Etikett: Alfred Hitchcock

Publicerat

Sommar-Stewart: FÖNSTRET ÅT GÅRDEN

Det är nåt med dom där ögonen. Han har så väldigt fina ögon James Stewart. Jag tror han är en av dom få som hade kunnat bräcka Javier Bardems skådespeleri i Gråta med ett leende där han agerar enbart genom att använda ansiktet i allmänhet och ögonen i synnerhet.

I Fönstret åt gården är L.B. ’Jeff’ Jefferies (Stewart) en handikappad man. Ett brutet ben gör att han är rullstolsburen och fast inne i sin lägenhet där han sitter dagarna och nätterna i ända och tittar ut genom fönstret. Fönstret år gården. Där på andra sidan lever människor sina liv och han bligar ut genom sitt fönster och in igenom deras som vore det små tittskåp. När han själv inte har något fungerande liv låter han andras blir ställföreträdande. Grannarna blir spännande, vad gör dom? Diskar? Bråkar? Hånglar? Sover?

Vackra Lisa (Grace Kelly) är förälskad i Jeff men han är uppenbarligen en inbiten ungkarl, han är van att bara tänka på sig själv och trots att han har kvinnlig fägring, kärlek, framtid och lycka mitt framför ögonen lockar fönstret och grannarnas förehavanden mer. Lisa blir besviken och förbannad men Jeff berättar för henne vad han sett, att mannen i huset mitt emot har gått ut i regnet tre gånger med resväskor bara för att komma hem igen. Vem gör nåt sånt? Misstankarna om att grannen dödat och styckat sin fru tar fart och Lisa hakar på Jeffs tankar.

Men, alltså, han är ju bara så SÖT! Dom där små millisekunderlånga sneda leendena, rörelsemönstret som är så på pricken och blickarna, ögonen, bevisen för att Mr Stewart fanimej inte spelar Jeff, han ÄR Jeff. Han är så fin i den där ljusblå pyjamasjackan (eller om det är en skjorta?) när han sitter i den bruna rullstolen och ser man på filmen som helhet ur färgkompositionssynpunkt delar jag ut ett VM-guld rätt av.

Fönstret åt gården är filmmys från 50-talet när det är som allra bäst. Att det är en Hitchcockfilm tänker jag inte så mycket på, det är liksom ingen thriller på det sättet, det är ingen spännande film. Det är en däremot en BRA film, en SMART film och en klassiker man helt enkelt måste ha se om man gillar att titta på film.

Kolla bara dessa filmbloggare som också har sett och skrivit om filmen: Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir.

Publicerat

Sommar-Stewart: REPET

Två unga män befinner sig i en lägenhet och stryper en tredje man med ett rep. Den strypte göms i en stor trälåda, en låda som under kvällen – när det vankas fest – kommer att fungera som ett buffébord.

Gärningsmännen Brandon (John Dall) och Phillip (Farley Granger) är helt olika personlighetstyper. Brandon är iskall, totalt samvetslös och det känns som att tror att han har rätt att döda på grund av att han är en högre stående varelse eller nåt. Han är grymt osympatisk. Phillip å andra sidan är mesig, framåtböjd och räddhågsen, å andra sidan, vem skulle inte vara det när man MÖRDAT någon? Grejen är bara den att han är minst lika osympatisk. Och i träkistan ligger den tredje mannen och är död och gästerna börjar ramla in.

En efter en kommer dom, personer som känns tämligen…osympatiska. Och till sist kommer dom unga männens före detta filosofilärare, den supersmarta Rupert Cadell (James Stewart). Vad jag förstår är han endast inbjuden för att snubbarna ska visa att dom kan överlista denna kloka äldre man? Jag blir dock lite förvånad för inte ens denne Rupert känns sympatisk. Vad är det här för film? Varför funkar den inte alls på mig? Hallå James Stewart, kom igen, show me your skills!

Fast….han kanske gör det? James Stewart gör antagligen så gott han kan. Jag tycker bara inte att historien är fascinerande nog. Alfred Hitchcock må vara en stor regissör men även han har dåliga dagar (och gör sämre filmer) och jag tycker Repet är en av dessa. Att filmen bara har tio klipp och säkert är jättesmart gjord från en massa olika synvinklar spelar liksom ingen roll när jag tycker den är tråkig.

Sen undrar jag lite om det här med slutet (nej det är ingen spoiler). Fönstret öppnas och det hörs ett väldigt sorl från människorna på gatan nedanför. Men ser man på den skyline som tronar upp sig utanför fönstret så borde lägenheten ligga en väldigt massa våningar upp (typ skyskrapehögt) och gatusorl a la samtalsljud borde inte kunna höras. Sånt hade jag antagligen inte tänkt på om jag tyckt filmen var jättebra.

Flmr och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: I SISTA MINUTEN

Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.

Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.

I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?

Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.

Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.

Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]