter en promenad i nordanvindar, det är som att få en kram av någon som har en för stor fleecetröja på sig. Att Sully är en boats (based on a true story) gör inget alls, att jag redan innan vet exakt hur den slutar spelar ingen roll. Det här är en film helt utan tuggmotstånd, den är välgjord enligt nån slags boats-formel-1A och samtliga inblandade har full koll på sina arbetsområden. Clint Eastwood till exempel, klart som korvspad att han inte skulle – eller kunde – misslyckas med en film som denna. En film om en manlig hjälte som lyckas med det smått omöjliga, att undvika en vidrigt hemsk flygkrasch rätt in på Manhattan genom att istället landa planet på Hudsonfloden. Alla planets 155 passagerare överlevde.

Händelsen som filmen handlar om skedde 15 januari 2009 när flygkaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger (Tom Hanks) och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) lyfter med planet från La Guardia-flygplatsen strax utanför New York. Tre minuter senare flyger planet in i en skock fåglar och båda motorerna slås ut.

Sully ska (väl?) med rätta ses som en av storfilmerna från 2016 och av alla Clint Eastwoods filmer (som regissör) ligger Sully på andra plats sett till biljettförsäljning under premiärhelgen (endast slagen av American Sniper) och det är Tom Hanks tredje största film om man räknar på samma sätt (endast slagen av….kors i taket…Da Vinci-koden och Änglar och demoner). Många stora flygbolag har dock bojkottat att visa filmen ombord på flygplanen vilket jag med lätthet kan förstå. Jag tror – och hoppas – inte att dom visade Snakes on a plane heller när den var ny.

Publicerat

LONDON HAS FALLEN

Precis när Star Wars: The Force Awakens hade premiär dök det upp en app som man kunde använda på sina egna filmer för att få det att se ut som att det sprängdes och hade sig. Att se London has fallen är som att se en långfilmsvariant av denna app i kombination med en mobilfilmad turistpromenad genom London.

Okej, det är nååågot överdrivet men det är fanimej inga häpnadsväckande effekter filmen bjussar på. Det är aldrig några närbilder utan kameran zoomar ut ordentligt när broar och byggnader sprängs, vilket gör app-känslan ännu mer påtaglig. Vilken någorlunda teknikintresserad fjortis som helst hade kunnat göra den här filmen. Budgeten har (antar jag) mest gått till Gerard Butler, Aaron Eckhart och Morgan Freemans löner för utan dom – ingen film. Å andra sidan, det blev ingen höjdare även MED dom.

Filmen är ospännande, ocharmig och fjuttig och det hjälper inte att det trummas på med överdriven musik och en hes-skrikande Gerard Butler som tar i från tårna för att få oss – och USA´s president – att förstå allvaret i manus. Att stoppa in superfloskeln med en höggravid fästmö som går hemma och väntar och som trots att shit goes down och att hon inte kan kontakta den blivande pappan är heeelt kolugn…..ääääääääh, kom igen! Spräng Big Ben hur mycket ni vill, det kan inte bli mer overkligt än så!

I avsnitt 36 av podcasten Snacka om film går jag och Steffo loss i diskussioner kring denna film. Så kan det gå när man inte tycker lika.

 

Publicerat

Tre om en: Neil LaBute

Jahopp, vem är den där tjommen? kanske du tänker. En förståelig tanke, han är inte den mest kända av regissörer men han är definitivt värd att hålla ett öga på. Eller två.

Neil LaBute heter han, är född 1963 i Detroit och beskriver sig själv som en ”unforgiving judge of the ugliest side of human nature”. Han är regissör och manusförfattare och jag upplever honom som mest intressant när han kombinerar dessa två i en och samma film. Som ”enbart” regissör är han habil men som manusförfattare lite mer egen. Jag har valt ut tre filmer varav han skrivit originalmanus till två.

 

THE WICKER MAN (2006)

Manus: Neil LaBute efter Anthony Shaffers roman

Regi: Neil LaBute

Polismannen Edward Malus (Nicolas Cage) har råkat ut för ett trauma på jobbet. I ett försök att rädda en mamma och hennes dotter ur en bilbrand exploderar bilen och båda dör. Han ser den lilla flickan framför sig i nån form av panikslagna dagdrömmar och äter medicin för att orka med livet.

