Etikett: Abigail Breslin

Publicerat

MAGGIE

Jag tror att dom allra flesta föräldrar kan skriva under på en sak: samma sekund som man ser sitt lilla barn för första gången slås det på nån form av relä i kroppen som innebär att man blir rädd för typ allt. Rädd för att barnet ska dö, rädd för att man själv ska dö, rädd för att nånting ska hända barnet som man själv inte kan lösa.

Förutom denna grundrädsla tillkommer andra former av nojjor, till exempel den ibland smarta och ibland fullständigt onödiga förmågan att i alla lägen se fyra steg längre fram och fantisera fram fasor som sannolikt aldrig kommer hända. Det kan gälla liten-knodd-på-trehjuling-som-åker-på-trottoaren (tänk OM hen plötsligt styr ut i vägen, tänk OM det kommer en bil, tänk OM den som kör bilen sitter och twittrar) OCH det kan gälla hittipågrejer som vad gör jag när zombieapokalypsen bryter ut? Precis. Inte OM utan NÄR.

Den här inneboende rädslan jag har som förälder tror jag är den stora förklaringen till vilka ord som kommer skrivas i resten av min recension av Maggie. Jag har nämligen precis gråtit i över en timme. Alltså nu snackar vi inte några söta salta små rinnande tårar nedför kinderna, nej jag har BÖLAT. Snoret har runnit, jag har vridit mig som en daggmask av sorgsen ångest och varje uns av ”vattenfast” mascara (baaah!) sitter utspritt någon annanstans. På tröjärmen, på händerna, på den lilla näsduken jag lyckades gräva fram i panik. Jag har ont i huvudet. Jag känner mig fullständigt urvriden. Samtidigt jublar jag i bröstkorgen. Vilken SJUKT BRA film jag sett! Årets hittills – och med råge – bästa film!

Maggie ÄR en zombiefilm men om du gillar till exempel Dawn of the dead och tror att det är nåt i den stilen du ska få se lär du bli besviken. Maggie är en film som handlar om zombies – men zombies i det lilla. Baksidan av en zombieinvasion kanske man kan säga. Vad händer den lilla familjen när zombiesmittan utbrett sig och ett barn blir bitet och borde sitta i karantän? När barnet bara har några dagar kvar att leva och det finns ingen medicin, inget att göra? Hur reagerar man som förälder? Hur reagerar syskonen? Styvmamman? Kompisarna? Han som var en pojkvän i vardande innan denna skit kom emellan?

Maggie är en jättesnygg film, otroligt stämningsfull och lugn och den här filmen är för Arnold Schwarzenegger vad Joe var för Nicolas Cage. Arnold är nedtonad, trygg och skäggig och går runt i flanellskjorta utan att prata speciellt mycket. Han behöver inte prata, hans ögon och kroppsspråk säger allt man behöver veta. Abigail Breslin är dottern Maggie och hon är precis sådär ”vanlig tonåring” som rollen kräver för att jag ska tro på henne. Effekterna när hon sakta förvandlas är sparsmakade, utsökta, perfekta skulle jag vilja säga.

Utan att överdriva skulle jag säga att hela filmen är det – perfekt – och jag ger med glädje ut bloggens högsta betyg till denna fina lilla film!

Flmr-Steffo har också sett filmen och här är hans tankar om den.

[Som en liten parentes och ett lustigt sammanträffande, just precis idag för 18 år sedan fick jag uppleva den där nya rädslan för första gången. Jag blev mamma till världens sötaste tjej och idag blir samma söta tjej myndig! Jag kan inte säga att rädslorna blir varken färre eller lindrigare med åren men man lär sig hantera dom. Tills det kommer filmer som Maggie, då får jag panikångest och dammarna svämmar över. Vad skulle jag göra om hon blev zombie? VADFAAAAN SKULLE JAG GÖÖÖÖRA???]

