Etikett: Adam Lundgren

Publicerat

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

Jag tror såhär, om Lyckligare kan ingen vara hade varit en amerikansk film med EXAKT samma manus som nu så hade den antagligen inte blivit sågad alls på samma vis som den blivit nu. Hade den dessutom utspelat sig i New York hade tiotusentals människor säkerligen suttit framför TV:n och oooo:at och aaaaaah:at åt allt MYS och åt alla konstiga händelser som är som tankar, alla människor som möts på dom mest knepiga sätt och vi hade köpt det för det är det vi gör. Vi köper mycket lättare icke trovärdiga historier när dom utspelar sig någon annanstans än i våran egen vardag.

Den här filmen kretsar kring ett tjugotal personer som via öden och andra äventyr möts. Det är en bloggare som får barn med ett hockeyproffs, det är en körskollärare som blir utskälld av en barnmorska som är bästa kompis med en polis som var ihop med en känd artist som ung men nu är gift med en taxichaufför vars ex är en känd skådespelare som i sin tur är tillsammans med en känd amerikansk fotograf. Ja, sådär håller det på. Och filmen tickar på, den rinner förbi utan att vare sig lämna efter sig lukt eller smak. Den kom, sågs, underhöll en stund och glömdes bort, det är väl ungefär så jag känner om det hela.

Rent produktionsmässigt så syns det att det ligger pengar och gott hantverk bakom alla delar. Vyerna och Stockholms gator är hipstersnygga, det är några scener filmade i New York, det är bra musik och flow och skådespelarmässigt tycker jag att alla stora namnen gör det dom ska. Helena af Sandeberg, Dilan Gwyn, Sanna Sundqvist, Celie Sparre, David Hellenius, Kjell Bergqvist, Adam Lundgren, Fredrik ”Benke” Rydman, Eagle-Eye Cherry och Filip Berg, det är bra fejs, omtyckta, likeable.

För min del tycker jag filmen var exakt det jag trodde. En stunds lättsam underhållning som säkerligen kommer pryda TV-tablån under julhelgen på TV4. Kräver du mer än så blir du säkert besviken men det säger nog mer om dig än om filmen, egentligen.

Publicerat

HÅKAN HELLSTRÖM PÅ ULLEVI DEN 7 JUNI 2014

Det är den 15:e december 2014. Det regnar. Om nio dagar är det jul. Håkan Hellström presenterar filmen om sig själv på Bergakungen i Göteborg och på Rigoletto i Stockholm står filmens regissör Mats Jankell. Han pratar. Han ser stolt ut.

Jag sitter på rad tre bredvid min dotter och vi försöker verka avslappnade och coola vilket inte går så bra. Att vi inte var på plats på Ullevi den där sommardagen i juni retar oss båda men kanske kan vi få känna ett uns av magin via filmen. Kanske. Lite. En smula? Vi hoppas.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

Livet är inte enkelt. Det är så väldigt lätt att fastna i gnagande tankar, att allt det där man läser om får fäste som en svart kardborre i själen. Vad kan man äta för att inte få cancer egentligen? Kan man äta fisk, bör man dricka mjölk, är vatten okej? Sen är det Ebola. Och HIV. Och seriemördare, pedofiler, näthatare, alkoholister, drogmissbrukare, en psykvård som inte funkar och som grädde på moset finns det rasister överallt. Jag försöker tänka positivt, jag försöker göra det i alla lägen men det är ingenting som kommer gratis, det är ett val jag gör, ett val som på nåt sätt är jag och som vissa dagar tar mer energi än andra.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Jag tittar på filmen, jag ser och hör Håkan och det händer nåt i mig. Det som känns i kroppen har jag aldrig känt förut, aldrig i en biograf i alla fall. Det går som en elektrisk våg från småtårna ända upp till hårbotten, som en seriekopplad tågbana av känslor och ett litet rött lok som tar sig fram i blodomloppet och fyller med mig något som kanske kan förklaras som….kärlek?

