Nästan lika bra som Rocky IV
En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.
Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.
Finns att se på Viaplay.
Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.
Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.
Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.
Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt – även om han gör ett gott försök.
Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.
Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.
I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.
Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.
Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.
För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.
Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.
John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.
Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!
I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).
Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina) har varit ett par i många många år och på ålderns höst bestämmer dom sig för att gifta sig. Dom slår slag i saken, bjuder in släkt och vänner, visar upp sin kärlek för hela världen, lovar allt det där man lovar och dom är såååå fina ihop dom där två. Tyvärr ser inte hela omvärlden på det här med homoäktenskap på samma sätt som jag och alla andra moderna människor med fungerande hjärnor. George arbetsgivare till exempel.
Vad ska man säga om Love is strange, hur beskriver man filmen? Jaaa….hum…..det är ett litet anspråkslöst drama om kärlek, om omtänksamhet, om inskränkthet och om…livet. Det låter alltid så krystat det där, det låter så mindfullnessblaj….livet, suck. Men vad fan, det är ju så, LIVET är det mest spännande som finns och att få inblick i någon annans liv, att få sitta som en liten långsynt fluga på väggen i några farbröders lägenhet i en storstad och känna att vafan, så himla stor skillnad är det inte mellan deras kamp för att göra livet så fint som möjligt och min eller din eller någon annans. Härligt det där, att vara en del av ett sammanhang som man egentligen inte är en del av. Mindfullnessflum my ass. Släpp sargen bara och hälsa på Ben och George.
Läs gärna The Nerd Bird-Cecilias hyllning till filmen här.
Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.
Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.
Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.
Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.
Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.
Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.
Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.
Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.
För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.
Men jag hade fel. Bigtajm.
Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.
Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.
Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.
Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!
Spider-man 2 (2004)
Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.
Spider-man 3 (2007)
I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.
Rango (Johnny Depp) är en
kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.
Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!
Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.
Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.
Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.
Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!