Nästan lika bra som Rocky IV
Har man den minsta faiblesse för subgenre krokodilfilm – se Crawl!
Perfekt läskiga-djur-under-vatten-film att se på bio en varm sommarkväll eller en regnig eftermiddag.
Trots en del logiska luckor (nähä?!?!) satt jag som på nålar filmen igenom och effekterna är så fingertoppssnygga att jag liksom inte kan klaga på ett enda någe.
Kaya Scodelario och Barry Pepper i huvudrollerna som dotter och pappa är jättebra. Krokodil(erna) är skitsnygga. Och läskiga. Hurra, vad bra!
Harry Potter goes Hell Boy, kan man säga så? Ja det kan man för det är ungefär så det känns att titta på Daniel Radcliffe och hans rollfigur Ig Perrishs vedermödor när två horn växer ut ur pannan strax efter att hans älskade flickvän Merrin (Juno Temple) blivit mördad och den anklagade är…han själv.
Det är så himla härligt att se filmer som Horns! Jag blir så jävla lycklig! Regissören Alexandre Aja har en slags glad barnslighet i sitt sätt att filma som gör att jag inte kan värja mig. Grundstoryn må kanske vara både banal, konstig och allt annat än djup MEN det är skitisamma när den packeteras på detta sätt. Det är ett drama som är en saga som strösslas med skräckelement och i vissa scener även med en gnutta humor. Filmen är färgglad, mysig och jättemörk samtidigt och det finns två scener i filmen (som innefattar ett visst djur) som var så otäcka att jag knappt kunde titta (okej, jag erkänner, jag drömde mardrömmar efteråt, jag gjorde faktiskt det).
Efter finfina filmer som Switchblade Romance och The hills have eyes och okej filmer som Mirrors och Piranha 3D har Alexandre Aja tagit sin lekfullhet till en helt ny nivå och jag klappar händerna åt både honom, Daniel Radcliffe och hela filmen och hoppas att mitt lilla filmtips når ut till den stora allmänheten!
Om det stämmer att kärt barn har många namn och att denna sanning går att överföra på film, då är den här filmen väldans omtyckt.
I Sverige är den mest känd som Switchblade romance, den franska originaltiteln är Haute tension, i USA släpptes den som High tension men den hade kunnat heta Smörgåsgurka och ändå varit en sjukt spännande film.
Handlingen har samma djup som en uppblåsbar barnpool från BR leksaker. En förvirrad vandrande pinne kan med lätthet hänga med i svängarna.
Tjejkompisarna Marie (Cécile De France) och Alex (Maïwenn Le Besco) ska åka ut till Alex föräldrars sommarstuga för att softa och plugga lite men framåt natten kommer en läskig mördare och dödar hela Alex familj, tar Alex till fånga och Marie som lyckats gömma sig undan den läbbige fan måste nu göra allt för att rädda sin kompis.
Okej, manuset ger inget nobelpris i litteratur direkt, men hallå, det är en skräckfilm! Nu sänker vi prettonivån en aning.
Switchblade romance har (faktiskt) tre saker som gör att den sticker ut i den här genren:
1. En ball kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en doer istället för det gamla vanliga i denna typ av film: en mesig jävla screamer.
2. Helt otroliga slash-effekter, hinkvis med blod och kapade kroppsdelar.
3. Ett ganska överraskande slut.
Tyvärr är slutet lite för abrupt. Det känns som om filmen är en 10-12-15 minuter för kort men man kan inte få allt här i världen. En riktigt bra skräckfilm på 91 minuter räcker en bra bit.