Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.
Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.
När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).
Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.
Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.
Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.
Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.
Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!
3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.
För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.
Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.
Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.
Filmen:
IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:
När Spike Lee var en ung regissör var han förbannad. Han ville berätta historier men var samtidigt tydligt frustrerad och arg och det gjorde att han fick ur sig en hel del riktigt bra filmer men också en del alster som var onödigt – och irriterande – spretiga. Nu är Spike Lee 62 och har kanske kommit till en plats i sin yrkesutövning där han kan kosta på sig att vara både irriterad OCH nyanserad, både nyskapande och konventionell, både flummig OCH ha en röd tråd.
