2011 skrev Jessica Schiefauer romanen Pojkarna och hon fick Augustpriset för den samma år i kategorin Barn- och ungdomsbok. Pojkarna handlar om Momo, Bella och Kim, tre fjortonåriga tjejer som är sjukt trötta på sättet dom blir behandlade på i skolan och då speciellt av killarna. Det är trakasserier och mobbing dagligen och personalen i skolan verkar inte göra ett dugg åt det.
Bellas stora hobby är odling och en dag planterar hon ett frö som verkar växa extremt fort, poff säger det och blir till en blomma. Av nån anledning som jag inte riktigt förstår smakar tjejerna på blommans nektar och det gör att dom förvandlas till pojkar ett helt dygn. Dom blir liksom utseendemässigt förvandlade, flickkropparna blir till pojkditon och dom får uppleva hur det är att vara en unga killar, hur dom tänker, känner och – framförallt – blir behandlade av andra.
2015 skrev Alexandra-Therese Keining ett manus baserat på boken och regisserade även filmen och jag måste säga att jag blev positiv överraskad av filmen. Känslan pendlar mellan verklighetstrogen, saga och konstfilm och Sophia Erssons specialkomponerade musik förhöjer stämningen enormt, i alla fall för mig, vilket KAN bero på att jag är väldigt förtjust i denna typ av elektronisk musik.
Jag tänker att det inte kan vara helt lätt att sammanfoga alla dessa delar till en fungerande film, att det är lättare i en bok där man själv kan läsa, spela upp scenerna framför sig i huvudet och kanske få övernaturligheter att kännas lite mer realistiska. Dock, sett till förutsättningar, Pojkarna är väl värd en titt och det är dessutom en skruvad och intressant take på hela genusprylen.
