Etikett: Alex Garland

Publicerat

THE BEACH

Efter att ha sett Annihilation fick jag en craving efter att se fler filmer baserade på Alex Garlands penna. Vad kunde vara bättre än att återse kombinationen Garland och Danny Boyle? Självklart hade det varit supermycket bättre att se om Sunshine MEN det var tusen år sedan jag såg The Beach och jag minns den inte som nåt vidare värst bra. Kanske ser jag på den med andra ögon nu? Lite äldre, lite visare?

Här är det alltså regissören Danny Boyle som satt sin ofta anlitande manusförfattare John Hodge i tänderna på Alex Garlands roman The Beach. Hodge har skrivit manus till Shallow Grave (Dödsleken),  Trainspotting, A life less ordinary, Trance och T2 Trainspotting så dom har lekt ihop i många år. Till min glädje ser jag också att Hodge även skriver manus med Boyle till nya Bond-filmen, den som Danny Boyle även ska regissera! Härligt spännande filmtider väntar! Men nu går vi till stranden.

Unge Richard (Leonardo DiCaprio) är trött på tristess och att vara som alla andra. Han vill att det ska hända nåt, han vill hitta sig själv, han vitt göra nåt udda, nåt som det känns att han själv kommit på. Så vad gör killen? Han åker till Asien precis som ALLA ANDRA ungdomar som vill finna sin inre enhörning samt kröka, göka och röka i fred.

Richard hamnar på kicksökningsturné i Thailand och får av en extremt pårökt rumsgranne reda på att det finns en paradisö nånstans som INGEN ANNAN hittat. Han får till och med en ritad karta för att hitta dit. Med sig tar han dom andra grannarna, det unga franska paret Françoise och Étienne. Att Richard och grann-flickvännen Françoise (Virginie Ledoyen) ser ut att vilja göra små söta barn bara dom tittar på varandra gör att en blind kan se att det kommer bli otrohetstrubbel här.

Jag har inte läst Garlands roman som filmen bygger på men ALLT med filmen säger mig att boken är SÅ mycket bättre. Filmen gör mig nämligen varken till eller ifrån. Jag tycker den är rätt trist faktiskt och det var exakt så jag minns den som. Trist och…lång.  Jag kan förstå att filmen får ett mervärde om man gillar en solbränd Leo utan tröja med magrutor men för mig är filmens största plus musiken. Danny Boyle är väldigt duktig på att använda rätt låtar i sina filmer och när han brakar på här med Porcelain med Moby då ler jag faktiskt lite. Ett leende gör dock ingen film och jag kan återigen säga att just The Beach inte är nåt för mig. Danny Boyle – och Alex Garland – kan SÅ mycket bättre.

Publicerat

ANNIHILATION

Det är inte jätteofta jag låter när jag tittar på film. Alltså låter som i betydelsen ylar. Ett par scener i Annihiliation är nämligen så magstarka att det var just precis det jag gjorde Ylade. Högt. Märkligt.

Annihilation är Alex Garlands andra film där han både skrivit manus och regisserat och då hans första långfilm var Ex Machina kan man säga att förväntningarna var rätt höga, i alla fall hos mig.

Att se Annihilation efter att ha läst och hört en massa det är att kasta filmupplevelsen i sopkorgen. Titta inte, läs inte, ta inte in mer än nödvändigt om filmen innan du ser den. Det räcker att du vet att den handlar om Nathalie Portmans Lena som är gift med Oscar Isaacs Kane och att Kane varit försvunnen i ett år och Lena sörjer. Han gav sig iväg på ett jobbuppdrag och kom inte tillbaka. Men så en vacker dag dyker han upp i huset ”som om ingenting hänt”. Men nånting HAR hänt. Han känns inte som sig själv och verkar må väldigt dåligt.

Kane är så pass sjuk att det blir ambulansfärd till akuten men innan dom kommer fram blir han och Lena stoppade och bortförda till nån slags militär forskningsbas. Det som gjort att Kane varit borta så länge är nämligen inget vanligt jobb, snarare ett superhemligt självmordsuppdrag där han varit inne i The Shimmer, ett skimmer som omsluter en bit land och som forskarna står handfallna inför. Skimret utökas, ”käkar” liksom upp naturen och för att i långa loppet rädda världen måste dom komma på vad det här är för nåt. Och den enda hittills överlevande är Kane. Och Kane är som sagt inte sig själv längre. Vad är det som händer???

