Etikett: action

Publicerat

BACK TO THE 80´S: NIGHTHAWKS (1981)

80-talet var årtiondet där skådespelare som man ser som gamla nu var i yngre medelåldern.

Stallone var 35 år när Nighthawks kom, Rutger Hauer var 37 och för Hauer var det här en av dom första engelskspråkiga filmer han spelade med i. Stallone var å andra sidan superhet (är han inte alltid det?) efter framgångarna med Rocky och Rocky II och det kändes nytt och fräscht att se dom spela tillsammans. Konstigt, jag tycker fortfarande det. Det är nåt med personkemin där, Rutger Hauers blonda kalufs och isande blick mot Stallones hundögon och Al Pacino-skägg. Det är mysigt på nåt sätt. Dom kompletterar varandra.

I den här filmen bjuder Stallone på ett par scener iklädd kvinnokläder, vilket är en syn för gudarna. Det är speciellt en scen i början av filmen när han haffar en bov på en tunnelbaneperrong, det uppstår tumult, dom slåss, boven ligger på marken och Stallone som spelar polisen Deke DaSilva läser upp hans rättigheter medans han drar boven framåt i armen och under hela tiden är han iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor.

Rutger Hauer spelar den tyske terroristen Heymar ”Wulfgar” Reinhardt och man kan konstatera att 80-talet är årtiondet när det gick att komma undan med karaktärer så kreativt namngivna att Claes Eriksson i Galenskaparna skulle häpna.

Gillar man mörka dystra actionfilmer med en hel del fajtas-man-mot-man-uppgörelser, gillar man kvinnliga karaktärer som endast är inskrivna i manus för att förstärka ”Wulfgars” smygande, hotande, omysiga personlighet, gillar man gnisslet av skinnjackor mot skäggig haka, tidstypisk tidig 80-tals-filmmusik och en väldigt enkel men effektiv story, ja då är Nighthawks nåt för dig. Gillar du Sylvester Stallone och/eller Rutger Hauer är det också nåt för dig. Och för mig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s.

Publicerat

EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Publicerat

ESCAPE PLAN

Det finns stunder i livet när det känns som att tiden står still.

Ibland händer det i mindre trevliga situationer, som när man ligger raklång i en nedfälld stol med ett hårt plastskynke över ansiktet och enda kontakten är ett hål för ena ögat och det ögat är uppspärrat med en metallställning och har en arg spotlight riktad mot sig. Jag vet att jag kommer gå ut genom operationssalsdörren om två minuter men just då, just när läkaren står med sprutan i handen, sprutan som ska ända in allra längst bak i mitt öga –  DÅ står tiden still.

Ibland händer det på flygplatser eller tågstationer. Tiden kan upplevas stå still när man väntar på att komma vidare, när man sitter fast, när man bara vill hem eller bort eller i alla fall fram. Minuterna tuggar sig framåt men också lite bakåt, något som lätt kan förväxlas med still.

Tiden kan också stå still i en biograf en snöig fredagkväll i december. 1989 hade Sylvester Stallone huvudrollen i en fängelsefilm som heter Lock up. När jag satt i biosalongen igår kväll kändes det som om tiden stannat vid 1990-1991, vilket borde ha varit det ungefärliga årtalet då Lock up 2 hade haft premiär om det funnits en sådan film.

MEN vilken härlig känsla! Vilken LYCKA i magen. Escape Plan är nämligen en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden.

För tredje gången i filmhistorien ikläder sig Sylvester Stallone en karaktär vid namn Ray (Tango & Cash och Specialisten är dom andra två). Den här gången är han Ray Breslin, en man med ett kreativt, annorlunda och lukrativt jobb. Jag vill inte spoila själva handlingen men det är klart att han hamnar i fängelse, faktiskt placerad på samma ställe som en snubbe vid namn Emil Rottmayer (Arnold Schwarzenegger).

