Etikett: Al Pacino

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

Publicerat

Back to the 70´s: EN SATANS EFTERMIDDAG (1975)

Nu måste jag säga att luften gick ur mig. Ordentligt faktiskt.

Dog day afternoon, En satans eftermiddag på ren svenska, är en såndär klassisk ”måste-ha-sett-film” som jag inte sett förrän nu. Det är en såndär film som folk pratar om, refererar till, en ikonisk Al Pacino-roll som folk jämför andra Al Pacino-roller med, en film baserad på en verklig händelse som många verkar tycka är….bra. Ja filmen alltså, inte händelsen i sig. Vem gillar bankrån liksom?  Det är tufft på film kanske….om rånarna har masker som i The Town eller The Dark Knight, men när det är en fåne som Sonny (Pacino) som svettas och hotar med gevär – noll procent coolt. På sin höjd lite….gulligt….kanske.

Den här filmen är alltså baserad på ett verkligt rån som en bank i Brooklyn blev utsatt för 1972 eller för att vara korrekt, filmen inspirerades av en tidningsartikel som skrevs av P.F. Kluges, en artikel som heter The Boys in the Bank. Verklighetens två rånare heter John Wojtowicz och Salvatore Naturile och filmens rånare heter Sonny Wortzik och Salvatore Naturile. Varför byttes ena namnet ut men inte det andra? Det är sånt jag sitter och funderar på. Var John ett för trist namn? Sonny? Lite lökigare men också lite mer utstickande. Men å andra sidan….vad vet jag?

Nämen jag vet inte… Visst är filmen 70-talsmysig i färger och känsla men den är också tråkig så blodomloppet strejkar. Al Pacinos ögon gör skillnaden mellan att dö tråkdöden totalt och orka härda ut.

Idag skriver Sofia också om den här filmen. Undrar sa flundran om den föll henne bättre i smaken.

Publicerat

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

Publicerat

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.

Publicerat

GUDFADERN DEL III

Efter två långa härliga nätter med Gudfadern 1 och 2 på sovrums-TV:n var det dags för Gudfadern 3. Man kan säga såhär, jag har inte sett trean alls lika många gånger som ettan och tvåan och det av en ganska rimlig anledning: den är inte lika bra. Jag har dock alltid hävdat att den inte är alls lika dålig som sitt rykte gör gällande men när jag slocknar som en sten tjugo minuter in i filmen trots att jag inte var speciellt trött, ja, då får jag känslan av att jag kanske måste omvärdera min åsikt en smula.

Gudfadern 3 tar sin början 1979. Michael Corleone (Al Pacino) och Kays (Diane Keaton) barn Anthony (Franc D´Ambrosio) och Mary (Sofia Coppola) är nu unga vuxna och hamnar i berättelsens centrum, tyvärr.

Precis. Tyvärr. Jag kan lika gärna sätta fingret i ögat på filmens problem redan på en gång. Franc D´Ambrosio har utstrålning som en manet och Sofia Coppola ÄR precis så undermålig som skådespelare som ”alla” belackare gjort gällande. Att hon inte behärskar sin roll som Mary förstör även kärlekshistorien mellan henne och kusinen Vincent Mancini (Andy Garcia), något som på pappret borde ha kunnat bli värsta passionerade Romeo-och-Julia-sagan men hennes halvöppna mun och stora tomma ögon gör mig mest bara irriterad. Det är tur för filmen att det finns andra element som väger upp, sånt som gör att filmen ändå håller sig inom okej-fåran.

Andy Garcia är ett av filmens största plus. En sån sjukt bra skådis han är! Jag tycker visserligen alltid det så den åsikten kanske inte gills? Al Pacino är fortsatt bra som Michael men han håller inte lika hög standard som i ettan och tvåan. Han har dock ett par magiska scener (bland annat en på operan). Men över lag känns denna tredje del bara som en tröttare, energifattigare och blekare version av dom första två filmerna. Det finns kanske inte så mycket att berätta egentligen.

