Etikett: Alba August

Publicerat

UNGA ASTRID

Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?

Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en ”vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?

Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka ”Kurrekurreduttön”.

Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.

Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.

När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.

Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.

Publicerat

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.

Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.

Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.

Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.

Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

 

 

I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Publicerat

Här är juryn som ska syna bloggen!

Jag har fortfarande inte riktigt smält att Fiffis filmtajm är nominerad till Årets Filmblogg 2013 och nu kommer nästa chock – juryn!

Idag släppte MovieZine namnen på dom fyra jurymedlemmar som ska syna, stöta, blöta och läsa våra bloggar och texter och det är dessa fyra som ensamt men gemensamt väljer vilken blogg som bäst förtjänar titeln Årets Filmblogg.

Juryn består av Helena af Sandeberg, Marcus Birro, Alba August och Erik Dalström.

Jamenvissthick!

Så nu skulle jag vilja be dig om en liten tjänst, speciellt om du läst min blogg ett tag och känner att du har koll på den. Har du någon favoritrecension/text/inlägg/whatever som du tycker att juryn borde kika lite extra på (jag vet ju inte ens om dom läser detta men chansen finns) och kan du i såna fall skriva detta här i kommentarsfältet? Det är okej att länka till nåt mindre bra också om du vill.

Nu ska jag hicka vidare.

Tack på förhand.

Publicerat

IRL

Det är konstigt. När jag söker på Valter Skarsgård på Imdb så står det att han varit med i Skavlan men inte en rad om IRL. Det står också namnen på hans föräldrar och syskon, lite andra saker han gjort samt att han är född 1995.

Söker jag på Happy Jankell står det ingen personlig info alls mer än dom roller hon tidigare gjort och medverkandet i Skavlan – inte ett pip om IRL. Detsamma gäller Alba August, fast självklart står det vad hennes föräldrar heter.

Det går alltså att hitta totalt meningslös info om dom alla tre men inte så mycket som en harkling om deras prestationer i denna film, vilket är helt vansinnigt. IRL är en av dom bästa ungdomsfilmerna på bra länge och att filmen är så pass bra som den är beror helt och hållet på Alba, Happy, Valter och regissören Erik Leijonborg.

Historien handlar om den mobbade Elias (Valter Skarsgård) som rymmer in i onlinedataspelens värld där kan han övervinna alla problem, elakingar och monster med hjälp av tjejen han spelar med, hon med nicket Sc4rlet (Happy Jankell). Han blir nåt så överjävligt trakasserad i skolan av ett gäng med bitchen Agnes (Alba August) i spetsen. Det hela urartar en dag och gänget drar av Elias byxorna, filmar alltihop och lägger upp på Youtube.

Jag var så jävla förbannad när jag satt i biofåtöljen. Jag tittade på min son till vänster och min dotter till höger och dom båda kämpade på samma sätt som jag. Vi slets mellan att försöka ha full fokus på den vidriga och intressanta berättelsen på vita duken och på idiotjävlarna runt om oss i salongen som förde ett sånt förbannat liv att vi ibland inte hörde dialogen. Det här var den värsta visningen jag varit på som inte var Heron City och trots att filmen var bra känns det helt orimligt att betala 300 kronor för 80 minuter film i en salong full med människor som betedde sig som att dom aldrig varit utanför sitt eget vardagsrum förut. Jag borde kanske sluta förvånas över dåligt beteende från människor i offentlig miljö men jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill inte tro att det ska behöva vara såhär men jag vill fan SPY när jag tänker på det. När det var som värst under visningen tänkte jag på vilken tur det är att vi har restriktiva vapenlagar i det här landet.

Det var inte bara beteendet hos biopubliken som förvånade mig, utan även medelåldern. Jag trodde jag skulle bli ensam vuxen i ett hav av höstlovslediga trettonåringar men oj så fel jag hade. Det var många pensionärspar, många i min ålder (med eller utan medhavda tonåringar) och jag skulle gissa att medelåldern i den fullsatta salongen var runt 30 år. Det tredje som förvånade mig var att Magnus Krepper (som Elias pappa) inte visade kuken.

IRL är en film som kan göra både ungdomar och vuxna klokare. Unga kan med lätthet sätta sig in i Elias värld, både den verkliga och den i spelet och vuxna kan behöva få sig en uppdatering om hur verkligheten faktiskt ser ut. Filmen bjussar på en viktig historia, ett skönt flow och en trio skådespelande ungdomar som förtjänar att benämnas vid sina egna namn med en punkt därefter. Vilka föräldrarna är är oväsentligt. Det här handlar inte om nepotism, dom är GRYMMA alla tre.

Happy Jankell, Valter Skarsgård och Alba August, när ni i fortsättningen får frågor som bara rör era föräldrar och inte det ni faktiskt uträttat – vägra svara. Strunta i frågorna även om den som ställer dom heter Fredrik Skavlan.

Mitt betyg (41 år)

Sonens betyg (14 år)

Dotterns betyg (16 år)