Det är så HÄRLIGT att se dessa två män tillsammans igen och det är ännu härligare att se dom båda agera med glimten i ögat på ett bra sätt ( i Expendables gick det väl sådär, i alla fall för Arnold). Filmen gav mig två timmars frontalmys och inte blev det ett dugg sämre av att återse Sam Neill, Jim Caviezel, Vincent D´Onofrio och argbiggen Vinnie Jones igen. Musikprofilen 50 Cent hade en av dom mer framträdande birollerna och han skötte sig fint han med.

Det finns faktiskt inte mycket att klaga på här. Ondskan-regissören Mikael Håfström har gjort det han ska, Alex Heffes komponerade filmmusik är briljant, jättebra, kanske till och med perfekt och Sylvester Stallone är Sylvester Stallone. Och trots gruvlig brist på kvinnliga karaktärer så klarar den A-märkningen, vilket säger betydligt mer om hur luddig märkningen är än om filmen.

 

Publicerat

THIS IS THE END

Vissa filmer tjänar verkligen på att man sitter med totaltomt huvud i biosalongen.

Jag kände inte till någonting om handlingen innan jag såg This is the end. Jag hade givetvis snappat upp vilka skådespelare som var med samt att dom spelar sig själva i filmen men that´s it. Denna uppsnappning gjorde även att mina förväntningar på filmen låg på superminus för varken Franco eller Rogen är några av mina favoriter (för att uttrycka det milt) och ett sådant utgångsläge är inte alltid så tokigt.

Jag tänker inte bjussa på mer information om handlingen än att James Franco har fest hemma i sin nybyggda jättevilla, alla hans polare är där och det är en fest dom sent ska glömma. Mer än så behöver du nämligen inte veta. Ju mindre du vet desto bättre är det, både för dig själv och upplevelsen av filmen.

Tänk att din skalle är ett ägg och att du blåser det tomt sådär som man kan göra med just ägg innan man hänger upp dom i påskriset. Ju tommare huvudet är desto mer glädje kommer du att ha av filmen.

Själv var jag antagligen på precis rätt nivå, exakt rätt humör, perfekt tom i bollen för jag älskade filmen. Det kryllar av filmiska referenser, skådespelarna bjussar på sig själva så det går inte att göra annat än att tycka om dom, det är bitvis både sjuk och barnslig humor – och ibland även en saligt smaskig kombination av dessa tu.

Jag var sådär varm och fnissig i bröstkorgen när filmen var slut. Tänk att jag skulle kunna tycka så mycket om Rogen, Franco och alla dom andra. Nu vill jag bara se om filmen, jag vill se den igen å igen å igen, för mycket roligare och charmigare än såhär blir det inte – inte på film i alla fall. Och den gamla Backstreet Boys-CD:n har åkt fram ut gömmorna. Bara en sån sak. Everyboooooody, rock your booooooody right. Backstreet´s back alright.

Jorå. Det finns ett gåshudsklipp på youtube från filmen men det är slutet och kan kaaaaanske vara en spoiler men nja, inte så mycket. Men här är den om du är nyfiken.

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Publicerat

SNABBA CASH – LIVET DELUXE

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.

Publicerat

THE PACKAGE

Ibland skruvar det till sig i huvudet rätt ordenligt och den film man tror sig få se är nånting helt annat än det hjärncellerna kokat ihop sig om. Som att jag läste på tok för snabbt och fick The Package till att vara en actionfilm med Sagan om ringen-Sam Sean Astin och Dolph Lundgren. Vilket kockobello filmpar, tänkte jag. Vad spännande! Det här kan ju bli nånting alldeles extra. Men vem är den skäggige snubben?

Ibland är man mer dum i huvvet än annars. Det tog mer än halva filmen innan jag insåg att det nog inte kommer nån Samwise Gamgee med värstingpuffra och är en tre äpplen hög flamstramsig sidekick till tuffe Dolph. Det stod nämligen inte Sean Astin på fodralet, det stod Steve Austin och det är en jävla skillnad. Det är skillnad på ungefär fyrtio centimeter både i längd och bicepsdiameter. Steve Austin såg jag häromveckan i Grown-ups 2 och för lite längre sedan i Expendables  så jag vet precis vem den där wrestlingmannen är. Ändå klickade det inte. Så svindumt egentligen.