Bridget Fonda, en av världens mest kända jag-kan-prata-samtidigt-som-jag-pressar-ihop-käkarna-och-knappt-rör-på-läpparna-skådespelare, är med på ett hörn och då stack tankarna iväg för en stund. Var har HON tagit vägen? Inte en enda titel på IMDb-filmografin sedan 2002!! Hon var riktigt bra i många filmer vill jag minnas.

Om jag ska summera filmen så är det inte dålig om jag jämför med dom flesta andra filmer i gangstergenren MEN jämfört med mästerverk som Gudfadern och Gudfadern 2 blir den ohyggligt blek. Betygsmässigt står den och balanserar mellan en stark tvåa och en trea men jag väljer att hellre fria än fälla. Som helhet är det trots allt en av filmhistoriens bästa trilogier vi pratar om.

Publicerat

GUDFADERN DEL II

Vito Andolini föddes 1891 i den lilla sicilianska byn Corleone. Han var bara nio år när han på väg till sin fars begravning får se sin mor skjutas framför sina ögon och han tvingas fly för sitt liv från den lokale maffiabossen Don Francesco Ciccio som nu nästan lyckats eliminera hela familjen Andolini. Lille Vito hamnar så småningom på ett fartyg med siktet inställt på New York.

Jag har ända sedan jag såg dom två Gudfadern-filmerna första gången hävdat att Gudfadern 2 är bättre än ettan. Marginellt såklart, herregud, här snackar vi inte ens hundradelar, nu är vi nere på cellnivå. Men det är nåt med Gudfadern 2 som berör mig så himla himla mycket. Kanske är det hoppen i tid mellan den unge Vito (Robert De Niro) och det man fick se av den gamle (Marlon Brando) i första filmen, jag fattar liksom grejen känner jag. Och förändringen hos Michael Corleone (Al Pacino bara fortsätter briljera!), han som inte ville ha med familjen att göra i första filmen och nu ser man dom forna levande cockerspanielögonen bli hårdare och kallare för var minut av filmen som går.

Jag har bara ett litet aber att säga om filmen. Scenen när Michael och hans fru Kay (Diane Keaton) grälar på ett hotellrum. Scenen är fanimej elektrisk OCH den är lång. Ändå är den för kort. När regissör Frances Ford Coppola väljer att skrika ”CUT!” då sitter jag och gnyr ”NEEEEEEEEEJJJJJJ” i soffan för när klippet till nästa scen kommer börjar det riktigt intressanta i hotellrummet. Det man alltså inte får se. Fan också. Den scenen hade kunnat få vara tjugo minuter till, minst.

Men bortsett från detta lilla gnäll som egentligen inte är gnäll utan bara en längtan efter mer (och detta trots att filmen är hela TRE TIMMAR OCH TJUGOTVÅ MINUTER! Alltså TVÅ FULLA DVD-SKIVOR LÅNG!) så kan jag bara tillägga: satan så underbart det är med filmer som denna. Perfektion! Perfetto!

Imorgon kommer Gudfadern del III, den bespottade och avslutande delen.

Publicerat

GUDFADERN

Nu tänkte jag bjuda in dig i dagarna tre till en av mina filmiska jultraditioner.

Att ha någon form av julledighet och därmed kunna ta sig tid att se om Gudfadern-filmerna, jag blir alldeles lyrisk vid tanken. Alltså, på riktigt, finns det nåt härligare än att sitta rakt upp och ner, grotta ner sig i gangsterfamiljen Corleone, kanske fika lite under tiden, smygäta dom bästa Aladdin-pralinerna från det undre lagret (Höstnougat! <3), njuta av Nino Rotas stämningsfulla musik (den som gör att man hamnar rätt in i Gudfadern-mode på fem sekunder), tända ljus och minnas tillbaka till den där sena vinternatten i mitten på 80-talet när jag såg det avhuggna hästhuvudet på TV för första gången (och sedan sov utan täcke i tre veckor). Vissa filmer är speciella på SÅ många vis och Gudfadern är en sådan film för mig.

