Etikett: Agnes Kittelsen

Publicerat

PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

Publicerat

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.