The Package innehåller precis allt som en B-actionrulle ska göra. En simpel historia, gärna om hämnd och nån bror som ska skyddas. Det är vältränade gubbs i huvudrollerna varav den ena (Austin) är barbröstad en hel del procent av speltiden och dom få sekunder det är en kvinna med i bild så är hon tunt klädd och het. Det enda nyskapande med denna film är att den förföriska flickvännen till Tommy Wick (Austin) lyckas få honom på fall till tonerna av Eric Saties Gymnopedie. Uppfriskande och gulligt tycker jag. Det mer logiska hade varit November rain med Guns N´Roses.

The Packade är en charmig liten skottskadad bagatell. Direkt bortglömd men med en eftersmak av att Steve Austin smakade godare än Sean Astin hade gjort i samma situation.

Publicerat

WORLD WAR Z

En liten fråga gäckar mig. Vad är det som gör att biobesökare förväntas gå och se World War Z?

Är det Brad Pitts medverkan? Ja, kanske. Han ”gör en George Clooney” när han gestaltar FN-medarbetaren Gerry Lane tycker jag och med det menar jag att han spelar en vuxen man som inte nödvändigtvis är i bild enkom för att vara ögongodis. Han har liksom släppt den grejen och han spelar Gerry med en otrolig närvaro, sådär  så att jag faktiskt tror på honom när han sitter i skiten. Han är orolig, han har ont, han bryr sig. På riktigt.

Är det zombiesarna? Ja, kanske. Dom är visserligen så många så dom slutar vara läskiga, här är det mer fenomenet, att zombisarna är en pandemi som hotar att förgöra hela mänskligheten men det blir så mycket CGI att det inte känns äkta.

Är det den mörka och härliga katastroffilmskänslan som trailern bjussar på? Ja, kanske. Jag föll som en fura för den i alla fall. Den fick mig att tänka på Världarnas krig (den med Tom Cruise) och den kändes….mustig….på nåt vis.

Jag tror att det är någon (eller flera) av dessa anledningar som gör att många kommer gå och se den här filmen men jag undrar om det är nog? Kommer folk gå man ur huse, blir det en av sommarens stora filmer på bio? Jag är inte supersäker på det. Men nu med facit i hand skulle jag vilja lägga till två punkter som faktiskt hade hjälpt mig på traven om jag stod och velade  framför en massa bioaffischer och inte visste vad jag skulle se.

Den första är Mireille Enos, en skådespelare som hittills fått oförtjänt lite cred för allt hon gjort men som kommer bli stor, alltså sådär Jessica Chastain-stor! Hennes korta inhopp i Gangster Squad var bäst i hela filmen och det är inte enbart Joel Kinnamans förtjänst att The Killing blev så bra.

Den andra punkten heter Max Brooks. Max har en mamma som heter Anne Bancroft och en pappa som heter Mel. Brooks alltså. Max är dyslektiker, läste sin första bok som 15-åring och är en riktig zombienörd och det är han som skrivit romanen World War Z som filmen baseras på. Det känns som att han har koll på grejerna. Jag tror att det är mycket hans förtjänst att filmen funkar så pass bra som den gör. Historien står liksom med fötterna på jorden.

Står med fötterna stadigt på jorden gör å andra sidan jag också, kanske lite för mycket ibland. Därför kommer filmen inte åt mig, den ger mig inga känslor åt något håll. Den är väldigt välgjord, den är sevärd och trevlig på alla sätt. Godkänd, javisst, men mer än så blir det tyvärr inte.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

TRANCE

Jag tycker om Danny Boyle.

Jag tycker om honom när han visar knarkisars liv på film, när han gör ett indiskt Vem vill bli miljonär-drama och jag älskar honom när han gör sciencefiction till spännande filmpoesi. Jag tycker om honom även när han gör ett sömngångardrama med en trött James Franco som sitter fastkilad mellan stenar timme ut och timme in.