Bröllop. Filmen börjar med ett bröllop. Det är inte vilket bröllop som helst, det är filmhistoriens bäst filmade bröllop. Regissören Francis Ford Coppola har lyckats regissera statisterna i dessa scener så minutiöst perfekt att det ser oregisserat ut. Jag ser inte på film, jag är med där. DÄR.

Don Vito Corleone (Marlon Brando) gifter bort sin dotter Connie (Talia Shire) och som vanligt håller han handen och taktpinnen över allt som händer på festen trots att han inte är direkt fysiskt närvarande. Han befinner sig istället på sitt kontor (i samma hus som bröllopet går av stapeln) och tar emot personer som vill ha hjälp. Nån vill få någon annan dödad. Nån behöver pengar. Don fixar men det Don aldrig gör är glömmer. Man vill helst inte stå i tacksamhetsskuld till Don Corleone. Han är en man ingen vill ha som fiende. Sönerna Sonny (James Caan) och Fredo (John Cazale) samt styvsonen Tom Hagen (Robert Duvall) är hans högra händer. Sonen Michael (Al Pacino) vill däremot inte vara med i matchen. Han har backat från familjen, han ser och förstår vad dom pysslar med men vill inte vara en del av detta.

Ju fler gånger jag ser Gudfadern desto mer fantastisk tycker jag att den är. Skådespelarnas ögon, blickarna, alltså, det behövs inte alltid sägas så mycket. Och Al Pacino. AL PACINO! Hur kunde han INTE få en Oscar för den här rollen? Marlon Brando fick en för Bästa manliga huvudroll och när Bästa manliga biroll skulle utses så snodde Gudfadern-skådisarna hela tre av fem nomineringar men det hjälpte inte. Inte ens ett övrigt svagt startfält hjälpte, James Caan, Robert Duvall OCH Al Pacino fick se sig slagna av Joel Grey från Cabaret.

I mina ögon är Al Pacinos skådespelarinsats i den här filmen värdig en topp-10-all-time-high-rollprestationer, SÅ bra är han.

Jag vet att det finns skeptiker, människor som inte tror sig kunna ta till sig Gudfadern för att dom ”inte gillar gangsterfilm”. Okej, det är klart det här är en gangsterfilm MEN det är så mycket mer än så. Det är en känsla, en stämning, en kärlek för och till filmskapande, varenda scen andas perfektion, skådespelarna lyser, jag njuter och myser och har det så bra som man bara kan ha under en värmande filmisk filt och snö som sakta faller utanför fönstret. Nåja. Man får använda sin fantasi till just snöbiten.

Underbart är vad det är!
U N D E R B A R T!

Fortsättning följer redan imorgon, då handlar det om Gudfadern II.

Publicerat

THE HUMBLING

Vill du se Greta Gerwig i sitt esse och slippa se henne som Pegeen Mike Stapleford (vilket jävla namn va?), se Frances Ha.

Vill du se Al Pacino lysa, se Frankie & Johnny.

Vill du se en film regisserad av Barry Levinson som han inte behöver skämmas för, se Rain Man.

Vill du se en bra film? Välj nånting annat än The Humbling, vad fan som helst duger. Den här filmen är bara gubbsjuk, illa skriven, överspelad och sövande.

Publicerat

TWO FOR THE MONEY

Just när man trodde att Matthew McConaughey-abstinensen inte kunde bli värre säger det bara badabing här på bloggen och Big Matt is back. Det är i alla fall en månad sedan sist, det är max vad man klarar av va?