Han får ett brev, en vädjan om hjälp från en kvinna vid namn Willow Woodward (Kate Beahan). Hennes dotter Rowan är försvunnen och hon behöver hjälp att hitta flickan. Det kluriga är att Willow bor på en ö vid namn Summersisle där invånarna är nån form av sekt. Det finns inga telefonledningar dragna till ön, det lilla samhället verkar styras av helt egna lagar och regler och det går inte att lämna ön på frivillig basis. Men Edward åker dit och försöker utföra sitt jobb vilket är lättare sagt än gjort när ingen är villig att hjälpa till och ingen verkar vilja hitta Rowan.

The Wicker Man är en remake på en film från 1973 med samma namn (Dödlig skörd på svenska). Jag har inte sett originalet men med 7,7 på ImdB jämfört med 3,6 för denna verkar många tycka att det här är en rätt dålig film (eller i alla fall väldigt mycket sämre än originalet). Personligen tycker jag den här filmen är bra. Jag tycker det är rätt ruggigt med sekter på film, människor som beter sig lobotomerade och kuvas under nån perifer religion och dess (ofta) starka ledare. Jag blir helt enkelt lite rädd och jag antar att det är meningen.’

Nicolas Cage gör det han ska, Ellen Burstyn och Frances Conroy likaså och Neil LaButes insats som regissör är stabil. En spännande och sevärd liten film, helt klart.

 

 

 

 

IN THE COMPANY OF MEN (1997)

Originalmanus & regi: Neil LaBute

Chad (Aaron Eckhart) är en cynisk bitter stekare, Howard (Matt Malloy) har precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Dom jobbar på samma företag, Howard är Chads chef och tillsammans är dom en tickande kvinnohatande bomb.

Svinlessa på kvinnor, kränkta och psykiskt stympade bestämmer dom sig för att leta upp den snällaste och mest oförstörda kvinna dom kan hitta och sen göra allt för att förstöra hennes liv. Hon som hamnar i skottlinjen heter Christine (Stacy Edwards) och är en av företagets duktiga sekreterare. Hon är vacker, godhjärtad och döv. ”Det låter som en delfin när hon pratar”, säger nån av männen och skrattar rått.

Alltså, det här är verkligen ingen enkel film att beskåda. Fy fan vad ont det gör, vilka vidriga snubbar dom är Chad och Howard. Som två svennebananvarianter av American Psycho-Patrick Bateman går dom omkring i livet och tycker att dom på nåt sätt är för mer än andra, att dom har rätt att sparka nedåt på alla sätt dom kan. Vita kränkta män i ett nötskal kan man säga.

In the company of men är en film som med stor framgång borde kunna gå att göra på en teaterscen. Neil LaBute, hallå, här är han smått genial.

 

 

 

 

 

SOME VELVET MORNING (2013)

Originalmanus och regi: Neil LaBute

Det blir som ett litet sexigt kammarspel den timmen (eller två) filmen handlar om. Velvet (Alice Eve) ligger på soffan och lyssnar på musik när det ringer på dörren. Där står Fred (Stanley Tucci) med ett gäng rullväskor och ett flin som täcker halva ansiktet. Han har lämnat sin fru och nu tänker han flytta in hos Velvet, den mycket yngre älskarinnan från förr, någon han inte kan glömma. Det han däremot glömt är att informera henne om detta.

Så mycket mer tänker jag inte avslöja om handlingen. Filmen är bara 84 minuter men det är välmatade minuter, det är en mycket välskrivet och psykologiskt böljande manus och – jag är inte det minsta förvånad över detta – Stanley Tucci briljerar fullständigt!

Alice Eve är en skådespelare jag inte kände till särdeles väl innan denna film, det är annorlunda nu efteråt. Det känns som om hon spelar i samma liga som Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), att dom kommer slåss om samma typ av roller framöver, lite på samma sätt som Nicole Kidman och Naomi Watts. Eve är bra, hon gör Velvet med elegans och trovärdighet då det är inte en helt enkel roll att spela men Stanley Tucci går det inte att ta bort blicken från.