Danny Boyle är lika tydlig med sitt filmspråk som Woody Allen och Steven Spielberg är med sina. Det tar inte många sekunder av en Danny Boyle-film innan det tydligt går att utröna att det är hans estetiska hjärna bakom spakarna. Färgerna, klippen, musiken som pumpar ut och ökar i styrka för att förstärka känslor. Han använder sig ofta av en berättarröst, han filmar ur sneda vinklar och det är ett skönt driv i berättandet. Inte en enda tråkig sekund, ja, förutom 127 timmar som kändes som… 127 timmar.

Man skulle kunna tycka att när Danny Boyle kommer ut med en ny film så borde annonseringsmaskineriet gå för högtryck hos filmbolaget. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som skulle kvalificera sig in på SF´s lista av biosommarfilmer. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som förtjänar att visas på fler biografer än två förortsditon (Heron och Kista) samt Sergel. Man kan tycka mycket om Trance för hur jag än vänder och vrider på filmen och trots att den inte är något mästerverk så är den hästlängder bättre än mycket som går på biorepertoaren just nu (*host* After Earth *host* Gatsby).

Simon (James McAvoy) jobbar på en exklusiv auktionsfirma. Personalen får grundläggande utbildning i hur dom ska göra vid eventuella rån och chefen är mycket tydlig. Det är inte värt att vara tuff, människoliv kan inte mätas i pengar.

Nu ska en målning av Goya ska gå under klubban och säkerheten är maxad, det är trots allt en riktig dyrgrip men trots det är ”olyckan” framme. Målningen stjäls av Franck (Vincent Cassel) och hans posse och allt ser ut att gå enligt planerna förutom att det saknas en målning i tavelramen när han ska öppna väskan med sitt byte. Allting lutar åt att det är Simon som tagit tavlan men han slog i huvudet vid rånet och minns ingenting. Franck – och Simon – tar en terapeut till hjälp, en kvinna som är duktig på hypnos och som ska försöka luska reda på var tavlan är gömd genom att ”nå in” i Simons hjärna. Elizabeth (Rosario Dawson) är inte bara terapeut, hon är dessutom inte född igår och genomskådar alltsammans och det hela blir ett triangeldrama där ingenting är som det ser ut att vara.

Jag tror att jag fnulat ut historien men nädå, där kom en vändning. Sen tror jag att jag fått fason på tankarna igen men icke sa Nicke, jag blev bortfintad där med och bredvid mig sitter Henke och gäspar lite och jag undrar om han håller bättre ordning på trådarna än jag. Till slut släpper jag sargen. Jag ger inte upp men jag låter handlingen ske utan att jag värderar eller analyserar. Jag låter mig luras, förvånas, snurras upp och tänker mest på att vissa scener är rätt over-the-top för att vara en ”vanlig” actionthriller. Det är lite naket, det är lite gore, det är lite larvuppfödning och det känns fräscht på nåt vis. Det är som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet. Jag vaknar till, ryser till, tillåts inte nicka till och jag gillar det.

Betygsmässigt hamnar filmen närmare en fyra än en tvåa men en stark trea känns rimligt. Kanske blir det en höjning vid en omtitt när alla pusselbitar (om möjligt) faller på plats. Vad Henke tyckte om filmen kan du läsa här.

Publicerat

BULLET TO THE HEAD

Revenge never gets old. Hämnd OCH Sylvester Stallone skulle jag vilja säga. Det känns som att tiden stått still när jag med blossande kinder tittar på den här filmens första minuter.

A film by Walter Hill. WALTER HILL! När såg man hans namn i schysst typsnitt sist? Var det The Warriors? 48 timmar? Red Heat? Hur som helst får jag riktigt sköna retrovibbar bara av att se namnet. Att Christian Slater är typ det sjunde namnet i förtexterna säger mer om Slater själv än om filmen.

Jag vet att vissa känner lycka av snabba bilar, dyra handväskor, blingade skor med höga klackar och smycken av rätt märke. För mig räcker det att höra Stallone prata. Så otroligt jävla simpel är jag. Jag behöver inte ens en bra film, för ingen vettig människa vid sina sinnens fulla bruk kan tycka att det här är en toppenrulle.