Det här är upptakten på ett science-fiction-äventyrs-thriller-drama av sällan skådat slag och för egen del satt jag som förhäxad i soffan. Jag tyckte det var SÅ spännande och så sjukt bra berättat från början till slut men jag var inte beredd på att det skulle vara SÅ otäckt – också.

Annihilation är nämligen något så ovanligt som en film som är ”något man aldrig sett förut”. JAG har åtminstone inte sett nåt liknande även om vissa delar går att känslomässigt härröra till Starman, 2001, ja kanske till och med Arrival. Det är suggestivt och flummigt som Under the skin ibland, det är nästan lite Terrence Malik-feeling på tillbakablickarna, det blir lite Hunger Games i skogen ibland (men utan pilbåge) men det filmen VERKLIGEN är är Alex Garland.

Det där smarta nästan filosofiska science fiction-manuset känner man igen från både Ex Machina och Sunshine (herregud, killen har skrivit SUNSHINE!) och det gör mig på riktigt LYCKLIG att Alex Garland går på jorden. Efter att ha sett om filmen två gånger (redan) börjar en liten fundering gro i hjärnan – ”Vad hade Danny Boyle kunnat göra med detta manus?” – men egentligen spelar den funderingen ingen roll. Filmen är toppen. Den är jättebra. Den är klurig, läbbig och unik. Jag har några små aber med filmen vilket gör att den bara får en fyra men det är näääääära en fullpoängare. Så. Himla. Nära.

Filmen finns på Netflix. Se den. Bara gört!

I avsnitt 133 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om denna filmen. Mycket mer.

Publicerat

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

Publicerat

Fredagsfemman #144

 

5. Have you met Ted?

Ja tänk för att jag har det. Nu. Sist av typ alla har How I met your mother-poletten trillat ner även hos mig och det är (ju) riktigt roligt!

.

.

.

.

4. Ex Machina-peppen

Inte förrän 20 mars har filmen premiär i Sverige men jag kan inte undgå att känna pepp redan nu. Domnhall Gleeson, Alicia Vikander och Oscar Isaac i en film skriven och regisserad av Alex Garland. Här kan du se trailern om du vill. Jag får bra vibrationer.

.

.

.

3. Dagen då den ständige positivisten surade ur

Det var förra fredagen den hände. Jag var på The Knifes avskedskonsert på Annexet. Tio minuter innan konserten skulle börja gled jag in i lokalen, fullt medveten om att jag skulle få stå långt bak eftersom konserten var utsåld sedan länge (trodde jag) och jag var så sen. Dröm om min förvåning när i stort sett hela golvytan var tom! Det var bara att gå hela vägen fram till scenen, hänga jackan på staketet och invänta konserten med ett av dom mest egna och spännande band som finns i Sverige. Eller fanns. Jag har lyssnat så mycket på Deep cuts och Silent shout att jag kan dom utan och innan, jag älskar dessa skivor! Jag borde kanske ha förstått att en avskedskonsert med The Knife inte är som en avskedskonsert skulle vara med alla andra band i världen – en kavalkad av låtar fansen ville höra. Istället blev den här konserten en kakafoni av oljud, av bröl, av ett basdunk som gjorde ont i kroppen även när jag efter halva konserten gav upp min kanonplats och ställde mig längst bak. När jag åkte hem var jag sur. Det här är den första konserten i mitt liv som jag känner mig rejält besviken på. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta men den här gången var det svårt, ja nästintill omöjligt.

.

.

.

2. Interstellarpremiär

Christopher Nolans film Interstellar har varit en snackis ända sen en första synopsis nådde media. Jessica Chastain, Anne Hathaway och Matthew McConaughey i ett nästan tre timmar långt science fiction-drama av ”mannen som gjorde dom bra Batman-filmerna”. Det är klart att det är svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Men ikväll är det dags, ikväll är det ÄNTLIGEN JÄVLARANAMMA dags!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon blir det en heldag på Stockholms Filmfestival när filmspanargänget intar festivalbiograferna. Hela tre filmer kommer det bli med fikapaus och middag inplanerat i schemat och jag tror att morgondagens tredje film kommer bli något utöver det vanliga. Vilken film det är kommer synas på filmspanarbloggarna på onsdag. På med fotriktiga skor och ta med en uppblåsbar simring för rumpan (behövs då det är två filmer på Park) så ses vi imorgon alla filmspanare – och en del av er träffar jag redan ikväll! Hurra!

.

.