 

 

Sugen på att dyka ner ännu lite mer i Neil LaBute-filmer? Här finns texter om några filmer till: Förvandlingen (The shape of things – 2003, manus efter sin egen pjäs samt regi), Possession (2002, mest bara regi) och Your friends & neighbors (1998, originalmanus och regi).

Publicerat

YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

”Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.”

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Publicerat

THURSDAY

När Henke skrev om filmen Killer Joe namedroppade han även en annan film: Thursday. Aaron Eckhart, Thomas Jane och Mickey Rourke i rollistan, den kallades för våldskomedi och i kommentarsfältet skrevs orden ”fattigmans-Tarantino”. Självklart hyrde jag den på direkten.

Filmens första minutrar är S Å bra! Jag känner mig nästan lycklig. Jag känner dessutom igen rätt mig bra i hela scenen med nåt icke-tänkande blåshuvud som står bakom kassan och rabblar regler som nån chef totat i henne, helt utan kraft och möjlighet att använda sitt sunda förnuft. Och visst har det hänt att jag tänkt tanken, samma tanke som Nick (Eckhart) och hans vänner gör till verklighet.

Thursday bjussar på nittio minuter vrickat våldsamt drama, det är blodigt, knasigt, dumt och ibland nästan på gränsen till fars men Thursday är också välspelat, charmigt och ganska läbbigt. Bland annat finns det en våldtäktsscen som är riktigt omvända-världen vilket inte hör till vanligheterna på film men likväl är det nyttigt att se.

Eckhart och Jane är så lika varandra att dom lätt skulle kunna vara bröder i verkligheten och jag skulle gärna se dom tillsammans i nån mer hårdnackad actionfilm framöver. Som helhet är filmen en lättviktare, ingenting jag funderar på, ingenting jag vill se igen men som underhållning för stunden fungerar den alldeles utmärkt.

Tack för tipset Henke!

 

Publicerat

THE EXPATRIATE

Fitthakan is back och jag är lycklig!

Aaron Eckhart is in da house och jag skulle liksom vilja spela ost-musik sådär högt som min kollega gör i sin lilla bil med den enorma baslådan så jag hör på tvåhundra meters håll att han är på g till sin arbetsplats. Jag skulle vilja tillverka flyers och dela ut på stan. Alltså, jag tycker bara han är SÅ bra.

I The Expatriate spelar Aaron Eckhart Ben Logan, pappa till Amy (fina Liana Liberato från Trust) och han är precis så där pappig som en trovärdig pappa ska vara på film. Han är allt det Liam Neeson inte var i Taken.

Filmen är en såndär katt-å-råtta-lek, en såndär gömma-sig-för-alla-kameror-och-människor-som-finns-film, en dotter-kommer-på-att-pappan-är-en-badasskillingmachine-och-fejsar-honom-med-sina-aversioner-historia och den är varken nyskapande eller speciell MEN den är underhållande nog för stunden en vanlig vardagkväll. Tycker jag. Men så gillar jag fitthakan och Liana Liberato också.

Publicerat

THE RUM DIARY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kille som dricker upp 123 små flaskor sprit från hotellets minibar har som jag ser det uppenbara alkoholproblem. Det är Paul Kemp (Johnny Depp) som länsat baren och det är om Paul Kemp filmen handlar.

Han är en drunken journlist från New York som drömmer om ett annat liv och söker ett jobb på en Puertoricansk lokalblaska. Han är den enda sökanden och han får jobbet men inte slutar han dricka för det. Han går runt Puerto Ricos gator i dyra glasögon och ständig bakfylla och när han träffar Chenault blir han blixtförälskad men Chenault är förlovad med den korrumperade  affärsmannen och girigbuken Sanderson (Aaron Eckhart). Upplagt för dramatik, eller hur?

Nåja. Det är många öppna dörrar i den här filmen, mycket självklarheter men när sluttexterna rullar har jag ingen aning om vad jag sett. Var det ett drama, en thriller, en komedi? Visst, jag skrattade några gånger men om det beror på att filmen var kul eller om det var min sjuka humor som lyste igenom har jag ingen aning om för filmen är så sjuuukt spretig så hälften vore nog.

