Månadens filmspanartema är kanske det klurigaste, roligaste och mest intressanta av alla vi hittills skrivit om. Den här gången gäller det nämligen att få sin filmsmak utmanad av någon annan!
Alla filmspanare (1) som är med på temat har via lottens hjälp fått en utvald filmspanarvän (2) och sen har det varit upp till (1) att läsa på om (2), gå igenom bloggtexter, luska, trixa och fundera ut en perfekt film för denne att se, gärna en film som (1) tycker om men som är i en genre som (2) normalt sett inte skulle välja själv. En riktig jäkla smakutmaning alltså.
Det blev Jimmy som har bloggen Except Fear som skulle välja film till mig och när han skickade titeln satte jag morgonkaffet i halsen. Spottade och fräste som värsta Kapten Haddock, alltså en Kapten Haddock en riktigt dålig dag. ¤!%&%¤?%&#. För satan alltså! Men när han skickade sin förklaring till varför den utvalda filmen blev just min film skrattade jag högt.
”Wong Fei Hung – mannen, myten, legenden. Porträtterad på film uppemot 100 gånger vilket är mer än självaste Jesus. Trots de miljarder som valde att tro på den sistnämnde är det endast en av dem som verkligen existerat och det är Wong Fei – alkoholens överman.
Fiffi nämnde att hon inte hade mycket till övers för Kung Fu, men kan hon stå pall mot kampsportstekniken ”Zui Quan / the drunken fist”? Jag vill att Fiffi ser Jackie Chans genombrott Drunken Master från 1978 i rent bildningssyfte inför framtida konfrontationer! Som jag alltid brukar säga; Ingen metod är väl mer effektiv än tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” ifall någon är odräglig på krogen. Jesus må ha räddat många, men Wong Fei lärde människan att rädda sig själv. Hail the drunken master!”
.
Tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” på krogen? Haha, BEEN THERE DONE THAT tänkte jag. Så hur illa kan det bli med en martial-arts-actionkomedi från 1978 med självaste Jackie Chan i huvudrollen? Jag beger mig med så öppet sinne som jag kan frambringa in i den filmiska världen tillsammans med Drunken Master.
1.46.40 senare.
Hade jag haft en spegel framför mig på soffbordet hade jag kunnat titta i den och sett ett spöke. Jag tror faktiskt att jag är bortom vit i ansiktet, att jag har rejält svarta ringar under ögonen och att håret är stripigt och blött av skallbas-transpiration. Således är jag rätt lik den där figuren som klättrar upp ur brunnen i The Ring. Jag har försökt så mycket att jag är helt slut. Jag har tryckt ner alla reflexer till hånskratt, jag har inte skakat på huvudet, jag har bitchslappat mig på högerhanden när den letat sig fram till paus och/eller stoppknappen, jag har på många sätt utmanat mig själv och mitt filmtittande bara genom att se klart filmen.
Drunken Master får mig att tänka på Jönssonligan, på Cirkus Maximus (alltså ingen film utan cirkus på riktigt), på Stefan&Krister-uppsättningar som visas under helkvällar på TV4, på Helan och Halvan, på Dr Mugg och på 40-tals musikaler från Hollywood. Skådespeleriet är väl kanske inte nåt jag går ner i spagat av men jag fascineras över det rentvättade hår som flera av dom uppvisar. Eftersom dom rör sig så ofta, mycket och ryckigt flyger liksom frisyrerna runt som vore dom dockor i Mupparna och ljudeffekterna skulle vara klockrena i vilken Disneyfilm som helst – eller kanske snarare Tom & Jerry.
Den Jackie Chan som nu är känd från hollywoodfilmerna Shanghai Knights, The Tuxedo, Shanghai Noon, Rush hour, Rush hour 2 och Rush hour 3 har också gjort filmer i namnen Chan Yuan Lung, Lung Cheng, Chen Lung, Chen Yuen Lung och Jacky Chan fast när han föddes 1954 hette han Kong-sang Chan. Kärt barn har många namn. Det är just det. Jackie Chan är kär – för många.
Det finns hundratusentals människor som avgudar honom, som tycker han är den fräsigaste som någonsin gjort en hoppspark i slowmotion och jag förstår rent intellektuellt att han är vansinnigt duktig på det han gör. Men it doesn´t do it for me. Jag är mer imponerad av en snubbe som kan steka fisk än en martial arts-guru och jag förstår varför jag i möjligaste mån försöker undvika denna genre. Den är helt enkelt inte för mig.
Tack för utmaningen Jimmy! Den var bra, smart och framförallt genomtänkt. Jag har försökt, jag har kämpat, jag har fått ta mig en funderare på mina egna genrefördomar och som experiment har det här varit både superkul och väldigt nyttigt. Det är dumt att säga nej bara för att säga nej men om nån föreslår en filmkväll med Drunken Master II så kommer jag vänligt men bestämt att avböja. Är du nyfiken på filmen jag just sett så går den att streama här alldeles gratis.
.
.
.
Det är en hel drös filmspanare som tackat ja till att vara med på det här temat och det har varit ett fungerande hemlighetsmakeri gällande vem som ska utmana vem. Jag har således ingen aning om vilka filmer det kommer skrivas om idag. Jag kan lova att det bjuds på spännande läsning under alla dessa länkar:
Jojje (som jag gav min filmutmaning till)
