Etikett: Alan Tudyk

Publicerat

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

Publicerat

TUCKER & DALE VS EVIL

Dom här filmårslistorna jag och mina bloggkamrater producerar med jämna mellanrum, dom är verkligen bra. Det är många gånger jag hittar filmer jag inte visste fanns, filmer jag plötsligt får ett sug efter att se om och filmer jag helt enkelt borde ha sett. Att få en virtuell spark i baken angående speciellt det sistnämnda är verkligen inte tokigt alls.

Tucker & Dale vs Evil  hittade jag på Sofias årsbästalista från 2010 och det var en film som helt fallit mellan mina stolar. Inte så att jag inte känt till namnet utan med att jag jämförde den med Scary movie i huvudet. Jag trodde helt enkelt att det var någon slags studentikos spoof på slashergenren.

Nu har jag sett filmen och upptäckte till min glädje att det faktiskt var en typ av spoof på slashergenren men inte på något negativt sätt. Det är en film med tydlig handling, massa härligt gore och två huvudkaraktärer som jag verkligen kände både med och för.

Tucker (Alan Tudyk, ja precis, Wash från Firefly och Serenity) och Dale (Tyler Labine) är två hillbillys som det är lätt att tycka om. Jag tyckte om dom så mycket att det redan efter tjugo minuter blev jobbigt. Jag visste ju att det skulle gå åt helvete och hela mitt väsen skrek neeeeeej. Jag tyckte på riktigt synd om dom, empati-o-metern slog i taket och jag fick en liten ledsen klump i magen som höll i sig filmen igenom.

Det här är en film för alla som är genuint intresserad av fördomsanalyser, av getingstick, av vedklyvar, av sällskapsspel, av att flirta med någon utanför sin egen liga, av sommarstugerenoveringar, av motorsågar och av psykologistudier.

Publicerat

SERENITY

Tänk att vara hemma hos Paolo Roberto och titta på Rocky IV. Tänk att uppleva Skruva den som Beckham med Pia Sundhage. Tänk att sitta i Christer Fuglesangs soffa och titta på Gravity. Att vara hemma hos Henke och titta på Serentity är nästan samma sak, samma grej, lika stort.

Alla som känner Henke det allra minsta vet att han har EN husgud och EN husgud allena: Joss Whedon. Alla som har pratat film med Henke mer än tio minuter vet att han älskar TV-serien Firefly och filmen som bygger på den serien – Serenity. Och nu skulle alltså jag titta på Serenity i Henkes finemangsiga biorum. En i det närmaste episk upplevelse. Att jag bjöds på lördagsgodis i prasslig påse och fick tillåtelse att både prata och prassla under filmens gång förhöjde upplevelsen ännu ett snäpp. Det kändes liksom… badass, på ett filmnördigt vis.

Hur var då min förhandskännedom om Serenityvärlden? Jag har sett Firefly men det var flera år sedan och jag hade inte superklara minnen av alla karaktärers namn och deras förhållanden till varandra. Det visade sig lösa sig både smidigt och snabbt då Joss Whedon har lyckats göra en film som – tror jag – fungerar alldeles utmärkt att se även om man inte sett Firefly alls. Självklart förstår jag att det finns ett mervärde i att ha varit med i historien från allra första början men jag jämför Serenity med Star Trek Into Darkness och den sistnämnda gick inte att se alls om man, som jag, inte sett ett enda Star Trek-avsnitt. Jag fattade absolut ingenting. Av Serenity fattar jag mycket även om jag märkte på Henke att eftersom han sett filmen många många gånger såg han sånt jag missade helt.

Direkt när filmen börjat, bara nån minut in, ser jag en exteriör från en planet som Elysium verkar ha plagierat rätt av. Sen följer en två timmar lång resa inte bara i Serenityvärlden utan ut-och-in-och-fram-och-tillbaka genom science fiction-referenser som poppar på i hjärnan, det är som att trycka på en knapp. Nu önskar jag att det hade kunnat komma ut ett sammanfattningskvitto genom munnen när filmen var slut för jag minns inte alla tankar men referenserna känns inte det minsta som plagiat, mer som små kärlekspilar som Whedon riktat åt olika håll för att visa att han gillar genren. Att River (Summer Glau) är otroligt lik en mycket ung Sigourney Weaver/Ripley kan inte vara en slump, dom är nämligen inte enbart lika utseendemässigt, River är stenhård och supercool precis som Ripley.

Serenity är en film som utstrålar något som kan liknas vid häpnadsväckande häftigt schizofrent. Dels har den en känsla av ”gammal” B-film och TV-serier som Lilla huset på prärien och den om den unga Indiana Jones, dels har den supercoola och påkostade rymdfarkoster som liknar tunga metalliska krabbor/flygande dinosaurier/en braxen. Interiörerna känns både som kreativa hemmasnickrade kulisser från en rymdopera som satts upp på nån teater i obygden, dels som hämtade ur vilken storfilms-sci-fi som helst, dels som om Pandorum-folket hyrde inredningen till sin inspelning fyra år senare. Det är häftiga krockar som på ett skönt sätt harmonierar och den utomordentliga men otippade bakgrundsmusiken fungerar som en röd tråd genom hela filmen.

Det tog 15-20 minuter för mig att komma in i filmen och att släppa tanken på att om jag blinkar för sakta så missar jag en massa viktiga grejer. Efter dom där minutrarna var jag totalt inne i filmen, så inne att jag knappt tänkte på prasselpåsen med godis jag hade i knät. Jag tror inte Henke fokuserade på sitt godis heller.

Dagen till ära skriver vi båda om filmen. Frågan är….ger Henke filmen ett högre betyg  än 5/5? Klicka här för att få svaret.

Publicerat

42

1947 blev Jackie Robinson den förste svarte spelaren någonsin i Major League Baseboll (MLB). Han spelade då för Brooklyn Dodgers och hade nummer 42 på ryggen. Tio säsonger senare slutade han spela, fortfarande i Brooklyn Dodgers och med nummer 42 på ryggen. Filmens titel är således helt logisk och har ingenting med Liftarens guide till galaxen att göra (halloj ni unga killar på tunnelbanan som slog era kloka huvuden ihop och försökte diskutera er fram till varför denna film heter just 42 – hört talas om Google?).

42 handlar alltså om Jackie Robinson och hans liv, fenomenalt porträttlikt spelad av Chadwick Boseman. Han känns så rätt igenom hygglig. En trevlig snubbe helt enkelt. Filmen genomsyras av samma anda, Harrison Ford som den modige visionären Branch Rickey och Nicole Beharie som Jackis genomgoa fru Rachel. Självklart är historien viktig att berätta, 1947 är trots allt inte såååå länge sen och rasfrågor är tyvärr ständigt aktuella.

Den 15 april varje år har samtliga spelare tröjnummer 42 för att hedra Jackie Robinsons minne. Det är bra tycker jag. Men i Jackie Robinsons fall var det lika mycket Branch Rickeys förtjänst som hans egen att han blev så stor som han blev, alla behöver vi någon som tror på oss, som peppar och ger oss välbehövliga chanser. Därför kan man få sig en tankeställare av den här filmen även om man inte gillar baseball. Fast gillar man baseball funkar den såklart ännu bättre.

En mysipysig snällistrea. Så får det bli.