Etikett: Abbie Cornish

Publicerat

GEOSTORM

För oss katastroffilmsälskare är det en självklarhet att kasta ett förutsättningslöst getöga på Geostorm trots den shitstorm filmen verkar ha fått utstå bland kritiker.

Regisserad av mannen vars namn för mina tankar till en Marvel-skurk – Dead Devlin – och med en hel del stora namn i rollistan känns filmen som en förklädd B-film. Den vill få oss att tro att det är förstklassig action vi ska få bevittna, Ed Harris är ju med och Abbie Cornish – och Andy Garcia för bövelen! Den trion litar jag fortfarande på men det var länge sedan som namn som Gerard Butler och Jim Sturgess borgade för någon form av bestående kvalitet i mina ögon och det är dom som är med mest i filmen. Så… ja, vad ska man säga om detta? Vad SKA man säga?

Geostorm är inte så pjåkig som man kanske kan tro MEN det är heller inget mästerverk. Det är inte ens en BRA film men den är rätt underhållande under tiden den håller på (jobbig mening det där). Effekterna pendlar mellan att kännas påkostade och right on target med att få mig att fnissa i mjugg. Det kan således inte bli helt godkänt här men jag tänker heller inte såga filmen jäms med fotknölarna. Njääääää, helt enkelt. Ett ”sådär” blir betyget.

Publicerat

SOLACE

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

Publicerat

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Den underbara känslan av att se en Film-Film. Det är inte mycket som klår den känslan med kläderna på. Här har vi en film som börjar med synen av tre stora reklamtavlor mitt ute i spenaten och bara där fattar man att det inte är en vilken-som-helst-film man kommer att få se. Det budskap som tapetseras upp på dessa tre skyltar utanför Ebbing, Missouri ger eko i hela den lilla staden.

Martin McDonagh har alltså skrivit och regisserat tre långfilmer i sitt liv, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens film. Vilken jävla track record! Tre filmer som alla är 4/5 i min bok. Annorlunda, skruvade, välskrivna manus med karaktärer som är invecklade men som utvecklas och som alla är rent igenom mänskliga. I Three Billboards är det Mildred Hayes i Frances McDormands gestaltning som är navet utifrån vem händelserna kretsar, mer eller mindre.

Det är sheriffen Bill Willoughby (spelad av Woody Harrelson som jag tror karriärspeakar 2017 med sex filmer och lika många outstanding prestationer), det är Dixon, en av hans anställda och mer moraliskt tveksamma poliser (spelad med den äran av Sam Rockwell), den är den kortvuxne James (Peter Dinklage) som gillar Midred mer än Mildred gillar honom och det är Mildreds exman (John Hawkes) som verkar konversera mest med knytnävarna. Sen tillkommer en handfull roller till som har betydelse för handlingen men jag tycker det räcker såhär.

Jag tror jag har lyckats få fram att det här är en otroligt bra film, en film man MÅSTE se om man säger sig tycka om film, det här är en film vars titel kommer dugga tätt bland nomineringsklasserna på Oscarsgalan nästa år och det här är definitivt en film som höjer Martin McDonagh till skyn på riktigt.

Men varför inte en femma kanske du frågar dig? Ja, det är en rimlig fråga. Det är SÅ nära en femma som en film kan komma utan att få en. Den saknar det där lilla lilla som gör att den stannar som en smäll i magen eller låter tårarna trilla. Men som sagt, det är gränsfall och vid en omtitt är det inte alls omöjligt att jag höjer den ett snäpp. Otroligt bra är den hur som helst!

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och den har inte vanlig biopremiär förrän i början på 2018 MEN den visas 12, 13 och 14 november på Stockholms filmfestival. Passa på att se den! Ja, passa på oavsett när du vill passa på. Även om det blir nästa år. Henke och Jojje såg den också i Malmö (OCH JOJJE HAR BYTT HEADER!) och Christian passade på på filmfestivalen.

Publicerat

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

Publicerat

ETT BRA ÅR

Om Martin Scorsese har sin Leonardo, Robert Zemeckis har sin Tom så har Ridley Scott definitivt sin Russell.

Regissör Ridley Scott har jobbat tillsammans med Russell Crowe i fem filmer: Gladiator, American Gangster, Body of Lies, Robin Hood och Ett bra år. Ganska olika filmer rent genremässigt måste man säga och ett romantiskt drama som dagens film känns väldans udda för att vara en Ridley Scott-film. Men han fixar biffen bra måste jag säga.

Max Skinner (Russell Crowe) umgicks mycket med sin farbror (Albert Finney) under sin barndom, en farbror som bodde på en vingård i Frankrike. Den vuxna Max bor i London, jobbar som chef för aktiemäklare på ett stort invenstmentbolag, kallar sina anställda för ”labbråttor” och avverkar kvinnor på löpande band. Hans liv är hans arbete och den luxuösa lägenheten med stora glaspartier och utsikt över Tower Bridge bevisar nånstans hans framgångssaga.

