Den andra filmen i årets första tema handlar om – som affischen till vänster säger – ”Two strangers, one a little stranger than the other”. Tyvärr går det inte att översätta rätt av till svenska eftersom det är en ordlek med ”stranger” och det blir inte riktigt samma sak om man använder orden ”främling” och ”konstig”.
Nåja. Jag antar att alla som läser detta förstår engelska och skulle så inte vara fallet så förstår nog alla att detta är en film som INTE handlar om två helt vanliga normala människor som träffar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan minsta motgångar, kompromisser och tjafs.
Nä, precis, filmer handlar sällan om sådana liv av en enkel anledning – DOM FINNS INTE. Såna liv finns inte på film och dom finns inte i verkligheten. Dom alla flesta av oss är nämligen strange/onormala/knasiga på ett eller annat sätt och det är DET som är så coolt, speciellt om man träffar någon som tycker om allt det där…udda.
Adam (Hugh Dancy) jobbar med att ta fram coola röster till leksaker och han är en ensam själ nu när hans pappa gått bort. Beth (Rose Byrne) är hans granne och hon känns ensam även hon trots att hon har en pappa (Peter Gallagher). Dom springer på varandra i tvättstugan och börjar hänga lite med varandra. Adam har Asberger och tänker lite annorlunda än Beth men dom kompletterar varandra på ett bra sätt, gör varandra glada.
Jag tycker det här är en fin film. Fin musik, lågmäld, mysiga höst-vintriga färger men på ett litet ”smutsigt” sätt. Snön är inte gnistrande vit, den är moddig, sådär som snö faktiskt oftast ÄR i en större stad.
Regissören och manusförfattaren Max Mayer har lyckats få med många små delar av kruxen som finns i mänskliga relationer i filmen och den håller sig intressant från början till slut. Att jag hakade upp mig på Rose Byrnes tänder i underkäken hör egentligen inte dit, men…..om nån därute har koll….har hon såna tänder fortfarande? Inte, va?
Nästa tisdag har jag sett ett ny film som Moya tipsat mig om, ännu en film jag inte visste fanns innan titeln dök upp i min inkorg.