Det var jättekul att se favoriten Aaron Eckhart igen men det var också allt.  Att det här är författaren Hunter S. Thompsons självupplevda historia gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.

Publicerat

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Publicerat

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.

Publicerat

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Paycheck

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

Publicerat

Veckans Aaron: Bröllopsnatten

I romcoms finns det ETT måste som inte går att blunda för om filmen ska bli intressant att titta på, ett enda litet måste.

Det handlar inte om att skämten måste stå som spön i backen eller att mannen i sammanhanget måste vara skitsnygg eller kvinnan supersexig eller att det ska regna i slutscenen så att den ledsna pojken ser ut som en blöt katt eller att tjejen måste bete sig Sandra Bullock-charmigt och kunna ramla och rapa och sånt, nej, inget sånt alls. Det handlar om en annan sak.

Det handlar om Ryan Philippe och Kathy Bates. Det handlar om Gérard Depardieu och Ellen Page. Det handlar om personkemi.

Att Ryan Philippe skulle bli upp över öronen kär i Kathy Bates är lika otroligt som att Ellen Page skulle bli det in Monsieur Depardieu. Trots att jag överdrev nu och tog i från tårna för att få fram tillräckligt bra exempel så är dessa två par är i princip lika omaka som denna films kärlekspar Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart. Aldrig i hela mitt liv att jag tror på att Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart skulle fatta tycke för varandra. Never in my life säger jag bara!

Eftersom själva personkemin är ett sånt antiklimax så blir det ett slags autonomsågning av filmen. Den sågar sig själv. Jag behöver inte ens knyta näven, höja den i luften och proklamera för det SUPERJOBBIGA i att se en hel film delad i två, filmad med två kameror och med en beige vertikal rand i mitten av bilden.

Så, hur klarar sig Aaron Eckhart då? Jodå. Han låtsas se betuttad ut så gott han kan. Vad Helena Bonham Carter gör på inspelningen har jag däremot ingen aning om. Sen har dom tagit in en snubbe som ska spela Eckhart som ung och bakom vilken soptunna regissören hittade honom törs jag inte ens tänka på.

Om någon ska spela Morgan Freeman som ung så antar jag att dom castar en svart kille. Om någon ska spela Julia Roberts som ung så antar jag att dom castar en tjej med stor mun och glada hästtänder. Om någon ska spela Aaron Eckhart som ung så antar jag att dom castar en kille med befintlig fitthaka. Nämen, neeeeeeej, det gjorde dom inte, självklart inte, vad trodde jag egentligen?

Bröllopsnatten är en formidabel katastrof som romcom betraktad, som drama betraktad, som FILM betraktad och jag måste säga att ingen kan på samma sätt som Aaron Eckhart välja filmer på ett till synes helt random vis. Det är som att han blundar och pekar. Ibland blir det bra, ibland blir det riktigt bra, ibland blir det asdåligt och ibland blir det Bröllopsnatten.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Aaron: Suspect Zero

Tänk dig att du befinner dig nånstans i mitten på 80-talet. Du har gått nån förberedande filmarutbildning på nån icke-CSN-berättigad skola i förorten, du har ärvt lite pengar från en äldre släkting som lugnt somnat in och för pengarna köper du en blaffig filmkamera. Det blir lite pengar över och du tänker:

WOW, jag gillar Falcon Crest, jag är duktig på att klippa ihop porrigt röda drömska bilder så dom ser fejdade ut med skuggiga kanter och jag har en fallenhet för att modellera ögonlockssaknade ögonglober i cernitlera. Jag vill filma nåt som ser ut som en blandning av David Lynch, ett polskt TV-drama och en teakmöbel. Ja! Det vill jag göra! Hurra!!

Hurra, ja. Ja, det kan man ju säga om man vill men det är svårt att säga det utan att tjonga till en massiv dos ironi i rösten. Jag misstror inte dom säkerligen höga intentionerna hos varken manusförfattaren Zak Penn eller regissören E. Elias Merhige men jag hoppas nånstans att den färdiga filmen inte alls blev som dom hade trott. Jag hoppas också att den inte blev som Aaron Eckhart, Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley trodde när dom läste manus för OM filmen blev som väntat då undrar jag om dom lider av dyslexi alla tre.