Det är plötsligt så lätt att tänka klart. Alla mina vardagliga valda och glada funderingar känns så självklara. Att umgås med människor som brinner för det dom gör har den inverkan på mig. Jag älskar människor som hittat sin nisch i livet och försöker göra det så bra dom bara kan. När såna människor lyckas, oavsett om det handlar om att samla på skalbaggar, hoppa tresteg, lära sig allt om svensk 80-talsmusik, tillverka solstolar, skriva dikter, kunna allt om skruv eller sjunga och spela sina egna låtar, då skapas magi. Ibland i form av en vanlig bra dag på jobbet, ibland i form av något kreativt andra kan få ta del av och ibland – som i Håkans fall – i en mängd skivor som kulminerar i en legendarisk konsert som sen blir en dokumentär. En fullständigt briljant sådan.

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

Vi håller varandra i handen min dotter och jag. Hon gråter när hon ser hipsterkillar med sjömanskostymer och Adam Lundgren, jag gråter åt allting annat. Jag orkar inte ens torka tårarna längre, jag låter dom rinna. Det är som att månader av uppdämda känslor väljer att ta sig ut just precis nu och jag välkomnar det. Det är skönt, det rensar ut och jag känner mig hundra procent närvarande i stunden. Jag sitter på rad tre och tittar på Håkan, jag är ingen annanstans i hela världen, varken fysiskt eller psykiskt och det är lika ovant som det är underbart.

Tårarna rinner för den innerliga blicken Freddie Wadling ger Håkan på scen. Tårarna rinner när Håkan och Kapten Röd sjunger tillsammans. Håkan sjunger Valborg och tårarna fortsätter rinna och jag förstår, för en gångs skull gör jag det. Jag förstår att det är osannolikt att en artist som Håkan Hellström kan beröra mig ända in i hjärtat, det finns inte ett enda instrument på scen som heter Roland, inte en synthlugg, inga naiva blippbloppljud över huvud taget, men jag förstår en människa som gör något med både hjärnan och hjärtat, jag känner när det klickar, när det blir sant, när det är…på riktigt.

Håkan är på riktigt. Han symboliserar precis allt det jag tror på, det jag väljer att känna och göra varje dag för mig själv, för att jag ska må bra. Han gör det han kan och han gör sin grej ända in i kaklet, energin går att ta på, han lever inifrån och ut. Såna människor når fram och Håkan får hela Rigoletto att känna att dom är med honom på Ullevi. Via en filmduk. Galet men också helt jävla…fucking…amazing!

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

.

Citaten kommer från Håkans låt Du är snart där men hela konserten finns att lyssna på på Spotify. Klicka här för att komma till Håkan Boma Ye!

 

Publicerat

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Mullenu.

Jag vill liksom bara säga det. Mullenu. Gripa tag i någons kinder och utropa Mullenu med nånslags överdrivet bebisspråk och sen kräkas i en medhavd fryspåse.

Filmen Sånger från Manhattan framkallar såna känslor hos mig, jag är nere i den känslomässiga soptunnan och gräver och det känns verkligen inte bra. Jag måste bena upp det här, helt klart.

För det första, den svenska titeln, Sånger från Manhattan. Vafan är det för larv? Begin again heter filmen i original, Börja om hade funkat ypperligt. Börja om igen också.

Mark Ruffalo är med, fina Mark Ruffalo med håret på utväxt och höga grånande lockar, det är himla mysigt att ha med honom i en film som denna. Catherine Keener är också med, hon spelar Miriam, ex-fru till Ruffalos rollfigur Dan. Hailee Steinfeld spelar Violet, deras gemensamma dotter. Sen är Adam Levine med på ett hörn som rockstjärnepojkvän till filmens andra huvudperson Gretta och nu närmar vi oss pudelns kärna, själva solar plexus för mina mullenu-tankar. Nu måste jag svälja och andas och harkla mig en smula.

Gretta = Kiera Knightley.

Jag blir arg. Det är inte sunt, jag vet det, det är ”bara en film” och jag måste sluta haka upp mig på skådespelare jag inte gillar. Nä! Nä det måste jag inte alls det, jag måste ingenting. Framförallt måste jag inte köpa när yrkesmänniskor av vilken sort det än må vara uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Om en busschaufför kör fel, ska jag vara tyst och köpa det? Om en kirurg opererar fel knäskål, ska det mörkas? Om en snabbköpskassör dagligen tar betalt för fel varor, ska hen få komma undan med det utan att nån säger nåt? Nej, precis, så varför ska jag bita ihop och knyta handen i fickan när denna kvinna gång på gång får roller hon så uppenbart inte klarar av? Vad har hon för ess i rockärmen, jag fattar inte.