Brandon Lang (McConaughey) är stjärna inom american football. Han är lagets nav och misslyckas aldrig. En dag händer det som inte får hända, han skadar sig och får svårt att komma tillbaka, inget lag vill ha en spelare med tveksamt knä. Brandon tvingas ta det jobb han får vilket är på telefonföretag för betalsamtal och där hamnar han via ett bananskal på en tjänst där han ska sälja speltips via en egen linje. Det går bra, han är duktig och en dag blir han headhuntad av Walter (Al Pacino), en magnat i spel-och-dobbel-branschen.

Two for the money (med den svenska titeln For the money) handlar om pengar, om passion för spelet, om suget efter den stora vinsten, om kärlek, vänskap och lojalitet. Det känns som en film med redig budget, den är snyggt filmad och skådespelarna är bra. Al Pacino spelar bara lite över, Rene Russo funkar bra som Walters fru och Matthew McConaughey är tokstabil i rollen som Brandon.

Two for the money är en b r a film helt enkelt och ett utomordentligt hjälpmedel för att klara av dom närmaste 3,5 veckornas überpepp tills Interstellar har biopremiär.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)

Publicerat

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.

Publicerat

Två om en: HEAT

Heat är en av dom filmer jag tror det skrivits flest spaltmeter om på filmbloggarna runt omkring mig. Det är både regelrätta recensioner, mängder av kommentarer och efterföljande diskussioner och det har till och med dimpit ner ett och annat svordomsfyllt mejl i min mejl eftersom min åsikt om filmen knappast har varit svårtydd.

Heat är en film som både beror och omrör och därför har jag nu tagit hjälp av bloggkollegan Movies-Noir för att bena upp och ut den här filmen en gång för alla.

Längst ner i detta inlägg har jag samlat länkar till alla övriga filmbloggare vars recension av denna film jag hittat. Vet du med dig att du har skrivit om filmen och vill vara med på listan, skriv en kommentar så fixar jag en länk.

Nu kör vi!

 

 

Heat och Mästerliga Mann – av Movies-Noir

 

 

Heat var ett projekt Michael Mann jobbade på under en längre tid. Han skrev manuset redan någon gång i början av 80-talet och förfinade det efter att TV-filmen ”L.A. Takedown” gjordes 1989.

Historien om den yrkeskriminelle Neil McCauley (Robert De Niro) och polisen Vincent Hanna (Al Pacino) på varsin sida om lagen är delvis baserat på verkliga händelser där Michael Mann tagit hjälp av polisen som i verkligheten jagade Neil. De två är väldigt lika varandra och har pga det en gemensam respekt för varandra. De är båda hängivna sitt yrke, har svårt att leva i ett normalt förhållande, de är intelligenta och gör allt för sin heder och sina kollegor.

Filmen inleds med att visa ett värdetransportrån som Neil (De Niro), Chris (Val Kilmer), Michael (Tom Sizemore), Trejo (Danny Trejo) samt Waingro (Kevin Gage) utför med iskallt utförande, men där något går snett. Waingro är ny i gänget och visar sig vara allt annat än pålitlig när han kallblodigt skjuter en av väktarna. Redan här visar man tidigt vad de går för och att de inte tänker låta något lämnas åt slumpen. Neil är ledaren i gänget, och även ensamvargen då de övriga har sina kvinnor och i vissa fall barn. Men även Neil träffar en kvinna, Eady (Amy Brenneman), som inte har en aning om vad han egentligen är. Precis som karaktären så var skådespelerskan emot det kalla och våldsamma hon läste i manuset. Det gjorde henne än mer rätt för rollen tyckte Michael Mann och hon accepterade rollen.