Suspect Zero är en film som lider av solklara Se7en-komplex. Jag hånskrattar lite när jag skriver detta för jag förstår nånstas vad filmen är ute efter. Den vill vara lite smart, lite cool, lite fiffig, lite wakka-wakka-heeeey-vad-genomtänkt-det-här-är-hänger-ni-med-i-svängarna-nu-era-korkade-filmnördar, men eftersom filmen lider av det största felet i modern filmhistoria om man ska göra en nervkittlande thriller så kan jag inte göra annat än att skratta högt, hårt och tre snabba.

HA. HA. HA. DET GÅR INTE ATT VISA VEM MÖRDAREN ÄR I FÖRSTA SCENEN. DET ÄR DUMT, DUMT ÄR VAD DET ÄR. FORTSÄTT GÄRNA MED HUR MYCKET BLOD OCH GOJS OCH KROPPSDELAR SOM HELST SEN, DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DET BLIR INTE SPÄNNANDE. INTE ALLS OCH INTE NÅNSTANS. MIFFON!

Att Aaron fått mörka linser och blivit tillsagd att blinka sakta var gång han filmas i närbild gör varken till eller ifrån. Han är en bra skådis, han gör sitt jobb, han är en trovärdig polis MEN inte här. Ben Kingsley är duktig på att spela otäck MEN inte här. Carrie-Anne Moss är en av världens ballaste kvinnliga skådisar MEN inte här.

Nu neggar jag så jag blir trött på mig själv men jag kan liksom inte se såna här filmer utan att åtminstone ta fram den där lilla figursågen. Filmen gick att se, visst gjorde den det. Jag somnade inte, jag tänkte inte ens tanken på att spola men jag hade inte särskilt kul. Det var som en vanlig dag på jobbet med halvtrist matlåda, tandläkartid efter lunch och skoskav ungefär. Lite BLÄK alltså, fast nånstans kunde det ändå vara sämre.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Aaron: Löftet

Jerry Black (Jack Nicholson) jobbar sin sista dag som polis innan han ska gå i pension. Mitt under avskedsfesten blir han avbruten och får åka till en brottsplats i skogen där en åttaårig flicka blivit våldtagen och mördad. Det sista han gör när han möter flickans föräldrar är att ge dom ett löfte, han lovar att ta fast mannen som gjorde det, han som dödade deras enda dotter. Trots att han har dom bästa av intentioner med sitt löfte så kommer det att påverka resten av hans liv på ett sätt han kanske inte kunde förutspå just där och då.

Det finns en hel del filmer som jag tror att jag tycker är bra innan jag ser dom. Sen finns det en del filmer som jag sett och inte gillar men som jag ändå fått för mig att jag kommer att gilla mer om jag ser om dom. Så ser jag om filmen och påminns  om att det fanns en bra anledning till att jag inte gillade den första gången. Det låter kanske luddigt men det är egentligen klart som korvspad och för att förklara det hela lite närmare så är Löftet ett bra exempel på en sådan film.

Allting borde egentligen klaffa. Det är en lineup med osedvanligt hög kvalitet, det är en historia som på pappret är spännande, annorlunda och inte helt självklar och Sean Penn regisserar men det hjälps inte. Filmen är alldeles för…avig…för min smak. Det känns som Mr Penn har valt att framställa filmen med ett djup den inte klarar av. Naturbilder och klinketiklånkmusik ska samsas med Patricia Clarkson som är den ledsna mamman, Aaron Eckhart som poliskollegan med nazifrilla, Robin Wright-Penn som fått Jim Carreys framtand från Dum & Dummare och Benicio Del Toro som ska spela förståndshandikappad indian men som bara blir en grimaserande och grymtande Benicio Del Toro i Buttericksperuk.

Jag har sett Löftet fyra gånger nu och det kommer inte bli en femte. Det räcker liksom nu. Jag vill fortfarande att filmen ska vara bra men nu ger jag mig, nu vet jag att den aldrig kommer att nå ens mitt medelmåttiga betyg. Jag retar mig till och med på Aaron som ser svindum ut i sin larviga frisyr. Det är synd på så goda ärtor.