Så dör farbrodern. Max har inte träffat honom på många år men får ett brev där det står att Max är den enda levande släktingen och han har nu ärvt vingården och det lilla tillhörande boendet, ”slottet”. Men Max kan väl (?) inte sköta en vingård, än mindre tillbringa mycket tid eller bo där? Nej, precis. Han vill sälja och det NU. Han har viktiga möten att närvara vid.

Det är klart att man får se terrakottakrukor och solnedgångar över vinrankor och en vacker Marion Cotillard på cykel med äpplen i cykelkorg och schysst slitna utemöbler av järn och en Russell Crowe som öppnar sitt sinne och hjärta för naturen, lugnet och kärleken MEN hur lökigt det än är så är filmen underhållande.

Jag hade i och för sig önskat få se någon mer…..härlig…..man i huvudrollen än Crowe men man kan inte få allt här i livet. Ja, om man inte heter Max Skinner förstås.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

SUCKER PUNCH

Vart tredje år får kvinnor mellan 23 och 50 år som är boende i Sverige en kallelse till gynekologisk cellprovtagning.

Det är jättebra.

Vart tredje år får man alltså ett brev hemskickat med en bokad tid för en gratis cellprovstagning, ett prov som kan rädda ens liv om det visar sig vara nåt tok och ett prov som kan lugna ens psyke om man är av den oroliga sorten. Men det är också ett prov som innebär att man måste ta av sig kläderna, lägga sig i en gynstol, spreta med benen, lägga upp fötterna på fabriksinställda hållare och få en iskall (sort of) metallspade uppkörd i muttan. Det är det sistnämnda som gör att den språkliga utformningen av kallelsen är mindre bra. Det står nämligen att den är frivillig. Att tiden inte ens behöver avbokas om man inte vill eller kan komma. Man har alltså chansen att få någonting livsviktigt utan kostnad men väljer bort det för att det är obehagligt en liten stund och för att man kan. Man får inte ens en liten….faktura.

Jämförelsen mellan en gynekologisk cellprovstagning och filmen Sucker Punch kan kännas aningen långsökt men är allt annat än. DVD:n har nämligen legat i hyllan länge, jag vet att jag borde sen den, att den antingen är bra, kanske till och med bättre än jag tror och då har jag haft en trevlig filmstund i soffan eller så är den helt kass och då vet jag det och får skriva ihop en sågning. Det är alltså en win-win-situation, ändå väljer jag att ignorera den bara för att jag kan. Ligg där du, tänker jag, ligg där, det är ändå jag och bara jag som väljer när eller om du ska bli sedd. Jag kan alldeles ostraffat tacka nej till dig hur länge jag vill.

Men nu ville jag inte längre. Jag ville gå på min cellprovstagning och jag ville se Sucker Punch, mest för att få bägge ur systemet. Det gick dåligt och det gick bra, det blev liksom fifty-fifty i slutsummeringen. Men jag ser mycket hellre en svindålig film än har början till livmoderhalscancer.

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

Publicerat

W.E.

Om jag fick bestämma skulle du lyssna på soundtracket till den här filmen istället för att läsa om den. Därför tänker jag inte skriva en rad om filmen, jag tänker bara länka till filmmusiken – igen.

Lyssna. Du kommer hamna i rätt stämning, du kommer förstå filmen. Direkt.

Vadå?

Ja, jag vet, det här är en filmblogg och jag är inte Andres Lokko, jag ska inte skriva om musik. Ja, jag vet att det är Madonna som regisserat filmen men det är inte det minsta negativt i mina ögon, inte nu, inte när jag sett filmen. Det var det innan, jag erkänner det, men det gick över. Madonna överbevisade mig.

Ja, jag vet att det inte är ett enda känt och stort namn i rollistan men gör det nåt? Spelar det någon roll när skådespelarna gör ett sånt utomordentligt jobb? Wally Winthrop,  Abbie Cornish, fina Abbie som jag aldrig förut sett men som jag ser fram emot att följa framöver. Wallis Simpson, Andrea Riseborough är också en intressant och ny bekantskap som jag ska syna närmare i sömmarna. James D’Arcy spelar Edward III, Englands kung som förälskade sig i den amerikanska gifta kvinnan Wallis och som sedemera abdikerade och lät sin bror, den stammande kungen (minns du The King´s Speech?) ta över tronen.

Om den här filmen ska subgenreklassas så är det ett överklassdrama men det är ett köttigt överklassdrama. Att se närbild på en liten pimpinett aristokrat i tusentals-dollars-dräkt och hennes snoriga näsa gör mig glad. Hennes näsa ser inte ett dugg annorlunda ut än din eller min när snoret rinner och den är röd av för mycket snorpapper. En nybadad överklassdam som får stryk av sin gris till man ser inte snyggare ut blodig på badrumsgolvet än någon annan kvinna på jorden. Madonna har fått till många såna ”fleshy moments” och jag gillar det. Mycket.

Abel Korzeniowki heter kompositören till det fina soundtracket till den fina filmen som jag tycker så väldigt mycket om. Filmen jag inte skulle skriva om.

Jag ljög.

Men bara lite.