FILMÅRET 1981

Kanske inte världens bästa höjdarår när det kommer till filmer men jävlar vilken skönt spretig topplista det blev. Måste va världsrekord i genremixning, i alla fall för mig.

 

10. Vi barn från Bahnhof Zoo
(Christiane F – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, Regi: Uli Edel)

När det på 80-talet vankades skrämselpropaganda för alkohol och droger i skolmiljö, ja då fanns det fanimej inga gränser för vilka filmer som visades på lektionstid. När det gällde skräckfilm så tänkte vuxenvärlden att alla vi som tittade på sån film skulle bli motorsågsmassakrerare men att se tyska ungdomar injicera heroin på en tjock-tv på hjul skulle inte skada oss alls – och definitivt inte göra oss till pundare. Hur som helst, det här är en bra film, även om den skriver en på näsan.

.

.

9. Nighthawks
(Regi: Bruce Malmuth & Gary Nelson)

Värstingtuffisen Rutger Hauer och snyggskäggot Sylvester Stallone i en riktigt stabil och dyster actionfilm. Den som är lagt åt det hållet kan även avnjuta Stallone iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor. Allt klär en skönhet.

.

.

8. Utan ont uppsåt
(Absence of Malice, Regi: Sydney Pollack)

Sally Field och Paul Newman är två extremt GULLIGA skådisar och i den här filmen är dom så jäkla bra! Filmen har en tydlig 70-talsaura med scenerna från en tidningsredaktion, ljuden, färgerna, kläderna och musiken. Det är ingen film som rockar min värld men den är sevärd.

.

.

7.  Das Boot
(Regi: Wolfgang Petersen)

Det som slår mig är hur satans lång jag minns den här filmen som. 2 timmar och 29 minuter är ju ingenting nowadays men då, då var det ju långt som en hösttermin. Tiderna förändras men Das Boot är fortfarande en otroligt bra och framförallt klaustrofobisk ubåtsfilm.

.

.

6.  Fredagen den 13:e del 2
(Friday the 13th part 2, Regi: Steve Miner)

Eftersom jag tokälskade den första Fredagen den 13:e-filmen så är det klart att tvåan blev en besvikelse men nu när jag sett om den ett antal gånger tycker jag den är bra. I min värld är Jason Vorhees en av filmhistoriens allra otäckaste serie-mass-mördare och vad jag tycker om hans morsa ska vi inte prata om.

.

.

5. Den franske löjtnantens kvinna
(The French liutenant´s woman, Regi: Karel Reisz)

Nu hamnar vi i på prettoplatsen på min lista för det här är en film som mitt finkulturella yngre jag bara tokälskade! Underbara Jeremy Irons och Meryl Streep i ett intellektuellt drama efter ett manus av Harold Pinter baserad på en roman av John Fowles. Omöjlig kärlek i två parallellhistorier. Bitterljuvt, passionerat och tragiskt. Mums. Då. Men den är faktiskt mums fortfarande trots att jag inte riktigt är lika kulturell längre.

.

.

4. En amerikansk varulv i London
(An American werewolf in London, Regi: John Landis)

Oj, oj, oj! Tänk vilka visuella effekter som gick att frambringa redan 1981 och utan hjälp av datorer och annat. John Landis lyckades så väl med både manus och regi av denna mysläskiga varulvsfilm.

.

.

3. Göta Kanal – eller Vem drog ut proppen?
(Regi: Hans Iveberg)

Titta på den här bilden. Bara en av dessa skådespelare lever, dom andra tre är döda. Sjukt jobbig tanke, det här är ju min barndoms svenska hjältar. Göta Kanal är i särklass den svenska film jag sett flest gånger. Det är en film helt utan temposänkningar, det är klassisk scen efter klassisk scen efter klassisk scen, det är fanimej ”pure cinema” det här. Manuset håller, karaktärerna är underbara, det är den fina känslan av svensk sommar och den tragikomiska synen på idiotiska båtmänniskor. Det finns ingenting att inte gilla med den här filmen. Charmig, rolig, underhållande, smart och tidstypisk – men ändå håller den. En äkta klassiker åldras alltid med grace.

.

.

2. Ur dödlig synvinkel
(For your eyes only, Regi: John Glen)

Att jag skulle falla som en fura för den här filmen när jag såg om den härom året var fullständigt otippat men ändå – såklart – härligt. Roger Moore är agent 007 och han behärskar det mesta från skidåkning till kvinnolägring till dykning och oneliners. En frejdig film och en superb Bond-låt.

.

.

1. Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, Regi: Steven Spielberg)

Den enda filmen på listan som fått 5/5 i nutid är faktiskt denna!  Första filmen om Indiana Jones är den bästa tycker jag, det här är äventyrsaction när den är som allra bäst. Och Harrison Ford! 1981 var han varken gammal, trött eller hade hål i örat.

.

Bubblare:  Blow out, The Prowler och Mitt i plåten.

Andra filmbloggare som skriver om 1981 är:

Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen
Spel och film

 

 

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?