Vincent (Al Pacino) är inne på sitt tredje äktenskap, men även denna gång är det ingen dans på rosor, även om gnistan i äktenskapet fortfarande finns där. Styvdottern Lauren (Natalie Portman) har personliga problem och hennes biologiska far verkar inte bry sig nämnvärt om sin lilla flicka. Men även om Vincent lägger märke till Lauren så är han inte där för henne som han kanske borde vara. Han är helt enkelt för upptagen med sitt jobb och den nya ligan som han är fast besluten att få fast – med alla medel. Något som tyvärr inte visas, men som både var med i ursprungsmanuset och det finns tydliga tendenser till, är att Vincent har ett kokainberoende. Innan hans nuvarande tjänst, där han jobbar med grova brott som mord och väpnade rån, var han narkotikapolis, vilket förklarar var han (förmodligen) fick sitt beroende. Detta gör även att Pacinos lite skrikiga och oberäkneliga utbrott passar väldigt bra, men som man lätt tar för överspel.

Den inledande timmen låter filmen bygga upp de olika karaktärerna, främst i Neils gäng, men även Vincent, hans familj och kollegor. Sen är det dags att sätta i en högre växel när Vincent bestämmer sig för att ta ett möte med Neil. Han ser till att Neil förföljs med helikopter och han tar själv en helikopter till en bil i närheten för att hinna ikapp Neil och ta ett snack dem emellan. Det är också här filmens spänning börjar bli kännbar, nästan elektrisk. Vincent och Neil tar en kopp kaffe och i det ögonblicket förstår man att det inte kommer sluta lyckligt för en av dem. Neils disciplin är något utöver det vanliga och han tänker inte låta någon eller något komma mellan honom och hans mål, varken polisen eller en kvinna.

Det är en film som må vara lång med sina 170 minuter, men det är inte alls svårt att komma in i filmen och bara vilja fortsätta följa utvecklingen och se ödet för de inblandade. När man kommer till den häpnadsväckande, högst trovärdiga och imponerande bankrånsscenen så finns det inte något annat ord än mästerligt att beskriva det på. Filmen är här kanske på topp och bibehåller detta grepp om mig ända till eftertexterna. Visst kan man tycka att det skulle ha slutat på ett annat sätt, att fel beslut togs och annat, men det är svårt att klaga på något när filmen är så pass bra som den är så som den är. Musiken av Elliot Goldenthal (med hjälp av flera låtar av Moby) är så där lagom mörk och riktigt passande som Michael Mann är känd för att välja till sina filmer. Och fotot av Dante Spinotti, som jobbat med Michael Mann på ett flertal filmer, är fläckfritt och gör L.A. väldigt vackert, speciellt nattetid.

Samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Neil och Vincent så finns många sidohistorier som är intressanta att följa och gör detta till den episka kriminalfilm det är. Waingro får en betydande roll i spelet och visar sig vara mer än bara en simpel kriminell. Likaså får historien med Roger Van Zant (William Fichtner), som försöker lura Neil och hans gäng när de ska göra affärer tillsammans, ganska stort utrymme. Chris (Val Kilmer) med sin fru Charlene (Ashley Judd) går igenom problem då Chris lider av spelberoende samtidigt som hon är otrogen, och så vidare.

Men det absolut viktigaste, förutom ett välskrivet och kompakt manus, är filmens stämning. En sådan här film hade lätt kunnat bli till en actionfilm i mängden där karaktärerna ska vara coola, ha häftiga repliker och där det bara är ytligt. Och det är varför filmen är så bra som den är – professionell och seriös till hundra procent.

 

 

 

Som sur testosterongrädde på moset av Fiffi

 


 

Det snöade som det gör på film över skyskraporna och dom gula taxibilarna. Det var julafton 1995 och jag hade tre dagar kvar på min fyramånaderstripp runt jorden. Tre dagar kvar, tre dagar i New York och min första jul både som både brunbränd pepparkaka och långt bort från familjen.

Jag knatade runt på Times Square bland alla andra som struntade totalt i vilken dag på året det var. Jag åt tomatsåsindränkta köttbullar av samma size som dom som Adam Sandler får i handen av den där gamla tanten i The wedding singer. Köttbullar som ser ut som handbollar. Fan så groteskt egentligen men jösses så gott det var där och då. Det var dessutom det närmaste jag kom ett julbord.

