Drottning Victoria (Judi Dench) hade det inte så roligt. Det var inte tal om att ha någon egentid, jobbet tog liksom aldrig slut. Hon var drottning av det Förenade kungariket Storbrittanien samt kejsarinna av Indien och mot slutet av sin regeringstid höll hon på att dö av leda. När den långe vackre indiern Abdul Karim (Ali Fazal) kommer till Buckingham Palace för att överlämna en gammal indisk peng till henne händer det något inom henne. Hon SER honom. Hon tycker han är vacker. Att han är intressant. Att han dessutom passerar gränsen för hur man får vara och prata med en regent finner hon uppfriskande, så pass uppfriskande att hon vill att han ska stanna i landet – och hos henne.
Ibland kan det vara rätt skönt att se en film som ”bara” är gullig. Victoria & Abdul är en genomsnäll film som jag har svårt att tro retar upp någon. Judi Dench är jättebra som drottningen och Ali Fazal kommer säkert sätta en del hjärtan i brand med sin charmiga uppenbarelse.
För mig är det här en film som går in genom ena ögat och ut genom andra, det är ingenting som fastnar, egentligen inte heller något som berör MEN det är okej, filmen funkar ändå. Som förströelse. Som lite leende uppåttjack en liten stund.
Det är Stephen Frears som regisserat filmen och betänker man att några av hans senaste filmer är The Queen (med Helen Mirren som äldre drottning), Philomena (med Judi Dench som gammal tant) och Florence Foster Jenkins (med Meryl Streep som gammal sångfågel) så är det knappast chock-varning på att han valt att göra Victoria & Abdul. Han är som en Lasse Hallström men med äldre kvinnor i fokus. Inte pjåkigt alls även om det inte är min gå-ner-totalt-i-brygga-kopp-the.
Jag såg filmen som invigningsfilm på Malmö Filmdagar ihop med mina filmspanarvänner som var på plats. Här är deras tankar om filmen.
Jojje
Carl
Henke
Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 107 av podcasten Snacka om film.
