STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!