För att få dagen att gå bestämde jag mig för att se en lunchfilm och en kvällsfilm på bio. Lunchfilmen blev den ”myspysiga” (host) tjejfilmen Waiting to exhale (Hålla andan på svenska) och kvällsfilmen blev ”killfilmen” Heat. Precis som när jag äter Nogger sparar jag det bästa till sist men Heat visade sig inte vara i närheten av en nougatklump, snarare något man kan hitta i en bortglömd mjölktetra efter ett par dagar i solen.

Det var så mycket snack om Al Pacino versus Robert De Niro, så mycket massmedialt tugg om ”the battle of the giants” och jag gick på´t, min puls stegrades alldeles ofrivilligt för visst var det nåt extra jag skulle få se. Nutidens (fast numera dåtidens) två största manliga skådespelare skulle spela mot varandra i samma film åsså lite julafton i världens ballaste stad som grädde på moset. Det borde ju ha blivit nåt alldeles fantastiskt av den här kvällen, men inte då.

Salongen var fullsatt in till sista fåtölj. Det luktade smör med popcorn (inte tvärtom) och ljummen korv med bröd. Filmen börjar och publiken jublar när namnen AL PACINO och ROBERT DE NIRO visas i vita versaler bredvid varandra. Sakta sakta tuggar sig filmen igång som en bortglömd skördetröska i en gammal lada, en skördetröska i desperat behov av både oljebyte, full tank och ny stoppning i förarstolen. Men regissören Michael Mann vill varken pröjsa för rekond eller service, han förlitar sig på dom stora namnen, på högdjuren och det visar sig vara bland det dummaste han gjort.

Heat är en två timmar och femtio minuter lång ”actionfilm”. Trailern berättar för mig att det här är en film som andas spänning, fullt ös och det med högklassiga skådespelarprestationer och att Pacino och De Niro för första gången i världshistorien ska spela mot varandra, inte i samma film utan mot varandra. Det är inget annat än falsk marknadsföring. Dessa två män befinner sig i samma scen samtidigt i typ vadå, EN minut? Två?

Om jag ska försöka att pedagogiskt förklara exakt VAD det är som gör att jag tycker Heat är en skitfilm så skulle jag säga såhär:

1. Den är långtråkig.

2. Den ska låtsas vara något den inte är och det är få saker i filmvärlden som gör mig mer irriterad än det.

Dum och dummare gör inte sken att vara ett djupt och intellektuellt Bergman-drama, Ocean´s eleven försöker inte vara Dansar med vargar, det funkar liksom inte så. Men Michael Mann vill med Heat befinna sig i det typ av finrum som min granne hade när jag var barn, ett rum med glasdörrar, vit heltäckningsmatta och glasfåglar i vitrinskåp, ett rum som ingen fick befinna sig i annat än på juldagens morgon. Han vill så gärna vara i den där rummet men egentligen står han i hallen med leriga Tretorn-stövlar och skrapar med foten. Mer pedagogisk än så kan jag inte vara.

Men mitt i all urjävlatråkig Heat-filmmisär så finns det faktiskt några glädjeämnen: Diane Venora som Al Pacinos kärlek Justine, Natalie Portman som Al Pacinos styvdotter och Val Kilmer som Val Kilmer i tofs. Jag tar till mig dessa tre, lägger dom i min Heat-minnesbank och försöker förtränga resten för Heat är ingenting annat är något så osexigt som ett pretentiöst gubbdrama.

Heat är för mig lika skunkigt som en femtioårig man med hästsvans och röd sportbil som tror att han är ung bara för att han raggar på gymnasieungdom, har en plånbok i krokodilskinn och använder balsam. Nuff said om detta.

Vill du läsa mer om Heat? Klicka här nedan och avnjut sköna recensioner:

Rörliga bilder och tryckta ord

Addepladdes j-vla filmblogg

Plox

Captain Charismas Filmblogg

Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.