Etikett: Adam Pålsson

Publicerat

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.