Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.
Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.
Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.
Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.