Stallone spelar mannen med filmvärldens lökigaste namn: Jimmy Bobo. Vem kom på det? Jimmy Bobo? Var är banjon Bobo? Nåja. Jimmy Bobo är i alla fall en yrkesmördare som på nåt knepigt sätt tvingas samarbeta med en tuff polis (Sung Kang) och målet med det hela är världens äldsta morot för att få nånting gjort – OCH för att skriva ihop ett actionfilmsmanus: hämnd.

Stämningen i filmen är skön, det är suggestiv munspelsmusik, Stallone är tatuerad och stencool och jag är helnöjd – även om filmen inte är nåt att bevara i en lufttät låda till barnbarnen. Och påminner inte en viss uppgörelse väldigt mycket om den i Cobra?

Fripps Filmrevyer-Henke har också sett filmen liksom Movies-Noir.

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

TID FÖR HÄMND

Motsatsen till att se en Bondfilm som jag mindes som i det närmaste perfekt och i ett sällskap av totala Bondanalfabeter (Goldeneye) måste vara det jag var med om för några dagar sedan. Jag såg nämligen en Bondfilm tillsammans med en styck Bondfantast och en styck specifik Tid för hämnd-älskare. Krocken mellan Goldeneye-återseendet och Tid för hämnd-omtitten blev total men ack så intressant att få vara med om.

Jag är ingen uttalad Bondälskare (eller hatare), jag kan titta på det mesta, en bra film är en bra film liksom. Ja, en dålig film är en dålig film med såklart – även med någon variant av James Bond vid rodret.

Jag såg Tid för hämnd när den gick upp på bio sommaren 1989. Mina minnesbilder var vaga, för att inte säga obefintliga men jag minns upplevelsen som okej, varken mer eller mindre. Nu när jag ser om den och har en hel del fler Bondfilmer aktuella i filmhjärnan ser jag den på ett liiite annat sätt. Framförallt slår det mig hur självklara både Pierce Brosnan och Daniel Craig är som efterföljare till Timothy Dalton som James Bond. När jag blundar och lyssnar på Timothy Dalton som pratar så kan det lika gärna vara Daniel Craig, dom är till och med lika i sina manér. Pierce Brosnan är Timothy Daltons classy storebror, en Dalton 2.0 om man så vill. Men det som slår mig är hur BRA Timothy Dalton är som Bond, som ”sin” variant på den engelska agenten, en agent som i Daltons tappning är allt annat än en gentleman.

Daltons Bond är liksom charmig och tuff som han ”ska” men också rätt sloppy och lösaktig på ett sätt som inte känns varken schysst eller fräscht. Fräsch däremot är Bondbruden Carey Lowell som med sin Pam Bouvier sätter ner klackarna i golvet, slår näven i bordet, skjuter hål i väggen, kör lastbil, flygplan, motorbåt, fixar biffen och räddar sloppyfaceagenten från en säker död. Hon är helt klart tjugo år före sin tid som Bondbrud. Många – jag själv inkluderad – höjer Izabella Scorupco till skyarna för att hennes Natalya Simonova skulle vara den första på riktigt intelligenta, självständiga OCH vackra Bondbruden men det är inte sant. Carey Lowell gjorde det sex år före henne och Pam Bouvier skulle banne mig ses som badass än idag, så sakta går utvecklingen framåt.

Vad gäller handlingen så är det lätt att bli rädd när man ser en speltid på två timmar och femton minuter men tiden bara svischar förbi. Det finns ingen direkt ”dödperiod” alls, det är ett underhållande och högt tempo filmen igenom och den är dessutom osedvanligt ”klaffsig” för att vara en Bondfilm. Inte så att man får se blod när nån blir skjuten, nejdå, men det händer andra saker med människokroppar som gör att det låter sschplaffs och luktar blodmos. Jag tycker dessa scener adderar en del till filmen snarare än förstör, en del Bondfilmer kan kännas så sagolikt barntillåtna att det blir på gränsen till tråkigt. Tid för hämnd är alltså inte en av dessa.