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

THE CALL

Att vara telefonist på en larmcentral är ett yrke väldigt få SYO-konsulenter informerar om. Efter att ha sett The Call kanske det kan bli lite ändring på det. Visserligen förstår vi som tittar att det är ett psykiskt påfrestande jobb men det känns också…mysigt…på nåt sätt. Familjär stämning, snyggt kontor, sköna människor, ett spännande och viktigt jobb. Sånt som lockar folk till arbetsplatser. Hur det ser ut i verkligheten vet jag såklart inte, jag förstår bara att dom måste ha ett jäkligt pressat schema.

Jordan Turner (Halle Berry) är duktig på sitt jobb men när en flicka blir dödad av en inbrottstjuv när Jordan har henne på tråden ser hon det som ett personligt misslyckande och får svårt att sköta sitt jobb. Hon drömmer mardrömmar, ser syner och vill inte svara i telefon. Hon blir omplacerad så hon kommer bort från ”golvet” och får istället utbilda nya larmtelefonister men när en rookie får in ett samtal från en kidnappad och mycket uppriven flicka får Jordan ta över.

Halle Berrys frisyr vittnar om att historien inte utspelar sig i nutid och till en början inser jag att det bara en känsla, jag har inget faktiskt att ”gå på”. Men sen kommer scenen med en man i en bil som lyssnar på Puttin´on a ritz med Taco och jag vet att jag var tio år när jag lyssnade sönder den skivan så förslagsvis ska filmen kännas som 1982-ish, eller nåt. Men sen pratas det om en favoritfilm och att det är Bridesmaids och då är jag borta igen men det kanske är skit samma egentligen. En petitess i sammanhanget. Dock kan petitesser vara avgörande för om en film upplevs helgjuten eller slarvigt genomförd och The Call är lite både och tycker jag.

Stora delar av filmen är väldigt spännande, snyggt iscensatt med musik och kameravinklar och Abigail Breslin är jättebra som den kidnappade flickan. Sen finns det svagare moment som man antingen köper eller retar sig på. Jag köper dom. Jag gillar filmen. Jag bet på naglarna och jag retade mig inte ett dugg på Halle Berry. Halleluja.

Vill du veta mer om The Call? I somras pratade filmpodden Har du inte sett den om filmen. Lyssna vettja. Det är kul.

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!

 

 

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.

 

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

ZOMBIELAND

Columbus (Jesse Eisenberg) har kommit på dom perfekta sätten att överleva en zombieattack: ha bra flås (i alla fall bättre än zombien), dubbelskjuta dom, alltid titta i baksätet på en bil innan man kör iväg och ha på sig bilbältet. Bland annat. Det finns en hel radda. Vad annat ska en kille som Columbus göra som är fobiker, rädd för allt och ensam i en krigszon full med levande döda?

En dag träffar han på Tallahassee (Woody Harrelson) som väljer att möta sina köttätande motståndare på ett lite mer hårdnackat sätt. Han är en riktig bad-ass-vapen-snubbe och bryr sig egentligen bara om att överleva själv OCH leta efter Twinkies.

Tillsammans med systrarna Little Rock (Abigail Breslin) och Wichita (Emma Stone) blir dom en helt galen kvartett zombiejägare som är bland det roligaste jag sett (i denna genre) sen Shaun of the dead.

Nåja, inte mycket vettigt har gjorts i en denna zombie-komedi-genre sen just Shaun of the dead så det blir rätt oundvikligt att jämföra Zombieland med den brittiska supercharmiga kalasfilmen och ska man jämföra så är Zombieland råare, mörkare och självklart mycket mer amerikansk. Zombieland är även extremt pillimarisk smart, den är genomtänkt in i minsta detalj och det märks att manusförfattarna är ena riktiga filmnördar själva. Den är dessutom helt sjukt snyggt filmad.

Woody Harrelson går från klarhet till klarhet och nu hoppas jag på en uppföljare.

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.