Etikett: Albert Finney

Publicerat

ETT BRA ÅR

Om Martin Scorsese har sin Leonardo, Robert Zemeckis har sin Tom så har Ridley Scott definitivt sin Russell.

Regissör Ridley Scott har jobbat tillsammans med Russell Crowe i fem filmer: Gladiator, American Gangster, Body of Lies, Robin Hood och Ett bra år. Ganska olika filmer rent genremässigt måste man säga och ett romantiskt drama som dagens film känns väldans udda för att vara en Ridley Scott-film. Men han fixar biffen bra måste jag säga.

Max Skinner (Russell Crowe) umgicks mycket med sin farbror (Albert Finney) under sin barndom, en farbror som bodde på en vingård i Frankrike. Den vuxna Max bor i London, jobbar som chef för aktiemäklare på ett stort invenstmentbolag, kallar sina anställda för ”labbråttor” och avverkar kvinnor på löpande band. Hans liv är hans arbete och den luxuösa lägenheten med stora glaspartier och utsikt över Tower Bridge bevisar nånstans hans framgångssaga.

Så dör farbrodern. Max har inte träffat honom på många år men får ett brev där det står att Max är den enda levande släktingen och han har nu ärvt vingården och det lilla tillhörande boendet, ”slottet”. Men Max kan väl (?) inte sköta en vingård, än mindre tillbringa mycket tid eller bo där? Nej, precis. Han vill sälja och det NU. Han har viktiga möten att närvara vid.

Det är klart att man får se terrakottakrukor och solnedgångar över vinrankor och en vacker Marion Cotillard på cykel med äpplen i cykelkorg och schysst slitna utemöbler av järn och en Russell Crowe som öppnar sitt sinne och hjärta för naturen, lugnet och kärleken MEN hur lökigt det än är så är filmen underhållande.

Jag hade i och för sig önskat få se någon mer…..härlig…..man i huvudrollen än Crowe men man kan inte få allt här i livet. Ja, om man inte heter Max Skinner förstås.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE ULTIMATUM

The Bourne Ultimatum börjar på samma sätt som The Bourne Identity och The Bourne Supremacy. Det känns som om filmerna är gjorda att ses på det sättet jag nu gjorde: direkt efter varandra.

Känslan av att se en påkostad TV-serie är påtaglig, det är till och med samma grafik både i för- som eftertexter och trots att jag inte har det minsta tråkigt är det svårt att förstå att filmen hade en budget på 110 000 000 dollar och att den i november 2007 – bara några månader efter premiären – spelat in 227 137 090 dollar. Undrar vad summan är uppe i nu? Det är inte konstigt att franchisen fortsatte trots att Matt Damon tackade nej (The Bourne Legacy).

Om jag inte hade kastat mina två hyllmeter gröna svindyra inbundna uppslagsböcker hade jag kunnat få användning av dom just idag. Jag hade kunnat sätta mig i skräddarställning på golvet, sträckt mig efter bandet med bokstaven K på ryggen, låtit musklerna i armen samarbeta för att orka lyfta denna bok, tung som en skivstång utan vikter. Jag bläddrar fram till KLANTIG KLIPPNING och sedär, där ser jag texten:

Det som till viss del började redan 2005 med The Bourne Supremacy fick sin kulmen 2007 med The Bourne Ultimatum. Klipptekniken som i folkmun brukar kallas klantig är ett effektivt sätt att hålla nere produktionskostnaderna då actionscener kan effektiviseras och klippas ihop på så sätt att publiken inte ser vad som händer. Ej att förväxlas med nonchalans eller nedvärdering.

Det är uppenbart att The Bourne Ultimatum är nån form av favvofilm för skaparna av dom senaste Bond-filmerna. Ibland känns det som att det kopierats scener rätt av. Som parkourprylen, väldigt lik den i Casino Royale men även färgskalan, sen sandiga känslan känns igen både i Casino Royale och Skyfall.

Matt Damon har växt i actionsnubbeskjortan och är bra krallig under flanellskjortan men den där ”vanlig kille-looken” kan han aldrig träna bort – och jag gillar det. Jag gillar att Matt Damon är Matt Damon oavsett vem han spelar, precis som Hugh Grant är Hugh Grant. Fast i Hugh Grants fall så är rollbehärskningen aningens snävare. Jag har mycket svårt att se honom uppumpad i Elysium-size med metallskrot inopererad in övre nackkotan men å andra sidan var jag skeptisk till att Matt Damon fixa det också. Fast det gjorde han. Matt Damon fixar det mesta – utom att göra The Bourne Ultimatum till en godkänd film för undertecknad, surkartet.

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

THE BOURNE LEGACY

 

 

 

 

 

 

Matt Damon må ha varit Den Jason Bourne i tre filmer men nu visar det sig att han inte var den enda Bourne.  Eller jo, ensam med det namnet var han kanske men inte med det ödet.  Robert Ludlums romaner räckte helt enkelt inte till, här behövdes en spin-off. Filmbolaget kände lukten av en franschise ur vilken det kunde håvas in ännu mer stålars och ur den lukten föddes Aaron Cross (Jeremy Renner).

Jeremy Renner är en bra skådespelare. Rachel Weisz också. Dom två tillsammans gör att den här filmen fungerar – ingenting annat. The Bourne Legacy är en ytterst ordinär actionrökare men sedvanliga logiska luckor och överdrivna skjut-å-explosion-scener som verkar vara till för att vi som tittar inte ska hänga med och då heller inte kunna ifrågasätta.

Jag tyckte filmen var okej som hjärndöd underhållning men inte tillräckligt udda på något sätt för att kunna skriva nåt intressant eller häpp-igt om. Se den eller se den inte. Hur du än gör kommer du inte minnas efteråt vad du valde.

Publicerat

SKYFALL

För första gången sedan jag började gå på pressvisningar blev vi i salongen ombedda av filmbolagen både skriftligt och muntligt att inte avslöja filmens handling varken i tal eller skrift.

Alla som kan det minsta lilla om psykologi vet att det antagligen kommer ha precis motsatt effekt. Säger nån ”Tänk INTE på en rosa elefant”, nog fan är en rosa elefant det enda man tänker på. Tänker man ”Jag ska INTE bli godissugen den här veckan”, nog tusan sitter man med en Mars i varje hand på lördagkvällen. Säger nån ”Jag har inte sett Sjätte sinnet” så visst blir slutet det enda man vill prata om?

Jag må vara en handlingskraftig kvinna privat men vad gäller recensionsbiten så tycker jag faktiskt att en hel del filmer tjänar på att jag inte skriver exakt allt som händer. Skyfall är helt klart en sådan film och denna ”munkavle” gör ingen skillnad, inte för mig, men hur andra funkar har jag ingen aning om. Kanske har filmbolaget bitit sig själv i svansen nu.

Redan på fysiklektionerna i högstadiet märkte jag att jag gillade seriekopplingar bättre än parallellkopplingar. Kanske är det därför en del Bondfilmer funkar på mig och andra inte. Den förra filmen med Daniel Craig som Agent 007, Quantum of solace, är den Bondfilm som funkat sämst på mig genom alla tider och då gillar jag ändå Daniel Craig. Den hade ingenting som kännetecknar denna franschise, inte ens en fungerande bondig trudilutt.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Den ena bondbruden (Naomie Harris) är tuff och känns tillräckligt 2012 för att jag inte ska gnälla men den andra (Bérénice Marlohe) är bara ögongodis och skulle lika gärna ha kunnat vara med i Goldfinger från 1964.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

 

Publicerat

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.