Jag blev förvånad över hur bra jag tyckte filmen var och hur fint filmad, snyggt färgmatchad och påkostad den känns. Här är mitt filmtittarsällskaps tankar om Tid för hämnd: Henke och Joel. Riktigt ingående och intressant läsning för Bondälskare – och andra.

 

Publicerat

THE RUNNING MAN

På jullovet läste min son boken Den flyende mannen av Stephen King (under alias Richard Bachman). Jag lovade honom att han skulle få se den ”superballa actionfilmen” som baserats på boken efter att han läst klart och det är klart att jag håller vad jag lovar.

Filmen gick inte att få tag i på en svensk utgåva så jag köpte en import och självklart vänder killen på fodralet och utbrister: ”DET ÄR 18-ÅRSGRÄNS! JAG TÄNKER INTE SE DEN HÄR FILMEN!”. Efter lite övertalning ändrade han sig och när filmen var slut skrattade han. Det gjorde i och för sig jag med men vi skrattade åt lite olika saker.

Året är 2019. USA är en totalitär polisstat och TV som media är mäktigare än någonsin. Det mest sedda programmet är The Running Man, en live-jakt på specifikt utvalda människor i lite samma stuk som det svenska programmet På rymmen som gick på TV4 i slutet av nittiotalet fast då skulle dom jagade ”gömma sig” i telefonkiosker och inte bli hittade, det handlade kanske inte om liv och död.

Liv och död var det ja. Döda eller dödas. The Running Man är precis så krass. Oskyldiga medborgare pekas ut som brottslingar, väljs ut till programmet av den skrupelfria programledaren Damon Killian (Richard Dawson) och jagas sedan av ”gladiatorer” med specifika färdigheter.

Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) jobbade som polis när han på totalt orättvisa grunder sattes i fängelse. Med hjälp av två fängelsevänner lyckas han fly och Damon Killian bestämmer sig för att hitta honom och göra honom till en deltagare i programmet. Kanske få honom dödad i närbild på bästa sändningstid. Det vore ju mums. Tycker Damon.

Här skiljer sig filmen från boken ganska väsentligt då bokens Ben anmäler sig frivilligt till programmet för att få ihop pengar till sin sjuka dotter. Sonen grymtar och tycker redan här att filmen är kass. Att jag håller med honom beror inte så mycket på min jämförelse med boken (som jag läst men det var så länge sedan att jag inte minns tillräckligt för att förgrymmas), det beror på att filmen är så lååååångt ifrån den tuffa spännande actionfilmen jag mindes den som. Det här är ju URDÅLIGT. Überamerikanen Ben Richards kan inte ens prata rent (hey, det är Arnold men det stämmer ju inte, varför skulle en infödd amerikan bryta på österrikiska?) och han kläcker oneliners som är så tradiga att inte ens Lasse Kronér skulle skratta åt dom.

Hela produktionen andas gladpack och Rustas julgransbelysning, det är på gränsen till pinsamt att titta på eländet speciellt då Arnold till och med har lösskägg. Jag blir liksom stum. Sonen med. Han undrar efteråt vad det var vi såg egentligen och jag kan inte svara annat än jag har ingen aning. Verkligen INGEN aning. Jag undrar vad Stephen King själv skulle säga.

Publicerat

DERAILED

Det var många många veckor sedan jag såg den här filmen och jag har fortfarande inte skrivit om den. Det är inte likt mig. Oftast brukar texten ta sig från hjärtat via hjärnan till fingertopparna som ett rinnande vatten men här har det varit tji. Tomt, tyst, ingen inspiration, ingenting vettigt att varken skriva eller tycka. Det är synd tycker jag, jag tyckte den var helt okej, en vardagsfilm på nåt vis men som underlag för ett tjommig text är den lika inspirerande som bakplåtspapper.

Clive Owen, Jennifer Aniston, Vincent Cassel i en thriller regisserad av Mikael Håfström (som gjorde Ondskan).

Jaha. Det var väl det.