I denna film (som hade kunnat vara så väldigt härlig) spelar alltså Kiera Gretta, en brittisk ung kvinna som åker till New York med sin pojkvän som fått skivkontrakt. Hon har hjälpt honom skriva lite låtar och är med som ett allmänt ”hangaround” och med tanke på vad hon får för funktion i pojkvännens liv skulle jag lite cyniskt kunna kalla henne ”kaffeflicka”. Sen händer det lite grejer (såklart, det är trots allt en film) och Grettas liv förändras. Hon kommer att uppträda med sina egna låtar och där, där, där KOKAR JAG ÖVER. Att se Kiera Knightley MIMA till otaliga (jättesköna) låtar filmen igenom och MIMA DÅLIGT, det är fan inte okej! Fanns det verkligen ingen annan hipsterskinny skådespelerska som även kunde sjunga som var ledig i hela USA under inspelningstiden?

Jag vill growla så irriterad är jag, men jag kan inte alltså gör jag det inte. Jag kan growla precis lika lite som Kiera kan MIMA och hon tjänar miljoner dollar på att göra detta. Vart är världen på väg?

Kiera K drar ensam ner stämningen i filmen till under fryspunkten, alla andra inblandade kämpar som djur för att dra upp den igen och filmen ska vara tacksam för dom lyckas faktiskt till en del. Framförallt är det utomhusspelningarna på olika ställen i New York jag gillar, instrumenten som ställs upp lite hipp som happ, dom riktigt bra låtarna som framförs och den obligatoriska hipster-sittgruppen som alltid är med i dessa sammanhang, en stor matta, ett par välanvända vintagefåtöljer, ett bord och givetvis den stor-skärmade golvlampan som avger gulorange ljus.

Åsså MIMAR hon!

Och hon MIMAR JÄTTEFEL!

GAAAAA-HHHH!

Publicerat

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Publicerat

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

Publicerat

APFLICKORNA

Bland det svåraste som finns i filmrecensionssammanhang är att se en tokhyllad och upphaussad film och att se den sist av alla.

Apflickorna är en film som inte lockat mig nämnvärt  trots den samlade massmediala kritikerkårens jubel och visslingar och på nåt sätt är det skönt för nu kan jag sitta i biosalongen med noll procent förväntningar. Jag ser mer fram emot smaken av min latte än av filmen och jag erkänner utan att skämmas att hade filmen inte fått en Guldbaggenominering hade jag inte sett den alls.

77 minuter senare är filmen slut och kaffet har varit det sedan länge. Gulp liksom. Hjälp. Vad fan var det här? Vad är det som gör att det här underliga dramat fått så mycket uppmärksamhet, alltså, jag fattar verkligen inte.

Jag kan med lätthet gräva fram två parametrar i filmen som är toppen: Isabella Lindquist som Emmas lillasyster Sara samt ljudet. Ljudet är fenomenalt bra, varenda litet klicketiklock, varenda vattendroppe som klafsar, varenda ridbyxeskav mellan låren, allt låter helt perfekt i mina öron och lilla Isabella gör en skådespelarinsats som är mer värd en Guldbaggenominering för Bästa kvinnliga biroll än filmen är för Bästa film. Hur gammal kan hon vara? Sex? Superduktig är hon alldeles oavsett ålder.

Mathilda Paradeiser som Emma och Linda Molin som Cassandra gör antagligen precis allt dom kan med sina karaktärer men dom har så infernaliskt lite att jobba med så det känns som ett mission impossible att det ska bli minnesvärt och bra. Båda dessa karaktärer får mig att skruva på mig i biofåtöljen. Sen är det det här med gymnastik på hästryggen, förlåt men herregud hur larvig kan en sport se ut egentligen? Det här är snäppet värre än gång.  Tjejerna springer runt i manegen som vore dom dressyrhästar och jag fnissar så kaffet bubblar sig i näsan.

Apflickorna må vara okej för att vara en rookiefilm och regissören Lisa Aschan kommer säkerligen att få filma igen men att nominera denna film till en Guldbagge säger mycket mer om svensk filmindustri än om filmen i sig. Jag blir lite rädd och vill flytta till Norge.