Etikett: Adam Sandler

Publicerat

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?